Ramesh Balsekar
Kapitel 18 - Låt oss Förstå Grundläggande Fakta
Nästan alla utländska besökare kommer till Maharaj efter att ha läst hans bok I Am That. De säger att under det att de läst den känt en nästan tvångsmässig önskan om att få träffa Maharaj personligen. Många av dem säger också att de varit intresserade i andliga frågor under många år.
Låt oss ta fallet av en vanlig besökare. Hans första besök väcker nästan oundvikligen vissa tvivel i hans sinne huruvida han har gjort rätt i att spendera sin välförtjänta årliga semester och så mycket pengar på att komma hit. De smutsiga omgivningarna kring Maharajs hus, hans lilla lofts enkelhet, hans föga imponerande fysiska framträdande och hans enkla klädsel – var och en av de här intrycken bidrar till tvivlen. Men, givetvis, efter att ha deltagit i några sessioner, och säkerligen tills dess han reser igen, ser han redan fram mot sitt nästa besök!
Det finns också en annan orsak som i början plågar den utländske besökarens sinne. Maharajs beteende är inte på något sätt olikt den vanlige mannens på gatan. Och det här går emot hans idé om hur en Jnānī skall bete sig, trots att den här idén kan vara mycket oklar i sig. Han ser att väggarna i Maharajs lilla rum är fulla av bilder på många gudar och helgon. Han ser Maharaj delta i att sjunga Bhajans fyra gånger varje dag. Han ser honom hela tiden röka billiga hemgjorda cigaretter och ibland på ett lätthjärtat sätt tala om betydelselösa saker. Allt det här är mycket förvirrande för honom. Hans förutfattade uppfattning var kanske den att Maharaj var en slags patriarkisk figur som satt på en tron en bit ifrån besökarna, och som ibland och på ett överlägset sätt då och då slungade fram ett eller två mirakler. Istället finner han en helt vanlig man!
Det är därför inte helt förvånande att vår besökare, redan innan den första sessionen avlutats, inte kan motstå sig att fråga varför Maharaj, trots sin Jnāna, sjunger Bhajans fyra gånger per dag. Eller kanske frågan kan vara: Varför finner Maharaj det nödvändigt att röka? Maharajs vanliga svar till sådana frågor är helt enkelt: Varför inte? Jag har varit associerad till den här kroppen i mer än åttio år; varför skulle den då inte få ta emot en smula av det den vants sig vid? Och vad gäller sjungandet av Bhajans fyra gånger per dag så är det en rutin från min Gurus tid. Skulle jag, om jag alltsedan dess fått det som man kallar för ”uppvaknande”, vara tvingad att avstå från denna beskedliga sysselsättning? Spelar det någon roll vad man gör, så länge man inte medvetet sårar någon annan? Så enkelt är det.
Låt oss ta fallet av en vanlig besökare. Hans första besök väcker nästan oundvikligen vissa tvivel i hans sinne huruvida han har gjort rätt i att spendera sin välförtjänta årliga semester och så mycket pengar på att komma hit. De smutsiga omgivningarna kring Maharajs hus, hans lilla lofts enkelhet, hans föga imponerande fysiska framträdande och hans enkla klädsel – var och en av de här intrycken bidrar till tvivlen. Men, givetvis, efter att ha deltagit i några sessioner, och säkerligen tills dess han reser igen, ser han redan fram mot sitt nästa besök!
Det finns också en annan orsak som i början plågar den utländske besökarens sinne. Maharajs beteende är inte på något sätt olikt den vanlige mannens på gatan. Och det här går emot hans idé om hur en Jnānī skall bete sig, trots att den här idén kan vara mycket oklar i sig. Han ser att väggarna i Maharajs lilla rum är fulla av bilder på många gudar och helgon. Han ser Maharaj delta i att sjunga Bhajans fyra gånger varje dag. Han ser honom hela tiden röka billiga hemgjorda cigaretter och ibland på ett lätthjärtat sätt tala om betydelselösa saker. Allt det här är mycket förvirrande för honom. Hans förutfattade uppfattning var kanske den att Maharaj var en slags patriarkisk figur som satt på en tron en bit ifrån besökarna, och som ibland och på ett överlägset sätt då och då slungade fram ett eller två mirakler. Istället finner han en helt vanlig man!
