Ramesh Balsekar
"Min relativa frånvaro är min absoluta närvaro. Dödsögonlicket kommer att vara stunden med det största glädjeruset. Den psykosomatiska apparatens sista sensoriska iakttagning."
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats spela och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats spela och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Översättningar ur "Pointers from Nisargadatta Maharaj"
- Lärans Kärna
- Medvetandets Upphov
- Låt oss Förstå Grundläggande Fakta
- I möte med döden
Intervju ur tidningen "What is Enlightenment?"
Samtal I Mumbai - 5 Feb 2000
Lärans Kärna
Kärnan i Sri Nisargadatta Maharajs lära är vetskapen om ens egna sanna identitet. Det är den här vetskapen som är det enda väsentliga, och den kärna som allt rör sig omkring. Det är den avgörande sanningen. Och förståelsen av den här sanningen kommer bara ur en stark personlig upplevelse, inte från studier av religiösa skrifter, som, enligt Maharaj, inte är något annat än ”andrahandsuppgifter”. Hans inställning är att samtalen skall baseras på oomtvistliga fakta. Han kasserar alla antaganden och spekulationer helt och hållet, och adresserar ofta en ny besökare med följande ord:
”Du sitter där, jag sitter här, och världen finns här – och, för ögonblicket, kan vi anta att det måste finnas en skapare, låt oss säga Gud. Dessa tre/fyra saker är upplevda fakta, inte ”andrahandsuppgifter”. Låt oss begränsa vår konversation bara till dessa fakta.” Denna hållning utesluter automatiskt alla ”andrahandsuppgifter” och de traditionella skrifterna, och därför finns det alltid en upplivande känsla av fräschhet och frihet i Maharajs dialoger. Hans ord behöver inget understöd av någon annans ord eller upplevelser, som, när allt kommer omkring, är vad de traditionella skrifterna är. Det här närmandet lamslår de ”lärda” som kommer för att imponera på de andra besökarna med sin kunskap, och som i samma stund hoppas få ett bevis från Maharaj omkring deras eget högt utvecklade tillstånd. På samma gång ger denna hållning ett stort självförtroende till den genuina sökare som föredrar att börja från början.
På den här grunden finner besökaren vanligtvis sig själv utan alltför många frågor eftersom alla hans planerade frågor oftast brukar vara baserad på ”andrahandsuppgifter”. Maharaj brukar hjälpa en sådan besökare med att ställa en fråga såsom: I avsaknad av vad skulle ingen vara förmögen att uppfatta något eller göra något? Vilken du utan inte skulle vara förmögen att ställa frågor och där jag inte skulle kunna besvara dem? Om du och jag inte var medvetna, skulle vi då kunna ha den här konversationen? Vad är ”medvetande”? Är det inte känslan att vara närvarande, att vara levande? Den här känslan av Medveten Närvaro anspelar inte någon individ: Det är medveten närvaro som sådan. Utan medvetandet, när, till exempel, medvetandet lämnar kroppen vid döden, blir kroppen snabbt begravd eller kremerad, eftersom det ruttnande köttet annars skulle börja lukta illa. Var finns då individen som, när medvetandet fanns där må ha ansetts vara ett geni? Han sägs ha ”dött”.
Medvetande – Grunden till all manifestation
Maharaj säger till besökaren att han enbart talar om det här medvetandet eller jag-är-heten. Alla frågor om något annat är meningslösa eftersom medvetandet måste vara där innan något annat kan vara. Han säger, om jag inte är (medveten), är inte världen (som i djup sömn). Det är bara när jag är medveten som världen existerar för mig. Alla frågor sökaren ställer, hävdar Maharaj, måste därför relatera till det här medvetandet: Hur uppkom det? Vad är dess källa? Vad upprätthåller det? Vad är dess natur? Svaren till dessa frågor leder till sann vetskap. Utan medvetandet kan det inte finnas någon fysisk existens, och därför är medvetandet den högsta Guden som en individ i sin individualitet kan förstå, fastän han må ge den olika namn – Krishna, Ishwara, Shiva, Kristus etc. När medvetandet lämnar kroppen finns ingen individ, ingen värld, ingen Gud.
Maharaj säger att man måste förstå relationen mellan den fysiska kroppen och medvetandet. Medvetandet kan bara vara medvetet om sig själv så länge som det har manifesterat sig själv i en fysisk form, en kropp, oavsett om det är kroppen av en insekt, en mask, ett djur eller en människa. Utan kroppen, i det omanifesterade tillståndet, är medvetandet inte medvetet om sig själv. Utan medvetandet är kroppen bara dött material. Kroppen är därför, säger Maharaj, födan som upprätthåller medvetandet och instrumentet genom vilken medvetandet verkar. Han säger, att medvetandet i själva verket är den fysiska kroppens ”natur”, eller ”sådanhet”, eller ”smak”, på samma sätt som sötma är sockrets natur.
