Ramesh Balsekar
"Min relativa frånvaro är min absoluta närvaro. Dödsögonlicket kommer att vara stunden med det största glädjeruset. Den psykosomatiska apparatens sista sensoriska iakttagning."
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats att spela, och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Översättningar ur Pointers from Nisargadatta Maharaj
Kapitel 21 - Medvetandets Upphov
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats att spela, och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Översättningar ur Pointers from Nisargadatta Maharaj
Kapitel 21 - Medvetandets Upphov
Intervju ur tidningen "What is Enlightenment"
Frågeställare: Du börjar bli väl känd som en lärare av Advaita Vedanta både i Indien och i Väst. Kan du beskriva för oss vad det är du lär ut?
Ramesh Balsekar: Jag kan bara beskriva det i en mening egentligen. Den huvudsakliga meningen på vilken hela min lära är baserad är: ”Ske Guds vilja.” Eller som Muslimerna säger, Inshallah - ”Guds vilja.” Eller som Buddha sade: ”Händelser sker, handlingar görs, det finns ingen individuell görare därav.” Du förstår, grundkonflikten i livet är: ”Jag gör alltid allting rätt så jag vill ha min belöning, han eller hon gör alltid någonting fel och behöver straffas.” Det är vad livet handlar om, inte sant?
F: Tja, nog sker det ofta alltid.
RB: Det är grunden av vad jag har observerat. Hela problemet uppkommer eftersom någon säger, ”Jag gjorde någonting och jag förtjänar en belöning, eller han gjorde någonting och därför vill jag straffa honom för vad han gjorde.”
F: Hur får du människor att förstå detta.
RB: Det är väldigt enkelt. Om du analyserar vilken handling som helst som du ser som din handling, kommer du att finna att det är hjärnans reaktion till en utomstående händelse över vilken du inte har någon kontroll. En tanke kommer – du har ingen kontroll över vilken tanke som kommer. Någonting ses eller hörs – du har ingen kontroll över vad du kommer att se eller höra. Alla dessa händelser sker utan att du har någon kontroll. Och vad sker sen? Hjärnan reagerar till tanken eller till det som ses, hörs, smakas, luktas eller känns. Hjärnans reaktion är vad du kallar ”din reaktion.” Men, i själva verket, är detta bara ett koncept, en idé.
F: Vad är då skillnaden, emellan tankarna, känslorna och handlingarna av en självförverkligad person och en person som inte är självförverkligad.
RB: Samma sak sker. Den enda skillnaden är att den vise förstår att detta är vad som sker. Därför vet han att det inte är han som gör någonting – allting bara sker. Den vise vet att ”Jag gör ingenting.” Men den vanlige mannen säger, ”Jag gör saker, och eller hon gör saker. Därför vill jag ha min belöning och jag vill att han eller hon skall straffas.” Belöningen eller straffet beror på idén att han eller hon eller jag gör saker.
F: Jag kan förstå av mina egna erfarenheter att vi inte har någon kontroll över vilka tankar eller känslor som kommer. Men ibland äger handlingar rum och ibland inte, och för mig ser det ut som att det är en stor skillnad mellan en tanke bara stiger upp, och då en händelse som påverkar en annan person äger rum.
RB: Händelsen som äger rum är resultatet av hjärnans reaktion på tanken. Men om det sker som så, att tanken bara bevittnas och hjärnan inte reagerar på tanken, då blir det ingen handling.
F: Men, om det är som du säger, att det inte finns någon person som avgör hur han reagerar, vad är det då som orsakar att handlingar äger rum eller inte äger rum.
RB: En handling sker om det är Guds vilja att den ska ske. Om det inte är Guds vilja att den ska ske, kommer handlingen inte att äga rum.
F: Säger du att alla handlingar som äger rum är Guds vilja?
RB: Ja, det är Guds vilja.
F: Som agerar genom en person?
RB: Genom en person, ja.
F: Vare sig de är självförverkligade eller inte? Men andra ord genom alla?
RB: Det är riktigt. Den enda skillnaden, som jag sa, är att den vanlige mannen tror, ”Det är min handling,” emedan den vise vet att det är ingens handling. Den vise vet att ”Händelser sker, handlingar görs, men det finns ingen individuell görare.” Det är den enda skillnaden i den mån det angår mig, så långt som mitt koncept går. Den enda skillnaden mellan en vis och en vanlig man är att den vanlige mannen tror att varje individ gör det som sker genom den där kropp/sinne organismen. Så eftersom den vise vet att det inte finns någon handling som han gör, om en händelse råkar såra någon, då kommer han att göra allt han kan för att hjälpa den personen – men det kommer inte att finnas några känslor av skuld.
F: Menar du att säga, att om en individ agerar på ett sätt som slutar med att en annan blir sårad, då är personen som gjorde det, eller, som du säger, den ”kropp/sinne organismen” som gjorde det inte ansvarig.
RB: Vad jag säger här är att du vet att ”Jag” gjorde det inte. Jag säger inte att jag inte är ledsen att det gjorde någon illa. Det faktum att någon blev sårad kommer att bringa fram en känsla av medlidande, och känslan av medlidande kommer resultera i att jag försöker göra vad helst jag kan för att lindra den sårade. Men det kommer inte att finnas någon känsla av skuld: Jag gjorde det inte! Den andra sidan av detta är att samhället prisar och ger mig en belöning för den handling som sker. Jag säger inte att glädje inte kommer uppstiga på grund av belöningen. Såsom medlidande uppkom på grund av den sårade, må en känsla av tillfredsställelse eller glädje uppkomma efter en belöning. Men det kommer inte att finnas någon stolthet.
F: Men menar du verkligen att om jag går och slår till någon, så är det inte jag som gör det? Jag vill bara få klarhet kring detta.
RB: Det ursprungliga faktumet, det ursprungliga konceptet förblir fortfarande: du slog någon. Det nya konceptet uppstår att vad som än sker är Guds vilja, och Guds vilja med respekt till varje kropp/sinne organism är den kropp/sinne organismens öde.
F: Så jag skulle bara kunna säga, ”Nåväl, det var Guds vilja att jag gjorde det där; det är inte mitt fel.”
RB: Javisst. En handling sker eftersom det är den kropp/sinne organismens öde, och eftersom det är Guds vilja. Och konsekvenserna av den handlingen är också den kropp/sinne organismens öde. Om en god handling sker, är det ödet. Till exempel, vi hade en Moder Teresa. Den kropp/sinne organism känd som ”Moder Teresa” var så programmerad, att endast goda handlingar skedde. Så händelserna av de goda handlingarna var ödet till den kropp/sinne organismens kallad Moder Teresa. Och konsekvenserna var: ett nobelpris, belöningar och donationer till dessa orsaker. Alla dessa händelser var ödet till den kropp/sinne organism kallad Moder Teresa. Å andra sidan finns det en psykopatisk organism som är så programmerad – av samma källa – att endast perversa handlingar äger rum. Händelserna av dessa onda, perversa handlingar är ödet till den kropp/sinne organism som samhället kallar en psykopat. Men psykopaten valde inte att bli en psykopat. I själva verket finns det inte en psykopat; det finns bara en psykopatisk kropp/sinne organism, som har som öde att producera onda, perversa handlingar. Och konsekvenserna av dessa handlingar är också den kropp/sinne organismens öde.