Det är därför inte helt förvånande att vår besökare, redan innan den första sessionen avlutats, inte kan motstå sig att fråga varför Maharaj, trots sin Jnāna, sjunger Bhajans fyra gånger per dag. Eller kanske frågan kan vara: Varför finner Maharaj det nödvändigt att röka? Maharajs vanliga svar till sådana frågor är helt enkelt: Varför inte? Jag har varit associerad till den här kroppen i mer än åttio år; varför skulle den då inte få ta emot en smula av det den vants sig vid? Och vad gäller sjungandet av Bhajans fyra gånger per dag så är det en rutin från min Gurus tid. Skulle jag, om jag alltsedan dess fått det som man kallar för ”uppvaknande”, vara tvingad att avstå från denna beskedliga sysselsättning? Spelar det någon roll vad man gör, så länge man inte medvetet sårar någon annan? Så enkelt är det.
Maharaj fortsatte under det här ledmotivet ungefär såhär: Om man ser – fullt förstår – saker såsom de är, om man begriper den totala manifestationen med hela sinnet och inte med individens kluvna sinne, är man inte långt från det stora uppvaknandet, och vad än man då gör är av ringa betydelse. Ja, att tro att en individ kan agera med en fri vilja är minsann ett misstag i sig. Den medvetna närvaron är det vi är, och inte medvetandets yttre beklädnad; inte kroppen, som bara är en psykosomatisk apparatur som används för att uppfatta det manifesterade. Denna apparatur är bara ett världsligt koncept och har ingen separat existens som sådan och kan, därför, inte agera med en egen vilja, trots att allt kanske tycks peka på motsatsen. Låt oss förstå detta grundläggande fakta.
Vad är då liv? Liv i det här universumet är inget annat än ”manifestationens funktion”, oavsett vad var och en tror. Sett ur det här perspektivet förlorar de olika destruktiva förekomsterna, såsom översvämningar och jordbävningar, sin betydelse. Varje kropp är någon annans föda – mus för en katt, kreatur för ett lejon, lamm eller höna för en människa osv. Så det som är bra för en, är olyckligt för en annan; allt som sker utgör manifestationens funktion. Inför varje individ tycks det som att det är hennes egna handlingar, men det grundläggande faktumet är att inget fysiskt objekt (och det vad en varelse, relativt, är) kan ha en separat existens. När det här väl har begripits, kommer det automatiskt att följa att allt ansvar och all skuld också är antagna koncept, baserade på den misstagna uppfattningen att en förnimmande varelse har en oberoende existens, självbestämmande och en fri vilja.
Hur är det då med de människor som skapat mycket inom, konsten, vetenskapen, idrotten, de största tänkarna? Vi måste beundra det arbete som utförs av medvetandet ”genom” de här olika fysiska formerna, men inte de individuella personligheterna som inte är något annat än konceptuella fenomen. Låt oss förstå och vara klara över vad det är som egentligen sker. Frågan som kunde följa är: Om de individuella personligheterna inte erhåller vad som än erhålles, vem är det då som gör det? Svaret är: Individuellt, ingen. Det manifesterades ”funktion” äger rum via Prajna i medvetandet – Prajna, den briljanta aktören/producenten till hela denna dröm-föreställning, den som antar alla roller i det stora dröm-skådespel som det manifesterade är. Och ursprunget till den medvetna närvaron är det icke-fysiska. Förnimmande varelser tycks agera och reagera, men det verkliga åliggandet ligger hos medvetandet.
Låt oss, säger Maharaj, beundra den blåa himlen, den underbara månen och de tindrande stjärnorna, låt oss skriva poesi om naturens skönhet, låt oss älska de många Avatarer som under århundradenas gång stigit ned på jorden, låt oss sjunga Bhajans fyra gånger per dag, låt oss förstå den faktiska positionen! Jag, omanifesterad, är all ”funktion” i medvetandet!
Slutligen bör vi fråga oss själva: Vad är det då vi sysslar med hela dagarna? Lever vi inte våra liv, vi, de många miljoner människorna i världen? Om vi kunde tänka djupt och logiskt omkring det vi tar för att vara livet, skulle vi snabbt komma till slutsatsen att allt vi gör, under hela dagen och under alla dagar, inte är något annat är att objektivera. Det manifesterade är faktiskt inget annat än kontinuerlig objektivering, eftersom, då medvetandet vilar under djup sömn, så avtar objektiveringen. Under djup sömn finns inget själv, ingen värld, ingen Gud.