Efter att ha förstått den här intima relationen mellan kroppen och medvetandet, ber Maharaj oss att finna källan till kroppsmedvetandet. Hur uppkom det? Källan till den mänskliga kroppen är den manliga spermien befruktad i en kvinnlig livmoder, och då befruktning äger rum är medvetandet latent inneboende däri. Det är denna – den befruktade manliga spermien med medvetande latent – som växer i kvinnans livmoder, som inom sin tid levereras som ett barn, växer genom sin barndom och därefter under hela sin livstid. Vad är kraften bakom denna naturliga växt? Inget annat än medvetande latent i den manliga spermien, spermien som i sig självt är essensen av den föda som fadern konsumerat. Det skall då stå klart, säger Maharaj, att medvetandet är den fysiska kroppens själva natur (på samma sätt som sötma från socker) och att den fysiska kroppen är gjord av och upprätthålls av den föda som kommit ur de fem elementen. I den här spontana naturliga processen har inte individen som sådan någon betydelse. Den individuella kroppen är gjord av föda, och medvetandet är universellt, allomfattande. Hur kan individen påstå sig ha vare sig en separat existens, eller tro sig vara bunden och därför tvungen att befria sig själv?
Har någon individ blivit tillfrågad omkring sin ”födsel”. ”Jaget” och ”det som är mitt” har kommit efter födseln, som är resultatet av en naturlig process i vilken vare sig föräldrarna eller barnet inte hade något att säga till om. Med andra ord, påpekar Maharaj, är kroppsmedvetandet en fysisk enhet som spontant skapats ur de fem elementen (rymd, luft, eld, vatten, och jord) och de tre attributen (Sattva, Rajas och Tamas). Den här enheten växer under sin livstid och ”dör” sedan – vilket betyder att den återgår till de fem elementen, och att medvetandet som var begränsat till kroppen friges och uppgår i Opersonligt Medvetande.
Nu, frågar Maharaj, i den här naturliga skapelse- och förintelseprocessen av en fysisk enhet, var kommer ”du” in i bilden? Du har aldrig haft något att göra med skapelsen av den fysiska enhet som ”du” tror att du är. Dina föräldrar har sagt till dig att du ”föddes” och att en bestämd kropp är ”du”. Du, som sådan, har egentligen inte någon faktisk upplevelse av att ha fötts. Vad som fötts är en fysisk enhet, en psykosomatisk apparatur som aktiverats av medvetandet. Om medvetandet inte finns där, är kroppsapparaten inte bara oanvändbar utan måste också överges så fort som möjligt.
Vem är du då? Du är, säger Maharaj, det du var innan kroppsmedvetandet uppkom, det du var för hundra år sedan!
Frågan som uppkommer naturligt vid den här nivån är: Vem är det då som agerar i den här världen som kroppen? Svaret, enligt Maharaj, är att det är medvetandet som verkar i hela manifestationen. Det är medvetandet som agerar genom de många miljoner kropparna. Varje kropp har en egen inneboende karaktär som den fått via kroppens komposition. Det finns miljoner psykosomatiska former men inte två former är exakt likadana, eftersom varje form har en bestämd kombination av de fem elementen samt de tre attributen. Föreställ dig de många miljoner nyanser som var och en av dessa åtta kan anta, och de resulterande miljarder och biljarder förändringar och kombinationer som kan påverkas! Medvetandet agerar genom de fysiska kropparna, och var och en av dem har sitt eget temperament och sin egen karaktär, baserad dels på dess fysiska komposition, och dels på de betingelser den fått. Om det här har insetts, skall det också vara kristallklart att ingen individ har en egen vilja. Men individen tror i sin okunnighet att det är han som agerar; han ”håller sig ansvarig”, säger Maharaj, och tror sig utföra handlingarna som äger rum, binder sig själv i ett illusorisk beroende (bondage), och lider obehag och välbehag. Det är så ”beroendet” uppkommer.
Maharaj vill att vi skall vara klara över en sak: Människan anser sig vara en speciell varelse, åtskild all annan skapelse. Men så långt det angår ingredienserna av den fysiska konstruktionen, så är de desamma i all skapelse. Bara skapelsens förlopp skiljer sig.
Paramārthas Egentliga syfte
Maharaj påminner oss om och om igen att inte missa, glömma, överse eller ignorera det egentliga syftet till all Paramārtha dvs. den fullständiga förståelsen, och att känna vår Svarūpa dvs. vår sanna identitet. Vad är vår sanna identitet? Maharaj skulle säga: Omanifesterad, i stillhet, vår identitet är den Absoluta Enheten – Rent Varande inte medvetet om sig själv. Som manifesterad har den sin funktion i dualism, vår identitet är medvetandet som söker sig själv som den ”andre” eftersom ”den inte kan tolerera sin egen närvaro.” Med andra ord, säger Maharaj, i vårt ursprungliga tillstånd av tidlöshet, oföränderlighet, Absolut Enhet, har kroppsmedvetandet uppkommit som en temporär sjukdom, utan skäl eller orsak, som en del av det Opersonliga Medvetandets totala funktion i sin roll som Prajnā. Var och en av de fysiska formerna går igenom sin tilldelade livstid och vid slutet försvinner den lika spontant som den uppkommit, och medvetandet befrias från sin fysiska begränsning, inte längre medvetet om sig själv, uppgår i Rent Varande: ingen föds, inte heller dör någon. Medvetandet behöver för sin funktion en fysisk form till att kunna manifestera sig själv, och skapar hela tiden nya former, och förintar gamla former.