F: Säger du att allting är förutbestämt? Allt allting är programmerat sedan födseln?
RB: Ja. Jag använder ordet ”programmering” för att hänföra till de naturliga kännetecknen av kropp/sinne organismen. ”Programmering” betyder för mig gener plus den omgivande miljön. Du hade inget val till vilka föräldrar du skulle födas av, därför hade du inget val över dina gener. Likadant hade du inget val av att du föddes i en särskild miljö. Därför hade du inget val över den barndom du erhöll i den miljön, vilken inkluderar tillstånden i hemmet, i samhället, skolan och i kyrkan. Psykologerna säger att de tillstånd som du erhöll upp till tre eller fyra års ålder är ditt grundtillstånd. Det kommer att komma ytterligare tillstånd, men grundtillståndet som skapar personligheten är gener plus omgivande miljö. Jag kallar det programmering. Varje kropp/sinne organism är programmerad på ett unikt sätt. Det finns inte två kropp/sinne organismer som är likadana.
F: Ja, men är det inte så att två människor skulle kunna ha väldigt lika bestämda tillstånd, ändå kan en komma att bli helt annorlunda än den andre?
RB: Korrekt. Det är därför jag använder två termer: en är programmering i kropp/sinne organismen självt, den andra är ödet. Ödet är Guds vilja med respekt till den kropp/sinne organismen, inpräglat i befruktningens ögonblick. Ödet av en befruktning kan vara att inte födas alls – i fallet av abort. Allt detta är ett koncept, gör inget misstag. Detta är mitt koncept.
F: Du säger att detta är ett koncept och, givetvis, alla ord är koncept, men hur vet vi att detta koncept är sanningen? Jag vill gärna tro att alla har ett individuellt ansvar och trots att det finns en bestämd mängd av betingelser ifrån födseln, kan vi fortfarande välja hur vi ska reagera. En individ kan transcendera (gå bortom) aspekter av deras betingelser som en annan kanske fastnar i hela livet. Eftersom detta sker, skulle jag säga att det beror på att individen vill transcendera sina betingelser, och således lyckas.
RB: Men om det sker, kan det ske om det inte är Guds vilja? Låt oss säga att det finns två personer: en försöker överkomma sitt handikapp och gör det, den andre gör det inte. Vad jag säger är att den som lyckas och den som misslyckas, vardera gör så eftersom det är ödet till den kropp/sinne organism som är Guds vilja.
Ramesh Balsekar: Jag kan bara beskriva det i en mening egentligen. Den huvudsakliga meningen på vilken hela min lära är baserad är: ”Ske Guds vilja.” Eller som Muslimerna säger, Inshallah - ”Guds vilja.” Eller som Buddha sade: ”Händelser sker, handlingar görs, det finns ingen individuell görare därav.” Du förstår, grundkonflikten i livet är: ”Jag gör alltid allting rätt så jag vill ha min belöning, han eller hon gör alltid någonting fel och behöver straffas.” Det är vad livet handlar om, inte sant?
F: Tja, nog sker det ofta alltid.
RB: Det är grunden av vad jag har observerat. Hela problemet uppkommer eftersom någon säger, ”Jag gjorde någonting och jag förtjänar en belöning, eller han gjorde någonting och därför vill jag straffa honom för vad han gjorde.”
F: Hur får du människor att förstå detta.
RB: Det är väldigt enkelt. Om du analyserar vilken handling som helst som du ser som din handling, kommer du att finna att det är hjärnans reaktion till en utomstående händelse över vilken du inte har någon kontroll. En tanke kommer – du har ingen kontroll över vilken tanke som kommer. Någonting ses eller hörs – du har ingen kontroll över vad du kommer att se eller höra. Alla dessa händelser sker utan att du har någon kontroll. Och vad sker sen? Hjärnan reagerar till tanken eller till det som ses, hörs, smakas, luktas eller känns. Hjärnans reaktion är vad du kallar ”din reaktion.” Men, i själva verket, är detta bara ett koncept, en idé.
F: Vad är då skillnaden, emellan tankarna, känslorna och handlingarna av en självförverkligad person och en person som inte är självförverkligad.
RB: Samma sak sker. Den enda skillnaden är att den vise förstår att detta är vad som sker. Därför vet han att det inte är han som gör någonting – allting bara sker. Den vise vet att ”Jag gör ingenting.” Men den vanlige mannen säger, ”Jag gör saker, och eller hon gör saker. Därför vill jag ha min belöning och jag vill att han eller hon skall straffas.” Belöningen eller straffet beror på idén att han eller hon eller jag gör saker.
F: Jag kan förstå av mina egna erfarenheter att vi inte har någon kontroll över vilka tankar eller känslor som kommer. Men ibland äger handlingar rum och ibland inte, och för mig ser det ut som att det är en stor skillnad mellan en tanke bara stiger upp, och då en händelse som påverkar en annan person äger rum.
RB: Händelsen som äger rum är resultatet av hjärnans reaktion på tanken. Men om det sker som så, att tanken bara bevittnas och hjärnan inte reagerar på tanken, då blir det ingen handling.
F: Men, om det är som du säger, att det inte finns någon person som avgör hur han reagerar, vad är det då som orsakar att handlingar äger rum eller inte äger rum.
RB: En handling sker om det är Guds vilja att den ska ske. Om det inte är Guds vilja att den ska ske, kommer handlingen inte att äga rum.
F: Säger du att alla handlingar som äger rum är Guds vilja?
RB: Ja, det är Guds vilja.
F: Som agerar genom en person?
RB: Genom en person, ja.
F: Vare sig de är självförverkligade eller inte? Men andra ord genom alla?
RB: Det är riktigt. Den enda skillnaden, som jag sa, är att den vanlige mannen tror, ”Det är min handling,” emedan den vise vet att det är ingens handling. Den vise vet att ”Händelser sker, handlingar görs, men det finns ingen individuell görare.” Det är den enda skillnaden i den mån det angår mig, så långt som mitt koncept går. Den enda skillnaden mellan en vis och en vanlig man är att den vanlige mannen tror att varje individ gör det som sker genom den där kropp/sinne organismen. Så eftersom den vise vet att det inte finns någon handling som han gör, om en händelse råkar såra någon, då kommer han att göra allt han kan för att hjälpa den personen – men det kommer inte att finnas några känslor av skuld.