Det vi ser som ”att göra” är inget annat än att objektivera; så länge det finns medvetande, finns det manifesterades funktion. När man identifierar sig själv i onödan som en görare, snärjs man också in i ansvar och skuld. När sinnet, som är medvetandets innehåll, är blankt – när det ”fastar” eller vilar – avtar sinnets vävande och spinnande och det blir stilla. När sinnet upphör med att ”göra”, bara är det. Vår absoluta närvaro, är i objektiveringens frånvaro, då det manifesterade universumet inte är – men då vi är. Eller kanske snarare, ”Jag är”. Låt oss åtminstone förstå detta grundläggande fakta.
Vad är då liv? Liv i det här universumet är inget annat än ”manifestationens funktion”, oavsett vad var och en tror. Sett ur det här perspektivet förlorar de olika destruktiva förekomsterna, såsom översvämningar och jordbävningar, sin betydelse. Varje kropp är någon annans föda – mus för en katt, kreatur för ett lejon, lamm eller höna för en människa osv. Så det som är bra för en, är olyckligt för en annan; allt som sker utgör manifestationens funktion. Inför varje individ tycks det som att det är hennes egna handlingar, men det grundläggande faktumet är att inget fysiskt objekt (och det vad en varelse, relativt, är) kan ha en separat existens. När det här väl har begripits, kommer det automatiskt att följa att allt ansvar och all skuld också är antagna koncept, baserade på den misstagna uppfattningen att en förnimmande varelse har en oberoende existens, självbestämmande och en fri vilja.
Hur är det då med de människor som skapat mycket inom, konsten, vetenskapen, idrotten, de största tänkarna? Vi måste beundra det arbete som utförs av medvetandet ”genom” de här olika fysiska formerna, men inte de individuella personligheterna som inte är något annat än konceptuella fenomen. Låt oss förstå och vara klara över vad det är som egentligen sker. Frågan som kunde följa är: Om de individuella personligheterna inte erhåller vad som än erhålles, vem är det då som gör det? Svaret är: Individuellt, ingen. Det manifesterades ”funktion” äger rum via Prajna i medvetandet – Prajna, den briljanta aktören/producenten till hela denna dröm-föreställning, den som antar alla roller i det stora dröm-skådespel som det manifesterade är. Och ursprunget till den medvetna närvaron är det icke-fysiska. Förnimmande varelser tycks agera och reagera, men det verkliga åliggandet ligger hos medvetandet.
Låt oss, säger Maharaj, beundra den blåa himlen, den underbara månen och de tindrande stjärnorna, låt oss skriva poesi om naturens skönhet, låt oss älska de många Avatarer som under århundradenas gång stigit ned på jorden, låt oss sjunga Bhajans fyra gånger per dag, låt oss förstå den faktiska positionen! Jag, omanifesterad, är all ”funktion” i medvetandet!
Slutligen bör vi fråga oss själva: Vad är det då vi sysslar med hela dagarna? Lever vi inte våra liv, vi, de många miljoner människorna i världen? Om vi kunde tänka djupt och logiskt omkring det vi tar för att vara livet, skulle vi snabbt komma till slutsatsen att allt vi gör, under hela dagen och under alla dagar, inte är något annat är att objektivera. Det manifesterade är faktiskt inget annat än kontinuerlig objektivering, eftersom, då medvetandet vilar under djup sömn, så avtar objektiveringen. Under djup sömn finns inget själv, ingen värld, ingen Gud.
Det vi ser som ”att göra” är inget annat än att objektivera; så länge det finns medvetande, finns det manifesterades funktion. När man identifierar sig själv i onödan som en görare, snärjs man också in i ansvar och skuld. När sinnet, som är medvetandets innehåll, är blankt – när det ”fastar” eller vilar – avtar sinnets vävande och spinnande och det blir stilla. När sinnet upphör med att ”göra”, bara är det. Vår absoluta närvaro, är i objektiveringens frånvaro, då det manifesterade universumet inte är – men då vi är. Eller kanske snarare, ”Jag är”. Låt oss åtminstone förstå detta grundläggande fakta.