Om det här är den naturliga processen i medvetandets totala funktion, finns frågan: Hur uppkommer den individuella varelsens beroende (bondage)? Ett kort svar, säger Maharaj, skulle kunna sägas vara, att medvetandet, som begränsas av den fysiska formens inskränkningar och inte finner något understöd, förvillar sig själv i en identifikation med den enskilda kroppen och skapar på så sätt ett falskt väsen, och detta falska väsen misstar sig som den som utför handlingarna (det här är Prajnās spontana funktion) och måste acceptera konsekvenserna och blir på så sätt beroende av orsak och verkan, idén om Karma.
Frågan om Återfödelse
Maharaj tillbakavisar idén om återfödelse eller reinkarnation helt och hållet, och grunden för ett sådant tillbakavisande är så enkel att det är pinsamt: det väsen som anses kunna återfödas existerar inte, utom som ett koncept. Hur kan ett koncept återfödas?
Maharaj frågar den som tror på återfödelse: ”Jag skulle vilja veta, vem det är som skall återfödas?” Kroppen ”dör” och efter döden bryts den ner – blir begravd eller kremerad – så fort som möjligt. Kroppen har med andra ord blivit obotligt, oersättligt, oåterkalleligt förintad. Den kropp som var ett objektivt föremål kan därför inte återfödas. Hur kan då något icke-objektivt som livskraften (andningen), som vid kroppens död förenade sig med luften utanför, eller medvetandet som förenade sig med Opersonligt Medvetande, sägas kunna återfödas?
Kanske, säger Maharaj, säger du att det väsen som antas bebo kroppen kommer att återfödas. Men det skulle vara ytterst löjligt. Du vet att detta väsen inte är något annat än ett koncept, en hallucination som uppstår när medvetandet av misstag identifierar sig själv med en särskild form.
Hur uppstod idén omkring återfödelse överhuvudtaget? Den kanske var tänkt som en slags teori att tillfredsställa de människor som inte var intelligenta nog att tänka bortom den manifesterade världens begränsningar.
Ett falskt väsen
Hursomhelst, för att kunna se hur detta falska väsen, eller ego (som antas vara orsaken och objektet till det inbillade beroendet) uppkommer, är det nödvändigt att förstå manifestationens konceptuella process. Det vi är, Absolut, icke-fysiskt, är enhet-absolut-subjektivitet, utan den minsta objektiva beröring. Det enda sätt som det-som-vi-är kan manifestera sig själv på är genom en process i dualism, början till kännedomen ”jag är”, som väcks av medvetandet. Den här processen av manifestation-objektivering, som tills nu aldrig tidigare funnits, skapar en klyvning av det Absoluta i ett subjekt som förnimmer och ett objekt som blir förnummet; förnimmaren och det förnimmade.
Det icke-fysiska – ren subjektivitet – måste alltid förbli det enda subjektet. Därför är förnimmaren och det förnimmade båda objekt i medvetandet. Det här är den grundläggande faktorn att hålla i minnet. Det är bara i medvetandet som den här processen kan äga rum. Alla tänkbara saker – alla objekt inom det fysiska – som våra sinnen förnimmer och vårt sinne tolkar, är ett framträdande i vårt medvetande. Var och en av oss existerar bara som ett objekt, ett framträdande i någon annans medvetande. Förnimmaren och det förnimmade är båda objekt i medvetandet men (och det här är den viktiga poängen rörande ”vårt väsen”) det som förnimmer objektet antar att denne är subjektet som förnimmer andra objekt, i en värld utanför sig själv, och detta förnimmande subjekt betraktar sin trodda subjektivitet som att vara ett oberoende, självstyrande väsen – ett ”själv” – med befogenhet att utföra egna handlingar!
Dualismens grundprincip, som börjar med känslan ”jag är”, och på vilken hela den fysiska manifestationen är baserad, förs ett steg längre fram när detta sken-väsen, i sin roll som sken-subjektet, börjar resonera och börjar jämföra motsvarigheter som är beroende av varandra (som gott och ont, rent och orent, dygd och synd, närvaro och frånvaro, stor och liten etc.) och som efter jämförandet skiljer mellan dem. Det här utgör idéskapandets process (conceptualization).
Bortsett från denna klyvning av subjekt och objekt, beror den fysiska manifestationens process på det grundläggande konceptet ”tid och rum”. I frånvaron av konceptet om ”rymd”, kan inget tredimensionellt objekt förnimmas; på samma sätt kan frånvaron av konceptet om ”tid”, inte göra det tredimensionella objektet perceptibelt – inte heller kan någon rörelse mätas – utan tiden som är nödvändig för att göra objektet perceptibelt. Den fysiska manifestationens process äger därför rum i konceptuell rumtid, vari objekten blir framträdanden i medvetandet, förnimmade och uppfattade av medvetandet, genom ett idéskapande, som är grunden för splittringen av väsen-subjektet och det förnimmade objektet. Resultatet som följer på identifikationen med det element som förnimmer, är födseln (uppkomsten) av sken-personligheten som tror sig ha en egen fri vilja. Och det här är grunden på vilken hela det illusoriska ”beroendet” vilar.