F: Menar du att säga, att om en individ agerar på ett sätt som slutar med att en annan blir sårad, då är personen som gjorde det, eller, som du säger, den ”kropp/sinne organismen” som gjorde det inte ansvarig.
RB: Vad jag säger här är att du vet att ”Jag” gjorde det inte. Jag säger inte att jag inte är ledsen att det gjorde någon illa. Det faktum att någon blev sårad kommer att bringa fram en känsla av medlidande, och känslan av medlidande kommer resultera i att jag försöker göra vad helst jag kan för att lindra den sårade. Men det kommer inte att finnas någon känsla av skuld: Jag gjorde det inte! Den andra sidan av detta är att samhället prisar och ger mig en belöning för den handling som sker. Jag säger inte att glädje inte kommer uppstiga på grund av belöningen. Såsom medlidande uppkom på grund av den sårade, må en känsla av tillfredsställelse eller glädje uppkomma efter en belöning. Men det kommer inte att finnas någon stolthet.
F: Men menar du verkligen att om jag går och slår till någon, så är det inte jag som gör det? Jag vill bara få klarhet kring detta.
RB: Det ursprungliga faktumet, det ursprungliga konceptet förblir fortfarande: du slog någon. Det nya konceptet uppstår att vad som än sker är Guds vilja, och Guds vilja med respekt till varje kropp/sinne organism är den kropp/sinne organismens öde.
F: Så jag skulle bara kunna säga, ”Nåväl, det var Guds vilja att jag gjorde det där; det är inte mitt fel.”
RB: Javisst. En handling sker eftersom det är den kropp/sinne organismens öde, och eftersom det är Guds vilja. Och konsekvenserna av den handlingen är också den kropp/sinne organismens öde. Om en god handling sker, är det ödet. Till exempel, vi hade en Moder Teresa. Den kropp/sinne organism känd som ”Moder Teresa” var så programmerad, att endast goda handlingar skedde. Så händelserna av de goda handlingarna var ödet till den kropp/sinne organismens kallad Moder Teresa. Och konsekvenserna var: ett nobelpris, belöningar och donationer till dessa orsaker. Alla dessa händelser var ödet till den kropp/sinne organism kallad Moder Teresa. Å andra sidan finns det en psykopatisk organism som är så programmerad – av samma källa – att endast perversa handlingar äger rum. Händelserna av dessa onda, perversa handlingar är ödet till den kropp/sinne organism som samhället kallar en psykopat. Men psykopaten valde inte att bli en psykopat. I själva verket finns det inte en psykopat; det finns bara en psykopatisk kropp/sinne organism, som har som öde att producera onda, perversa handlingar. Och konsekvenserna av dessa handlingar är också den kropp/sinne organismens öde.
F: Säger du att allting är förutbestämt? Allt allting är programmerat sedan födseln?
RB: Ja. Jag använder ordet ”programmering” för att hänföra till de naturliga kännetecknen av kropp/sinne organismen. ”Programmering” betyder för mig gener plus den omgivande miljön. Du hade inget val till vilka föräldrar du skulle födas av, därför hade du inget val över dina gener. Likadant hade du inget val av att du föddes i en särskild miljö. Därför hade du inget val över den barndom du erhöll i den miljön, vilken inkluderar tillstånden i hemmet, i samhället, skolan och i kyrkan. Psykologerna säger att de tillstånd som du erhöll upp till tre eller fyra års ålder är ditt grundtillstånd. Det kommer att komma ytterligare tillstånd, men grundtillståndet som skapar personligheten är gener plus omgivande miljö. Jag kallar det programmering. Varje kropp/sinne organism är programmerad på ett unikt sätt. Det finns inte två kropp/sinne organismer som är likadana.
F: Ja, men är det inte så att två människor skulle kunna ha väldigt lika bestämda tillstånd, ändå kan en komma att bli helt annorlunda än den andre?
RB: Korrekt. Det är därför jag använder två termer: en är programmering i kropp/sinne organismen självt, den andra är ödet. Ödet är Guds vilja med respekt till den kropp/sinne organismen, inpräglat i befruktningens ögonblick. Ödet av en befruktning kan vara att inte födas alls – i fallet av abort. Allt detta är ett koncept, gör inget misstag. Detta är mitt koncept.
F: Du säger att detta är ett koncept och, givetvis, alla ord är koncept, men hur vet vi att detta koncept är sanningen? Jag vill gärna tro att alla har ett individuellt ansvar och trots att det finns en bestämd mängd av betingelser ifrån födseln, kan vi fortfarande välja hur vi ska reagera. En individ kan transcendera (gå bortom) aspekter av deras betingelser som en annan kanske fastnar i hela livet. Eftersom detta sker, skulle jag säga att det beror på att individen vill transcendera sina betingelser, och således lyckas.
RB: Men om det sker, kan det ske om det inte är Guds vilja? Låt oss säga att det finns två personer: en försöker överkomma sitt handikapp och gör det, den andre gör det inte. Vad jag säger är att den som lyckas och den som misslyckas, vardera gör så eftersom det är ödet till den kropp/sinne organism som är Guds vilja.
F: Men kunde vi inte lika gärna säga att det är Guds vilja att ge varje individ en fri vilja till att göra sina egna val?
RB: Nej. Du förstår, min fråga till dig är: Vems vilja råder? Individens eller Guds? Från din egen upplevelse, i vilken utsträckning har din vilja rådit?
F: Tja, jag känner att den individuella viljan definitivt kan råda ibland.
RB: Över Guds vilja? Då du vill någonting och arbetar för det och det sker, så sker det eftersom din vilja sammanföll med Guds vilja.
F: Låt oss ta exemplet av en individ som blir en drogmissbrukare och förblir det livet ut. Man skulle lika gärna kunna hävda att han valt att gå emot Guds vilja och lyckats med det – just därför att det finns en fri vilja.
RB: Men ser du inte att, det i sig självt är Guds vilja, vare sig du accepterar det eller inte?
F: Jag skulle säga – inte nödvändigtvis.
RB: Jag vet att du spelar djävulens advokat.
F: Nej, jag försöker komma till sanningen.
RB: Men vad är sanning? Jag har redan sagt att allting som jag säger är ett koncept.
F: Ja, jag förstår, men alla koncept är inte desamma. En del pekar på någonting som är sant och andra kan vara osanna.
RB: Alla koncept försöker peka på någonting, men de är alla fortfarande koncept. Den riktiga frågan skulle vara, "Vad är sanningen som inte är ett koncept?”
F: Saken är den, att om man säger att allting är programmerat, att allt är ödet och att det inte finns någon vilja tycks för mig vara en extrem form av inskränkning. Enligt detta synsätt, är människor som datorer; allting är fullständigt förutbestämt.
RB: Det är alldeles riktigt, ja.