Livet en Levande dröm
När det här har förståtts, måste det också förstås att vår idé om att ”leva våra liv” är ett skämt, eftersom idén om att vi lever våra liv baseras på den felaktiga tron att vi väljer våra handlingar. Vem kan utföra handlingen när vi sett att det inte finns något väsen som kan utföra dem? ”Liv” som sådant är egentligen inget annat än medvetandets funktion genom alla miljoner olika fysiska former, men som misstas för att vara ett individuellt liv.
Maharaj förklarar också att den här grundläggande uppfattningen stämmer överens med förståelsen om att livet bara är en levande dröm. Vid den här nivån skall det nu vara klart att vad som än ses, hörs, smakas, luktas eller rörs förnims via sinnena och att detta förnimmande i själva verket bara är ett förnimmande i medvetandet – alltså, att den varelse vars sinnen förnimmer, i sig själv bara är ett framträdande i medvetandet av den ”andre” som förnimmer varelsen som ett objekt! Således är objekten som av misstag tas för att vara väsen i varandras medvetande inte separata väsen, vad som egentligen sker är att det inte finns någon förnimmare som sådan, utan endast förnimmandet av konceptuella objekt som rör sig i ett konceptuellt rum, i konceptuell tid. Är inte alla dessa aspekter av en dröm som vi upplever under sömn? När drömmaren vaknar upp upphör drömmen, och den som är vaken är inte längre angelägen om de andra ”varelserna” i drömmen. På samma sätt förhåller det sig på i den levande-drömmen där den som är vaken (den som förstår att allt som förnims av sinnena, inklusive ”varelsen” som man tror att man är, inte kan vara något annat än ett framträdande i medvetandet) inte längre är angelägen om de andra drömfigurerna i den levande-drömmen. Den som har vaknat förstår att han är den obetingade Absoluta Subjektiviteten på vilken medvetandet spontant påbörjat den levande-drömmen, utan någon orsak, och som alltigenom den tilldelade livstiden ”lever” ut drömmen tills den kommer till ett slut, då medvetandet återigen uppgår i den Absoluta Subjektiviteten.
Andliga övningar: Fri vilja
Efter att ha följt Maharaj så långt är reaktionen från de flesta besökare förvånansvärt likartade. Frågan ställs: Vad du har sagt är väldigt djupt och jag tror jag förstår det intellektuellt, men vad skall egentligen göras för att verkligen uppleva det? Maharaj döljer ibland sin frustration vid den här frågan, och ibland brusar han upp, men hans vanliga svar till frågan är en motfråga: Vem är ”den” som tror att han måste göra något – och för att erhålla vad? När det väl har förståtts att ett väsen bara är ett felaktigt koncept, att en kropp såsom alla andra fenomen bara är en upplevelse i medvetandet, och att det inte finns någon som kan handla av egen vilja, var finns då frågan om att någon skall göra något? Förståelse – Full Förståelse – är allt. Att genomsyras fullständigt och helt igenom av den här förståelsen är allt som behöver ”göras” för befrielse; och inga bemödanden kommer att erhålla det utan det fullständiga tillintetgörandet av det felaktiga konceptet av en självständig varelse med en fri vilja. ”Jag” kan inte framträda utan tillintetgörandet av ”mig”. När ”mig” försvinner, är du Jag.
Om pilen har träffat målet, som Maharaj säger, kan det inte finnas fler frågor. Men en direkt och intuitiv förståelse av detta faktum – pilens flygfärd – görs svår på grund av att det idéskapande intellektet blandar sig i. Intellektuell förståelse baseras på orsak och verkan, en av den temporära dualismens aspekter, på vilka idéskapande baseras. Intuitiv förståelse – direkt förståelse – å andra sidan, är icke-temporär, den är där orsak och verkan är ett. Det är intellektuell förståelse som leder till frågan: Om det inte finns ett separat väsen en fri vilja, hur lever man då ett liv utan en fri vilja? Eller, hur skall man leva och agera i världen?
När en sådan fråga ställs brukar Maharajs vanliga svar vara: ”Det spelar ingen roll vad du gör så länge som du verkligen förstår vad det är jag talar om. Det spelar med andra ord inte heller någon roll om du inte har förstått vad det är jag talar om!” Uppenbarligen är poängen den, att om alla våra tidigare upplevelser noggrant analyserades, skulle det visa att våra liv, istället för att vara levda av oss som vi tycks tro, i själva verket blir levda inför oss, likt figurerna i en dröm och, därför, är en fri vilja egentligen inte en betydelsefull faktor i våra liv. Bara en liten tanke visar oss vilken oändligt liten del av vår totala fysiska funktion, eller organiska funktion, som beror på vår vilja. Maharaj frågar: Hur länge kan du leva utan sömn, utan föda eller vatten? Hur länge kan du leva utan att andas? Har du den absoluta kontrollen att förbli bli liv under de kommande fem minuterna? Utövade du din fria vilja när du befruktades, eller när det befruktade materialet växte i moderns livmoder?
När Maharaj talar om för oss att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, vill han uppenbarligen att vi förstår att det inte kan finnas något väsen som kan handla av egen vilja – varken görande eller icke-görande – att det vi tror är resultatet av våra ansträngningar bara är det oundvikliga. När det överrensstämmer med vad vi tycker är angenämt för stunden, är vi stolta över vår ”handling” och ser det som en personlig prestation. När det inte överrensstämmer blir det istället ett föremål för ilska, olycka och frustration. Kedjan som illusoriskt kedjar (illusoriskt eftersom det inte finns något väsen att kedja) den fysiska individen är benägenheten att tro att handlingarna utförs av egen vilja, när de egentligen är en del i medvetandets totala funktion. Förståelsen om det absurda i att sken-varelsen tror sig handla oberoende av Prajnās funktion är ”uppvaknande”. Enbart en sådan förståelse kan leda till perfekt acceptans och sinneslugn alltigenom livstiden. Och medan livet således blir levt, finns så en vetskap om en allomfattande enhet, detta eftersom de ”andra” inte längre ses som objekt genom ett sken-subjekt, utan som manifestationer av samma icke-fysiska subjektivitet som man själv är. Med andra ord skulle livet vara ett fritt liv, där varken det positiva agerandet eller det negativa icke-agerandet av en sken-varelse skulle finnas, eftersom ingen ”fri” handling kan ske utan avsikt. Utan avsikter skulle alla handlingar vara spontana; skådespelaren spelar sin roll i denna livs-lek, eller lever den levande-drömmen, och tar livet som det kommer. När det finns förståelse av det-som-är, säger Maharaj, blir allt liv blir vad det alltid har varit – Līlā, en ”underhållning”.
När Maharaj tillfrågades om vad han kunde tänkas göra vid ett bestämt tillfälle svarade han: ”Jag vet inte.” Det här är helt korrekt eftersom hans handlingar skulle vara oförutsägbara, trots att omständigheterna kan tyckas vara identiska, men vid varje tillfälle skulle handlingen vara spontan! Maharaj säger ofta att allt som är spontant är korrekt eftersom när idéskapandet är borta, kommer det spontana naturligt, och därför är det korrekt.
Att lyssna till Guruns ord får högsta prioritet av Maharaj. Han säger att den kortaste vägen till självförverkligande (trots att han klargör att det egentligen inte finns någon ”väg” att färdas och ”ingen” som kan färdas någonstans) är att lyssna (Shravana), att reflektera (Manana) och att meditera över de här orden (Nididhyāsana). Maharaj påminner oss om och om igen att till och med de här orden, bara används för kommunikationens skull, och när väl avsikten och meningen har begripits, måste orden – alla ord – överges för att förhindra att intellektet bygger konceptuella strukturer däröver.
Maharaj upprepar gång på gång att hans ord inte adresseras till något individuellt väsen utan istället till medvetandet. Ord kommer från medvetandet och adresseras till medvetandet. Det är medvetandet som borde lyssna till orden, och efter att meningen intuitivt förståtts, borde orden låtas uppgå i medvetandet. Maharaj varnar oss, att om lyssnandet sker av ”en individ” med avsikten att med intellektets hjälp vinna fördelar, så kommer allt att förloras. Det är intellektets inblandning som skall undvikas. Som det tidigare klargjorts så är det frånvaron av sken-varelsen som måste begripas. Hur kan ord, vid pekandet i rätt riktning, skapa det minsta lilla framsteg så länge som det finns en varelse som lyssnar till orden. Den rätta riktningen är bort från det fysiska som är källan till både varelsen och orden själva! Ord kan bara blotta sina djupa och subtila betydelser om de accepteras intuitivt, utan inblandning av det tolkande intellektet; resultatet skulle annars bli en intellektuell förståelse av världen ”utanför”, av en varelse som tror sig vara åtskild det som förståtts är illusoriskt. Maharaj säger att man kan inte ta en liten bit av den totala fysiska manifestationen som sitt separata själv och samtidigt förstå det-som-är. Det är bara i den fullständiga förintelsen av detta ”väsen” som äkta förståelse kan äga rum.
Det Magnifika Bedrägeriet
Maharaj säger att det är medvetandet som är den förledande, förhäxande Mahāmāyā, det största bedrägeriet någonsin! Den här förtrollande känslan av närvaro är bara en känsla, ett koncept som kommer över det Omanifesterade Absoluta likt en ovälkommen gäst, och som tar över hushållet på ett så lömskt sätt att värden lullas in i en känsla av falsk säkerhet och välbefinnande. Maharaj kallar det också för ”en temporär sjukdom” som producerar upphetsning under dess uppehälle!
Den här känslan av att vara levande – vara närvarande – är så berusande att man förtrollas av manifestationen som den presenterar. Man blir så involverad i spektaklet att man sällan bryr sig om att fråga om spektaklet verkligen existerar eller om det bara är en vision, en hallucination, en dröm, en hägring. Man ser trädet och är så förtrollad av det att man glömmer att trädet inte är något annat än fröets tillväxt, som är den verkliga källan. Paramārthas syfte är att söka källan, fröet. Vad är fröet till den här manifestationen? Om du inte är medveten, frågar Maharaj, finns det då någon manifestation av något slag? Om du inte är medveten, existerar då universum för dig? Det är bara när du är (medveten) som världen är. Så uppenbarligen inryms universum i det lilla kornet av medvetande (som förmodas existera i den lilla öppningen i hjärnans center). Medvetandet kan inte manifestera sig själv, kan inte vara medvetet om sig själv, såvida det inte finns en psykosomatisk apparat, kroppen. Vad är källan till kroppen? Uppenbarligen den manliga sädescellen som befruktats i kvinnans livmoder. Vad är källan till sädescellen och ägget? Födan som konsumerats av föräldrarna. Nu, frågar Maharaj, vilken slutsats kommer vi fram till? Det Absoluta, den ultimata potentialen, källan till allt, kan inte vara något så trivialt som ”föda”! Därför kan den här jag-är-heten, det här medvetandet, den här känslan av närvaro, inte vara annat än ett koncept, en vision, en dröm, en hallucination! Och medvetandet är källan till all manifestation – den är i sanning manifestationen!