F: Men för mig det tycks vara ett synsätt där det mänskliga hjärtat saknas. Då är vi ju som maskiner – allting bara sker. Det finns inget vi kan göra, inget vi kan förändra.
RB: Exakt!
F: Men det skulle kunna leda till en djup likgiltighet för livet.
RB: Ja, och om det gjorde det, då skulle det vara underbart.
F: Verkligen? Skulle det?
RB: Men det är ju det som är grejen. Javisst. Då kan du säga att vad än som sker accepteras. Då finns det ingen misär, det finns inget lidande, ingen skuld, ingen stolthet, inget hat, ingen avundsjuka. Vad är det för fel med det?
F: Men finns det något hjärta kvar?
RB: Med ”hjärta,” menar du att känna dig eländig, att känna dig skyldig?
F: Nej, nej. Det menar jag inte.
RB: Vad menar du med hjärta?
F: Jag menar någonting i oss som bryr sig om Livet.
RB: Som jag redan sade till dig, en handling sker genom denna kropp/sinne organismen, och om denna individ finner att en handling har sårat någon, uppstiger medlidande. Hur kan medlidande uppstiga om det inte finns något hjärta?
F: Men ser det inte lite lustigt ut att först såra någon och sedan känna medlidande för dem efteråt? Skulle det inte vara bättre att inte såra dem alls?
RB: Men du har ingen kontroll över det! Om du hade kontroll över det, skulle du inte ha gjort det från första början.
F: Fast å andra sidan, om någon tror att han har kontroll över det istället för att tro att han inte har det, så skulle man inte göra det från början!
RB: Varför utövar då inte människan kontroll över varje händelse som sker? Låt mig få ställa en fråga till dig: Människan har uppenbarligen ett oerhört intellekt, den har en sådan intelligens att den till och med kan skicka en liten mänsklig varelse till månen.
F: Ja, det är sant.
RB: Och han har också intellektet till att veta att om han gör speciella saker, kommer fruktansvärda saker att ske. Han har intellektet till att veta att om han producerar kärnvapen eller kemiska vapen, så kommer människor att använda dem och fruktansvärda saker kommer att ske med världen. Han har intelligensen – så om han har en fri vilja, varför gör han då det? Varför har han reducerat världen till det tillstånd som den är i, om han har fri vilja?
F: Jag medger att situationen du beskriver uppenbarligen är vansinnig. Men jag skulle säga att det beror på det faktum att människor har en svag vilja. Och jag tror att människor kan förändras om de vill – om de bryr sig.
RB: Varför har de då inte gjort det?
F: En del människor förändras, men, som jag sa, tyvärr verkar det som om människor har en svag vilja.
RB: Vilket betyder att de inte har någon fri vilja!
F: Att ha en fri vilja är inte någon försäkran om att vi kommer att handla intelligent. Som i exemplet du precis gav, är det klart att människor väljer att göra saker som är ganska förödande.
RB: Menar du att vi har den fria viljan till att förstöra världen? Om du säger att vi har viljan till att förstöra världen, betyder det med andra ord, att vi förstör världen eftersom vi vill göra det – fullt medvetna om att världen kommer att förgöras! Fri vilja betyder att du vill göra det.
F: Jag tror att problemet ligger mer i att människor ofta inte räknar in konsekvenserna av deras handlingar. De tänker oftast bara på sig själva, utan att begrunda vad deras handlingar kan leda till.
RB: Men människan är oerhört intelligent. Varför tänker de inte i dessa banor? Mitt svar är – eftersom de inte ska göra det!
F: När du säger ”inte ska göra det,” vad betyder det?
RB: Det är inte Guds vilja att den mänskliga varelsen tänker i dessa termer. Det är inte Guds vilja att den mänskliga varelsen ska vara perfekt. Skillnaden mellan den vise och den vanlige personen är att den vise accepterar det som är Guds vilja, men – och detta är viktigt – det hindrar honom inte från att göra det som han tycker skall göras. Och, vad han tänker att han skall göra är baserat på programmeringen.
F: Men varför skulle den vise ”göra vad helst han tycker att han skall göra” om, som du redan har förklarat, han vet att det inte är han som tänker.
RB: Du menar, hur sker handlingen? Svaret är att energin inom denna kropp/sinne organism producerar handlingen enligt programmeringen.
F: Så handlingen, som du beskriver det, bara kommer genom personen.
RB: Flödar, ja. Handlingar sker. Så det är hela grejen av det jag säger – för att återigen gå tillbaka till Buddha’s uttalande – ”Händelser sker, handlingar görs.”
F: Från det jag vet om Buddha, kände han också starkt att individen bar personligt ansvar inför sina handlingar. Är inte det grunden av hela hans lära om karma, om orsak och verkan?
RB: Inte Buddha!
F: Det är min uppfattning att Buddha lärde ganska mycket om ”rätt handling.” Han tycktes vara väldigt angelägen med vad människor gjorde och lade en stark betoning om att människor skulle förändra sig själva.
RB: Det är en senare tolkning av Buddhismen. Buddha’s ord är väldigt klara. Vem har kontroll över vad som sker? Gud har kontroll! Det är grundstommen i varenda religion, som vi har sett. Men varför finns det ändå religiösa krig om det är grunden till varenda religion? Det är tolkarna som orsakar dessa krig! Och hur kunde även detta ske om det inte var Guds vilja?
RB: Nej. Du förstår, min fråga till dig är: Vems vilja råder? Individens eller Guds? Från din egen upplevelse, i vilken utsträckning har din vilja rådit?
F: Tja, jag känner att den individuella viljan definitivt kan råda ibland.
RB: Över Guds vilja? Då du vill någonting och arbetar för det och det sker, så sker det eftersom din vilja sammanföll med Guds vilja.
F: Låt oss ta exemplet av en individ som blir en drogmissbrukare och förblir det livet ut. Man skulle lika gärna kunna hävda att han valt att gå emot Guds vilja och lyckats med det – just därför att det finns en fri vilja.
RB: Men ser du inte att, det i sig självt är Guds vilja, vare sig du accepterar det eller inte?
F: Jag skulle säga – inte nödvändigtvis.
RB: Jag vet att du spelar djävulens advokat.
F: Nej, jag försöker komma till sanningen.
RB: Men vad är sanning? Jag har redan sagt att allting som jag säger är ett koncept.
F: Ja, jag förstår, men alla koncept är inte desamma. En del pekar på någonting som är sant och andra kan vara osanna.
RB: Alla koncept försöker peka på någonting, men de är alla fortfarande koncept. Den riktiga frågan skulle vara, "Vad är sanningen som inte är ett koncept?”
F: Saken är den, att om man säger att allting är programmerat, att allt är ödet och att det inte finns någon vilja tycks för mig vara en extrem form av inskränkning. Enligt detta synsätt, är människor som datorer; allting är fullständigt förutbestämt.
RB: Det är alldeles riktigt, ja.
F: Men för mig det tycks vara ett synsätt där det mänskliga hjärtat saknas. Då är vi ju som maskiner – allting bara sker. Det finns inget vi kan göra, inget vi kan förändra.
RB: Exakt!
F: Men det skulle kunna leda till en djup likgiltighet för livet.
RB: Ja, och om det gjorde det, då skulle det vara underbart.
F: Verkligen? Skulle det?
RB: Men det är ju det som är grejen. Javisst. Då kan du säga att vad än som sker accepteras. Då finns det ingen misär, det finns inget lidande, ingen skuld, ingen stolthet, inget hat, ingen avundsjuka. Vad är det för fel med det?
F: Men finns det något hjärta kvar?
RB: Med ”hjärta,” menar du att känna dig eländig, att känna dig skyldig?
F: Nej, nej. Det menar jag inte.
RB: Vad menar du med hjärta?
F: Jag menar någonting i oss som bryr sig om Livet.
RB: Som jag redan sade till dig, en handling sker genom denna kropp/sinne organismen, och om denna individ finner att en handling har sårat någon, uppstiger medlidande. Hur kan medlidande uppstiga om det inte finns något hjärta?
F: Men ser det inte lite lustigt ut att först såra någon och sedan känna medlidande för dem efteråt? Skulle det inte vara bättre att inte såra dem alls?
RB: Men du har ingen kontroll över det! Om du hade kontroll över det, skulle du inte ha gjort det från första början.
F: Fast å andra sidan, om någon tror att han har kontroll över det istället för att tro att han inte har det, så skulle man inte göra det från början!
RB: Varför utövar då inte människan kontroll över varje händelse som sker? Låt mig få ställa en fråga till dig: Människan har uppenbarligen ett oerhört intellekt, den har en sådan intelligens att den till och med kan skicka en liten mänsklig varelse till månen.
F: Ja, det är sant.
RB: Och han har också intellektet till att veta att om han gör speciella saker, kommer fruktansvärda saker att ske. Han har intellektet till att veta att om han producerar kärnvapen eller kemiska vapen, så kommer människor att använda dem och fruktansvärda saker kommer att ske med världen. Han har intelligensen – så om han har en fri vilja, varför gör han då det? Varför har han reducerat världen till det tillstånd som den är i, om han har fri vilja?
F: Jag medger att situationen du beskriver uppenbarligen är vansinnig. Men jag skulle säga att det beror på det faktum att människor har en svag vilja. Och jag tror att människor kan förändras om de vill – om de bryr sig.
RB: Varför har de då inte gjort det?
F: En del människor förändras, men, som jag sa, tyvärr verkar det som om människor har en svag vilja.
RB: Vilket betyder att de inte har någon fri vilja!
F: Att ha en fri vilja är inte någon försäkran om att vi kommer att handla intelligent. Som i exemplet du precis gav, är det klart att människor väljer att göra saker som är ganska förödande.
RB: Menar du att vi har den fria viljan till att förstöra världen? Om du säger att vi har viljan till att förstöra världen, betyder det med andra ord, att vi förstör världen eftersom vi vill göra det – fullt medvetna om att världen kommer att förgöras! Fri vilja betyder att du vill göra det.
F: Jag tror att problemet ligger mer i att människor ofta inte räknar in konsekvenserna av deras handlingar. De tänker oftast bara på sig själva, utan att begrunda vad deras handlingar kan leda till.
RB: Men människan är oerhört intelligent. Varför tänker de inte i dessa banor? Mitt svar är – eftersom de inte ska göra det!
F: När du säger ”inte ska göra det,” vad betyder det?
RB: Det är inte Guds vilja att den mänskliga varelsen tänker i dessa termer. Det är inte Guds vilja att den mänskliga varelsen ska vara perfekt. Skillnaden mellan den vise och den vanlige personen är att den vise accepterar det som är Guds vilja, men – och detta är viktigt – det hindrar honom inte från att göra det som han tycker skall göras. Och, vad han tänker att han skall göra är baserat på programmeringen.
F: Men varför skulle den vise ”göra vad helst han tycker att han skall göra” om, som du redan har förklarat, han vet att det inte är han som tänker.
RB: Du menar, hur sker handlingen? Svaret är att energin inom denna kropp/sinne organism producerar handlingen enligt programmeringen.
F: Så handlingen, som du beskriver det, bara kommer genom personen.
RB: Flödar, ja. Handlingar sker. Så det är hela grejen av det jag säger – för att återigen gå tillbaka till Buddha’s uttalande – ”Händelser sker, handlingar görs.”
F: Från det jag vet om Buddha, kände han också starkt att individen bar personligt ansvar inför sina handlingar. Är inte det grunden av hela hans lära om karma, om orsak och verkan?
RB: Inte Buddha!
F: Det är min uppfattning att Buddha lärde ganska mycket om ”rätt handling.” Han tycktes vara väldigt angelägen med vad människor gjorde och lade en stark betoning om att människor skulle förändra sig själva.
RB: Det är en senare tolkning av Buddhismen. Buddha’s ord är väldigt klara. Vem har kontroll över vad som sker? Gud har kontroll! Det är grundstommen i varenda religion, som vi har sett. Men varför finns det ändå religiösa krig om det är grunden till varenda religion? Det är tolkarna som orsakar dessa krig! Och hur kunde även detta ske om det inte var Guds vilja?
F: Det står klart att du tror att allting som vi gör beror på att det är Guds vilja som vi gör det. Men det tycks för mig som om att detta endast låter troligt i fallet av en individ som har kommit till den andliga vägens slut – som har kommit till egots slut – eftersom den personens handlingar inte tjänar en själv, och på grund av det, skulle det inte kunna finnas någon förvrängning av Guds vilja. Men tills den punkten, om en individ agerar elakt emot en annan kan det mycket väl vara ett tvingat gensvar eftersom de känner sig själviska. Om det var fallet, då kan faktiskt det du säger användas som ett rättfärdigande för otrevligt eller aggressivt beteende. De skulle kunna säga, ”Det är alltsammans Guds vilja. Det gör detsamma!”
RB: Jag vet, men det är sanningen. Din verkliga fråga skulle vara, ”Varför skapade Gud världen såsom den är?” Men du förstår, en mänsklig varelse är endast ett skapat objekt som är en del av totaliteten av skapelsen som har kommit ifrån källan. Så mitt svar är: Ett skapat objekt kan aldrig känna sin skapare! Låt mig ge dig en metafor. Låt oss föreställa oss att du målar en tavla, och i den tavlan målar du en figur. Då vill den figuren veta nummer ett, varför du, som en målare, målade den speciella bilden, och nummer två, varför du gjorde figuren så ful! Du förstår, hur kan ett skapat objekt känna viljan av sin egen skapare? Min ståndpunkt, är ändå den, att detta inte hindrar dig från att göra det du tycker skall göras! Att acceptera att ingenting sker såvida det inte är Guds vilja förhindrar inte någon person från att göra det han tycker skall göras. Vad annat kan du göra?