En fundamental fråga uppkommer vid den här nivån. Vem är det som måste komma till den här slutsatsen? Vem kan det vara annat än ”Jag”? ”Jag” som är ansvarig för alla manifestationer, Jag som är alla fysiska objekt i manifestationen, Jag som var närvarande för hundra år sedan, Jag som var närvarande innan ”tiden” fanns, Jag som är icke-temporär, Jag som är Varande inte medvetet om sig själv eftersom det i mitt verkliga tillstånd av Helhet, Enhet, varken finns närvaro eller frånvaro; frånvaro av den närvarande närvaron, frånvaro av den närvarande frånvaron är vad-jag-är (Och alla varelser kan säga detta – inte som mig men som ”Jag”).
Behöver vi det igen kortfattat? Här kommer det:
(1) Manifesterad existens är fysisk, och det fysiska som är en föreställning som förnims via sinnena och därför behöver tid för det här förnimmandet, är tidsbunden, är en vision, en dröm, en hallucination och därför overklig. Omanifesterad existens är Absolut, icke-temporär, rumslös, inte medveten om att existera, kan inte förnimmas via sinnena, evig, därför verklig. Vem säger det här? Medvetandet givetvis, i sina försök att förnimma sig själv och som inte lyckas eftersom förnimmande (det finns ingen förnimmare som sådan) inte kan förnimma det som i sig självt är förnimmande: Ett öga kan inte se sig själv fastän det ser allt annat. Sökaren är det eftersökta: Det här är den grundläggande högst betydelsefulla sanningen.
(2) Jag, omanifesterad, är alla möjligheters möjlighet, den absoluta frånvaron av det vetbara och det som kan vetas, den absoluta närvaron av det ovetbara och det som inte kan vetas. Jag, manifesterad, är totaliteten av all fysisk existens, totaliteten av det vetbara i det omanifesterades ofattbara ovetbarhet.
(3) Det kan bara finnas Jag – det eviga Jaget – helt oberörd, utan den minsta beröring av något attribut, ren subjektivitet. Blotta tanken av ”mig” är omedelbar och spontan (men illusorisk). Låt mig försvinna och omedelbart och spontant, är du Jag.
(4) I det fysiska är ”mig” (och ”du och ”han”) bara en föreställning i medvetandet: Hur kan en föreställning vara beroende (bondage)? Hur kan Jag, som icke-fysisk – ren subjektivitet – behöva någon befrielse? Befrielse är att göra sig av med idén om att det finns ”någon” som behöver befrielse.
(5) Hur kan man veta om man gör andliga ”framsteg”? Skulle det kunna vara så, att det säkraste tecknet på ”framsteg” är likgiltighet inför framsteg, och att inte oroa sig om att bli befriad? En direkt in-sikt I Nisargas (natur) totala ”funktion” i vilken det inte ryms någon plats för ett väsen med en fri vilja.
”Du sitter där, jag sitter här, och världen finns här – och, för ögonblicket, kan vi anta att det måste finnas en skapare, låt oss säga Gud. Dessa tre/fyra saker är upplevda fakta, inte ”andrahandsuppgifter”. Låt oss begränsa vår konversation bara till dessa fakta.” Denna hållning utesluter automatiskt alla ”andrahandsuppgifter” och de traditionella skrifterna, och därför finns det alltid en upplivande känsla av fräschhet och frihet i Maharajs dialoger. Hans ord behöver inget understöd av någon annans ord eller upplevelser, som, när allt kommer omkring, är vad de traditionella skrifterna är. Det här närmandet lamslår de ”lärda” som kommer för att imponera på de andra besökarna med sin kunskap, och som i samma stund hoppas få ett bevis från Maharaj omkring deras eget högt utvecklade tillstånd. På samma gång ger denna hållning ett stort självförtroende till den genuina sökare som föredrar att börja från början.
På den här grunden finner besökaren vanligtvis sig själv utan alltför många frågor eftersom alla hans planerade frågor oftast brukar vara baserad på ”andrahandsuppgifter”. Maharaj brukar hjälpa en sådan besökare med att ställa en fråga såsom: I avsaknad av vad skulle ingen vara förmögen att uppfatta något eller göra något? Vilken du utan inte skulle vara förmögen att ställa frågor och där jag inte skulle kunna besvara dem? Om du och jag inte var medvetna, skulle vi då kunna ha den här konversationen? Vad är ”medvetande”? Är det inte känslan att vara närvarande, att vara levande? Den här känslan av Medveten Närvaro anspelar inte någon individ: Det är medveten närvaro som sådan. Utan medvetandet, när, till exempel, medvetandet lämnar kroppen vid döden, blir kroppen snabbt begravd eller kremerad, eftersom det ruttnande köttet annars skulle börja lukta illa. Var finns då individen som, när medvetandet fanns där må ha ansetts vara ett geni? Han sägs ha ”dött”.