F: Men baserat på detta resonemang, som jag sa förut, tror jag att det skulle vara lätt att säga, ”Tja, det är alltsammans Guds vilja, det kvittar vad som händer,” och bara ge upp.
RB: Du menar, ”Så varför skulle jag inte lika gärna kunna stanna kvar i sängen hela dagen?”
F: Ja, varför göra någon som helst ansträngning?
RB: Svaret till den frågan är att energin inom denna kropp/sinne organism inte kommer att tillåta denna kropp/sinne organism till att förbli sysslolös under en lång tid. Energin kommer att fortsätta producera handlingar, fysiska eller mentala, varenda sekund, enligt programmeringen i den kropp/sinne organismen och ödet till den kropp/sinne organism, som är Guds vilja. Men det förhindrar inte dig, som fortfarande tror att du är en individ, från att göra det du tycker skall göras. Så vad jag faktiskt säger är, vad du tycker att du skall göra i vilken situation som helst är exakt det Gud vill att du ska tro att du skall göra! Grundlinjen är att accepterandet av Guds vilja inte hindrar dig från att göra det du tycker att du skall göra. Förstår du? Faktum är, att du inte kan hjälpa att du gör det!
F: Det låter som om, enligt ditt sätt att se på världen, att allting som vi tror är ett val, viljeakter och ansvar har skiftats ifrån individen till Gud eller medvetenheten. Är det vad du säger?
RB: Det har inte skiftats. När du tror att du gör saker, vad sker? Skuld, stolthet, hat och avundsjuka. Men det hindrar fortfarande inte vad som än sker från att fortsätta att ske. Men när du tror att du inte gör det, då – ingen skuld, ingen stolthet, inget hat, ingen avundsjuka! Livet blir mer fridfullt.
F: Jag läste någonting i en broschyr skriven av flera utav dina studenter som tycks vara relevant kring denna punkt. Den säger: ”Vad du gillar kan endast vara vad Gud vill att du ska gilla. Ingenting kan ske såvida det inte är hans vilja.”
RB: Ja, det är riktigt.
F: Broschyren säger också: ”Känn inte skuld även om pedofilism inträffar. Du, Källan, är alltid ren.”
RB: Det är vad Ramana Maharshi sa.
F: Grejen är den att källan kanske alltid är ren, men återigen, det tycks för mig som om detta lätt kan tas som en licens till att agera utan samvete. Du skulle kunna säga, ”Det gör inget om jag förgriper mig på barn, det gör inget om jag sårar mina vänner eftersom den handlingen bara skedde.” Det skulle lätt kunna tas som en licens till att agera ut sina begär, just därför att man råkar ha det begäret.
RB: Men är inte det vad som sker?
F: Det sker, jovisst, men...
RB: Menar du att det kommer att ske oftare?
F: Det skulle lätt kunna sker oftare. Jag skulle kunna säga, ”Nåja, det kvittar vad jag gör nu. Jag behöver inte bry mig om att hålla tillbaka mig själv om jag känner ett begär.” Förstår du vad jag menar?
RB: Frågan som vanligtvis ställs är denna: ”Om jag verkligen inte gör någonting, vad hindrar mig då från att ta ett maskingevär och gå ut och döda tjugo människor?” Det är vad du frågar, inte sant?
F: Tja, det var ett extremt exempel!
RB: Ja, ta ett extremt exempel!
F: Men jag tycker det är mer intressant att begrunda exemplet angående pedofilism, eftersom många människor egentligen inte skulle göra något så extremt som att skjuta ner andra med ett maskingevär.
RB: Okej. Det är samma sak när vi pratar om att begå övergrepp på barn. Jag har läst att psykologer och biologer har, baserat på deras undersökningar, kommit fram till slutsatsen att om du bedrar din fru, så ska du inte känna dig skyldig.
F: Jag tror inte att det är hela vetenskapens opinion.
RB: Vad jag säger är att, mer och mer, kommer vetenskapsmännen till den slutsats som mystikerna alltid har framhållit – att vilken handling som än sker kan spåras tillbaka till programmeringen.
F: Jag kan se att detta i några fall kan vara sant, men låt oss säga, till exempel, att jag har begäret att begå övergrepp på barn. Jag skulle kunna säga, ”Det måste vara Guds vilja att jag gör det, så jag kommer att genomföra det” – eller, jag skulle kunna hålla mig själv tillbaka och inte orsaka en massa lidande för mina vänner. Skulle det inte vara bättre om jag höll tillbaka mig själv?
RB: Så vem hindrar dig ifrån att hålla tillbaka på dig själv? Gör vad du vill! Vad hindrar dig ifrån att hålla tillbaka på dig själv? Håll tillbaka på dig själv!
F: Min ståndpunkt är att det är bättre att göra så.
RB: Det är min ståndpunkt också.
F: Men enligt ditt synsätt, skulle jag lika gärna kunna säga, ”Det måste vara Guds vilja om jag känner ett begär,” och således inte hålla tillbaka på mig själv.
RB: Du säger att du vet att du borde hålla tillbaka på dig själv – varför gör du då inte det? Om en kropp/sinne organism är programmerad till att inte bedra sin fru, kommer han inte att göra det, oavsett vad andra säger. Om du är så programmerad att du inte höjer näven emot någon, kommer då att börja döda människor? Om det nu finns en lag om att du kan slå din hustru och inga åtgärder kommer att tas emot ditt handlande, kommer du då att börja slå din fru? Inte såvida kropp/sinne organismen är programmerad till att göra det, och om den är programmerad till att göra det, skulle den gjort det i alla fall. Som jag sa, accepterandet av Guds vilja hindrar dig inte från att göra vad du tycker att du skall göra. Gör det! Gör precis det du tycker att du skall göra!
F: Fast, mot slutet, hur kan vi säga att det är ödet eller Guds vilja? Allt vi vet är att vissa saker äger rum. Efteråt kan blicka tillbaka på någonting vi gjorde och säga, ”Det bara hände,” och om vi vill, kan vi kalla det för ödet. Men är det inte mer korrekt att säga att vi egentligen inte vet om det är ödet eller inte?
RB: Det är grejen. Vi vet inte.
F: Men att säga att vi inte vet är inte samma sak som att säga ”vi vet att det är Guds vilja.” Det är inte samma sak som att säga att vi vet att allting är planerat. Du förstår, det tycks för mig som om du vet att allting är Guds vilja. Vad jag föreslår, emedan, är att vi faktiskt inte vet, vi vet inte om det är Gud som avgör dessa saker, så vi kan egentligen inte säga, ”Det är såhär det fungerar” eller ”Allting är förutbestämt utav Gud.”