Medvetande – Grunden till all manifestation
Maharaj säger till besökaren att han enbart talar om det här medvetandet eller jag-är-heten. Alla frågor om något annat är meningslösa eftersom medvetandet måste vara där innan något annat kan vara. Han säger, om jag inte är (medveten), är inte världen (som i djup sömn). Det är bara när jag är medveten som världen existerar för mig. Alla frågor sökaren ställer, hävdar Maharaj, måste därför relatera till det här medvetandet: Hur uppkom det? Vad är dess källa? Vad upprätthåller det? Vad är dess natur? Svaren till dessa frågor leder till sann vetskap. Utan medvetandet kan det inte finnas någon fysisk existens, och därför är medvetandet den högsta Guden som en individ i sin individualitet kan förstå, fastän han må ge den olika namn – Krishna, Ishwara, Shiva, Kristus etc. När medvetandet lämnar kroppen finns ingen individ, ingen värld, ingen Gud.
Maharaj säger att man måste förstå relationen mellan den fysiska kroppen och medvetandet. Medvetandet kan bara vara medvetet om sig själv så länge som det har manifesterat sig själv i en fysisk form, en kropp, oavsett om det är kroppen av en insekt, en mask, ett djur eller en människa. Utan kroppen, i det omanifesterade tillståndet, är medvetandet inte medvetet om sig själv. Utan medvetandet är kroppen bara dött material. Kroppen är därför, säger Maharaj, födan som upprätthåller medvetandet och instrumentet genom vilken medvetandet verkar. Han säger, att medvetandet i själva verket är den fysiska kroppens ”natur”, eller ”sådanhet”, eller ”smak”, på samma sätt som sötma är sockrets natur.
Efter att ha förstått den här intima relationen mellan kroppen och medvetandet, ber Maharaj oss att finna källan till kroppsmedvetandet. Hur uppkom det? Källan till den mänskliga kroppen är den manliga spermien befruktad i en kvinnlig livmoder, och då befruktning äger rum är medvetandet latent inneboende däri. Det är denna – den befruktade manliga spermien med medvetande latent – som växer i kvinnans livmoder, som inom sin tid levereras som ett barn, växer genom sin barndom och därefter under hela sin livstid. Vad är kraften bakom denna naturliga växt? Inget annat än medvetande latent i den manliga spermien, spermien som i sig självt är essensen av den föda som fadern konsumerat. Det skall då stå klart, säger Maharaj, att medvetandet är den fysiska kroppens själva natur (på samma sätt som sötma från socker) och att den fysiska kroppen är gjord av och upprätthålls av den föda som kommit ur de fem elementen. I den här spontana naturliga processen har inte individen som sådan någon betydelse. Den individuella kroppen är gjord av föda, och medvetandet är universellt, allomfattande. Hur kan individen påstå sig ha vare sig en separat existens, eller tro sig vara bunden och därför tvungen att befria sig själv?
Har någon individ blivit tillfrågad omkring sin ”födsel”. ”Jaget” och ”det som är mitt” har kommit efter födseln, som är resultatet av en naturlig process i vilken vare sig föräldrarna eller barnet inte hade något att säga till om. Med andra ord, påpekar Maharaj, är kroppsmedvetandet en fysisk enhet som spontant skapats ur de fem elementen (rymd, luft, eld, vatten, och jord) och de tre attributen (Sattva, Rajas och Tamas). Den här enheten växer under sin livstid och ”dör” sedan – vilket betyder att den återgår till de fem elementen, och att medvetandet som var begränsat till kroppen friges och uppgår i Opersonligt Medvetande.
Nu, frågar Maharaj, i den här naturliga skapelse- och förintelseprocessen av en fysisk enhet, var kommer ”du” in i bilden? Du har aldrig haft något att göra med skapelsen av den fysiska enhet som ”du” tror att du är. Dina föräldrar har sagt till dig att du ”föddes” och att en bestämd kropp är ”du”. Du, som sådan, har egentligen inte någon faktisk upplevelse av att ha fötts. Vad som fötts är en fysisk enhet, en psykosomatisk apparatur som aktiverats av medvetandet. Om medvetandet inte finns där, är kroppsapparaten inte bara oanvändbar utan måste också överges så fort som möjligt.
Vem är du då? Du är, säger Maharaj, det du var innan kroppsmedvetandet uppkom, det du var för hundra år sedan!