RB: I grund och botten så vet vi inte; så om du vill, kan du kasta konceptet öde och säga att ingen egentligen kan veta någonting. Utmärkt! Det finns inget behov av ett koncept kallat öde. När allt kommer omkring, om du accepterar att vad som än sker inte är i din kontroll, vem finns då där till att vara angelägen om ödet?
F: Eftersom många andliga sökare kommer till dig för att be om råd, vill jag fråga dig vad du tycker att det ligger för värde, om alls något, av att andliga sökare rör sig emot upplysning.
RB: Om sadhana är behövligt, är en kropp/sinne organism programmerad till att göra sadhana.
F: Med andra ord, om det sker, så sker det?
RB: Det är riktigt.
F: Du förespråkar det inte eller tror att det hjälper?
RB: Människor frågar mig ibland, ”Om ingenting ligger i mina händer, ska jag eller ska jag inte meditera?” Mitt svar är väldigt enkelt. Om du tycker om att meditera, meditera; om du inte tycker om att meditera, tvinga då inte dig själv till att meditera.
F: Är andligt sökande då ett hinder för upplysning?
RB: Ja, sökande är det största hindret på grund utav sökaren. Det är sökaren som är hindret – inte sökandet; sökande sker av sig självt. Sökande sker eftersom den kropp/sinne organismen är programmerad till att söka det den söker. Så om sökande efter upplysning äger rum, då har den kropp/sinne organismen blivit programmerad till att söka. Hindret är sökaren som säger, ”jag vill ha upplysning.”
F: Hur kommer det sig då, att många stora helgon har talat om värdet av sökande? Ramana Maharshi sade att sökaren måste vilja ha upplysning så starkt som en man som håller på att drunka vill ha luft.
RB: Säkerligen. Så vad det innebär är att det måste finnas den intensiteten i sökandet. Men han sade också, ”Om du vill göra en ansträngning, måste du göra en ansträngning; men om ansträngning är ödelagd till att inte inträffa, kommer ansträngning inte att ske.” Det är vad Ramana Maharshi sa. Så du förstår, oavsett om någon söker eller inte söker är inte i din kontroll. Oavsett om sökandet efter Gud eller sökandet efter pengar äger rum är varken din kredit eller ditt fel.
F: Du har skrivit i en av dina böcker att man faktiskt har nått en ganska djup förståelse när man kan säga, ”Jag bryr mig inte om upplysning sker eller inte sker i denna kropp/sinne organism.”
RB: Det är riktigt. När man når den nivån då betyder det att sökaren inte längre finns där. Det är extremt nära upplysning eftersom det inte finns någon som bryr sig, och då finns där inte längre någon sökare.
F: Men skulle inte det resultatet kunna leda till en extraordinär djup olikhet – som inte är upplysning?
RB: Det skulle kunna leda till upplysning!
F: Jag vill bara ställa en sista fråga. Du säger ofta att vi ska ”acceptera dad som är.”
RB: Ja, om det är möjligt för dig att göra det – och det ligger inte i din kontroll!
RB: Jag vet, men det är sanningen. Din verkliga fråga skulle vara, ”Varför skapade Gud världen såsom den är?” Men du förstår, en mänsklig varelse är endast ett skapat objekt som är en del av totaliteten av skapelsen som har kommit ifrån källan. Så mitt svar är: Ett skapat objekt kan aldrig känna sin skapare! Låt mig ge dig en metafor. Låt oss föreställa oss att du målar en tavla, och i den tavlan målar du en figur. Då vill den figuren veta nummer ett, varför du, som en målare, målade den speciella bilden, och nummer två, varför du gjorde figuren så ful! Du förstår, hur kan ett skapat objekt känna viljan av sin egen skapare? Min ståndpunkt, är ändå den, att detta inte hindrar dig från att göra det du tycker skall göras! Att acceptera att ingenting sker såvida det inte är Guds vilja förhindrar inte någon person från att göra det han tycker skall göras. Vad annat kan du göra?
F: Men baserat på detta resonemang, som jag sa förut, tror jag att det skulle vara lätt att säga, ”Tja, det är alltsammans Guds vilja, det kvittar vad som händer,” och bara ge upp.
RB: Du menar, ”Så varför skulle jag inte lika gärna kunna stanna kvar i sängen hela dagen?”
F: Ja, varför göra någon som helst ansträngning?
RB: Svaret till den frågan är att energin inom denna kropp/sinne organism inte kommer att tillåta denna kropp/sinne organism till att förbli sysslolös under en lång tid. Energin kommer att fortsätta producera handlingar, fysiska eller mentala, varenda sekund, enligt programmeringen i den kropp/sinne organismen och ödet till den kropp/sinne organism, som är Guds vilja. Men det förhindrar inte dig, som fortfarande tror att du är en individ, från att göra det du tycker skall göras. Så vad jag faktiskt säger är, vad du tycker att du skall göra i vilken situation som helst är exakt det Gud vill att du ska tro att du skall göra! Grundlinjen är att accepterandet av Guds vilja inte hindrar dig från att göra det du tycker att du skall göra. Förstår du? Faktum är, att du inte kan hjälpa att du gör det!
F: Det låter som om, enligt ditt sätt att se på världen, att allting som vi tror är ett val, viljeakter och ansvar har skiftats ifrån individen till Gud eller medvetenheten. Är det vad du säger?
RB: Det har inte skiftats. När du tror att du gör saker, vad sker? Skuld, stolthet, hat och avundsjuka. Men det hindrar fortfarande inte vad som än sker från att fortsätta att ske. Men när du tror att du inte gör det, då – ingen skuld, ingen stolthet, inget hat, ingen avundsjuka! Livet blir mer fridfullt.
F: Jag läste någonting i en broschyr skriven av flera utav dina studenter som tycks vara relevant kring denna punkt. Den säger: ”Vad du gillar kan endast vara vad Gud vill att du ska gilla. Ingenting kan ske såvida det inte är hans vilja.”
RB: Ja, det är riktigt.
F: Broschyren säger också: ”Känn inte skuld även om pedofilism inträffar. Du, Källan, är alltid ren.”
RB: Det är vad Ramana Maharshi sa.
F: Grejen är den att källan kanske alltid är ren, men återigen, det tycks för mig som om detta lätt kan tas som en licens till att agera utan samvete. Du skulle kunna säga, ”Det gör inget om jag förgriper mig på barn, det gör inget om jag sårar mina vänner eftersom den handlingen bara skedde.” Det skulle lätt kunna tas som en licens till att agera ut sina begär, just därför att man råkar ha det begäret.
RB: Men är inte det vad som sker?
F: Det sker, jovisst, men...
RB: Menar du att det kommer att ske oftare?
F: Det skulle lätt kunna sker oftare. Jag skulle kunna säga, ”Nåja, det kvittar vad jag gör nu. Jag behöver inte bry mig om att hålla tillbaka mig själv om jag känner ett begär.” Förstår du vad jag menar?
RB: Frågan som vanligtvis ställs är denna: ”Om jag verkligen inte gör någonting, vad hindrar mig då från att ta ett maskingevär och gå ut och döda tjugo människor?” Det är vad du frågar, inte sant?
F: Tja, det var ett extremt exempel!
RB: Ja, ta ett extremt exempel!
F: Men jag tycker det är mer intressant att begrunda exemplet angående pedofilism, eftersom många människor egentligen inte skulle göra något så extremt som att skjuta ner andra med ett maskingevär.
RB: Okej. Det är samma sak när vi pratar om att begå övergrepp på barn. Jag har läst att psykologer och biologer har, baserat på deras undersökningar, kommit fram till slutsatsen att om du bedrar din fru, så ska du inte känna dig skyldig.
F: Jag tror inte att det är hela vetenskapens opinion.
RB: Vad jag säger är att, mer och mer, kommer vetenskapsmännen till den slutsats som mystikerna alltid har framhållit – att vilken handling som än sker kan spåras tillbaka till programmeringen.
F: Jag kan se att detta i några fall kan vara sant, men låt oss säga, till exempel, att jag har begäret att begå övergrepp på barn. Jag skulle kunna säga, ”Det måste vara Guds vilja att jag gör det, så jag kommer att genomföra det” – eller, jag skulle kunna hålla mig själv tillbaka och inte orsaka en massa lidande för mina vänner. Skulle det inte vara bättre om jag höll tillbaka mig själv?
RB: Så vem hindrar dig ifrån att hålla tillbaka på dig själv? Gör vad du vill! Vad hindrar dig ifrån att hålla tillbaka på dig själv? Håll tillbaka på dig själv!
F: Min ståndpunkt är att det är bättre att göra så.
RB: Det är min ståndpunkt också.
F: Men enligt ditt synsätt, skulle jag lika gärna kunna säga, ”Det måste vara Guds vilja om jag känner ett begär,” och således inte hålla tillbaka på mig själv.
RB: Du säger att du vet att du borde hålla tillbaka på dig själv – varför gör du då inte det? Om en kropp/sinne organism är programmerad till att inte bedra sin fru, kommer han inte att göra det, oavsett vad andra säger. Om du är så programmerad att du inte höjer näven emot någon, kommer då att börja döda människor? Om det nu finns en lag om att du kan slå din hustru och inga åtgärder kommer att tas emot ditt handlande, kommer du då att börja slå din fru? Inte såvida kropp/sinne organismen är programmerad till att göra det, och om den är programmerad till att göra det, skulle den gjort det i alla fall. Som jag sa, accepterandet av Guds vilja hindrar dig inte från att göra vad du tycker att du skall göra. Gör det! Gör precis det du tycker att du skall göra!
F: Fast, mot slutet, hur kan vi säga att det är ödet eller Guds vilja? Allt vi vet är att vissa saker äger rum. Efteråt kan blicka tillbaka på någonting vi gjorde och säga, ”Det bara hände,” och om vi vill, kan vi kalla det för ödet. Men är det inte mer korrekt att säga att vi egentligen inte vet om det är ödet eller inte?
RB: Det är grejen. Vi vet inte.
F: Men att säga att vi inte vet är inte samma sak som att säga ”vi vet att det är Guds vilja.” Det är inte samma sak som att säga att vi vet att allting är planerat. Du förstår, det tycks för mig som om du vet att allting är Guds vilja. Vad jag föreslår, emedan, är att vi faktiskt inte vet, vi vet inte om det är Gud som avgör dessa saker, så vi kan egentligen inte säga, ”Det är såhär det fungerar” eller ”Allting är förutbestämt utav Gud.”
RB: I grund och botten så vet vi inte; så om du vill, kan du kasta konceptet öde och säga att ingen egentligen kan veta någonting. Utmärkt! Det finns inget behov av ett koncept kallat öde. När allt kommer omkring, om du accepterar att vad som än sker inte är i din kontroll, vem finns då där till att vara angelägen om ödet?
F: Eftersom många andliga sökare kommer till dig för att be om råd, vill jag fråga dig vad du tycker att det ligger för värde, om alls något, av att andliga sökare rör sig emot upplysning.
RB: Om sadhana är behövligt, är en kropp/sinne organism programmerad till att göra sadhana.
F: Med andra ord, om det sker, så sker det?
RB: Det är riktigt.
F: Du förespråkar det inte eller tror att det hjälper?
RB: Människor frågar mig ibland, ”Om ingenting ligger i mina händer, ska jag eller ska jag inte meditera?” Mitt svar är väldigt enkelt. Om du tycker om att meditera, meditera; om du inte tycker om att meditera, tvinga då inte dig själv till att meditera.
F: Är andligt sökande då ett hinder för upplysning?
RB: Ja, sökande är det största hindret på grund utav sökaren. Det är sökaren som är hindret – inte sökandet; sökande sker av sig självt. Sökande sker eftersom den kropp/sinne organismen är programmerad till att söka det den söker. Så om sökande efter upplysning äger rum, då har den kropp/sinne organismen blivit programmerad till att söka. Hindret är sökaren som säger, ”jag vill ha upplysning.”
F: Hur kommer det sig då, att många stora helgon har talat om värdet av sökande? Ramana Maharshi sade att sökaren måste vilja ha upplysning så starkt som en man som håller på att drunka vill ha luft.
RB: Säkerligen. Så vad det innebär är att det måste finnas den intensiteten i sökandet. Men han sade också, ”Om du vill göra en ansträngning, måste du göra en ansträngning; men om ansträngning är ödelagd till att inte inträffa, kommer ansträngning inte att ske.” Det är vad Ramana Maharshi sa. Så du förstår, oavsett om någon söker eller inte söker är inte i din kontroll. Oavsett om sökandet efter Gud eller sökandet efter pengar äger rum är varken din kredit eller ditt fel.
F: Du har skrivit i en av dina böcker att man faktiskt har nått en ganska djup förståelse när man kan säga, ”Jag bryr mig inte om upplysning sker eller inte sker i denna kropp/sinne organism.”
RB: Det är riktigt. När man når den nivån då betyder det att sökaren inte längre finns där. Det är extremt nära upplysning eftersom det inte finns någon som bryr sig, och då finns där inte längre någon sökare.
F: Men skulle inte det resultatet kunna leda till en extraordinär djup olikhet – som inte är upplysning?
RB: Det skulle kunna leda till upplysning!
F: Jag vill bara ställa en sista fråga. Du säger ofta att vi ska ”acceptera dad som är.”
RB: Ja, om det är möjligt för dig att göra det – och det ligger inte i din kontroll!