Frågan som uppkommer naturligt vid den här nivån är: Vem är det då som agerar i den här världen som kroppen? Svaret, enligt Maharaj, är att det är medvetandet som verkar i hela manifestationen. Det är medvetandet som agerar genom de många miljoner kropparna. Varje kropp har en egen inneboende karaktär som den fått via kroppens komposition. Det finns miljoner psykosomatiska former men inte två former är exakt likadana, eftersom varje form har en bestämd kombination av de fem elementen samt de tre attributen. Föreställ dig de många miljoner nyanser som var och en av dessa åtta kan anta, och de resulterande miljarder och biljarder förändringar och kombinationer som kan påverkas! Medvetandet agerar genom de fysiska kropparna, och var och en av dem har sitt eget temperament och sin egen karaktär, baserad dels på dess fysiska komposition, och dels på de betingelser den fått. Om det här har insetts, skall det också vara kristallklart att ingen individ har en egen vilja. Men individen tror i sin okunnighet att det är han som agerar; han ”håller sig ansvarig”, säger Maharaj, och tror sig utföra handlingarna som äger rum, binder sig själv i ett illusorisk beroende (bondage), och lider obehag och välbehag. Det är så ”beroendet” uppkommer.
Maharaj vill att vi skall vara klara över en sak: Människan anser sig vara en speciell varelse, åtskild all annan skapelse. Men så långt det angår ingredienserna av den fysiska konstruktionen, så är de desamma i all skapelse. Bara skapelsens förlopp skiljer sig.
Paramārthas Egentliga syfte
Maharaj påminner oss om och om igen att inte missa, glömma, överse eller ignorera det egentliga syftet till all Paramārtha dvs. den fullständiga förståelsen, och att känna vår Svarūpa dvs. vår sanna identitet. Vad är vår sanna identitet? Maharaj skulle säga: Omanifesterad, i stillhet, vår identitet är den Absoluta Enheten – Rent Varande inte medvetet om sig själv. Som manifesterad har den sin funktion i dualism, vår identitet är medvetandet som söker sig själv som den ”andre” eftersom ”den inte kan tolerera sin egen närvaro.” Med andra ord, säger Maharaj, i vårt ursprungliga tillstånd av tidlöshet, oföränderlighet, Absolut Enhet, har kroppsmedvetandet uppkommit som en temporär sjukdom, utan skäl eller orsak, som en del av det Opersonliga Medvetandets totala funktion i sin roll som Prajnā. Var och en av de fysiska formerna går igenom sin tilldelade livstid och vid slutet försvinner den lika spontant som den uppkommit, och medvetandet befrias från sin fysiska begränsning, inte längre medvetet om sig själv, uppgår i Rent Varande: ingen föds, inte heller dör någon. Medvetandet behöver för sin funktion en fysisk form till att kunna manifestera sig själv, och skapar hela tiden nya former, och förintar gamla former.
Om det här är den naturliga processen i medvetandets totala funktion, finns frågan: Hur uppkommer den individuella varelsens beroende (bondage)? Ett kort svar, säger Maharaj, skulle kunna sägas vara, att medvetandet, som begränsas av den fysiska formens inskränkningar och inte finner något understöd, förvillar sig själv i en identifikation med den enskilda kroppen och skapar på så sätt ett falskt väsen, och detta falska väsen misstar sig som den som utför handlingarna (det här är Prajnās spontana funktion) och måste acceptera konsekvenserna och blir på så sätt beroende av orsak och verkan, idén om Karma.
Frågan om Återfödelse
Maharaj tillbakavisar idén om återfödelse eller reinkarnation helt och hållet, och grunden för ett sådant tillbakavisande är så enkel att det är pinsamt: det väsen som anses kunna återfödas existerar inte, utom som ett koncept. Hur kan ett koncept återfödas?
Maharaj frågar den som tror på återfödelse: ”Jag skulle vilja veta, vem det är som skall återfödas?” Kroppen ”dör” och efter döden bryts den ner – blir begravd eller kremerad – så fort som möjligt. Kroppen har med andra ord blivit obotligt, oersättligt, oåterkalleligt förintad. Den kropp som var ett objektivt föremål kan därför inte återfödas. Hur kan då något icke-objektivt som livskraften (andningen), som vid kroppens död förenade sig med luften utanför, eller medvetandet som förenade sig med Opersonligt Medvetande, sägas kunna återfödas?
Kanske, säger Maharaj, säger du att det väsen som antas bebo kroppen kommer att återfödas. Men det skulle vara ytterst löjligt. Du vet att detta väsen inte är något annat än ett koncept, en hallucination som uppstår när medvetandet av misstag identifierar sig själv med en särskild form.
Hur uppstod idén omkring återfödelse överhuvudtaget? Den kanske var tänkt som en slags teori att tillfredsställa de människor som inte var intelligenta nog att tänka bortom den manifesterade världens begränsningar.
Ett falskt väsen
Hursomhelst, för att kunna se hur detta falska väsen, eller ego (som antas vara orsaken och objektet till det inbillade beroendet) uppkommer, är det nödvändigt att förstå manifestationens konceptuella process. Det vi är, Absolut, icke-fysiskt, är enhet-absolut-subjektivitet, utan den minsta objektiva beröring. Det enda sätt som det-som-vi-är kan manifestera sig själv på är genom en process i dualism, början till kännedomen ”jag är”, som väcks av medvetandet. Den här processen av manifestation-objektivering, som tills nu aldrig tidigare funnits, skapar en klyvning av det Absoluta i ett subjekt som förnimmer och ett objekt som blir förnummet; förnimmaren och det förnimmade.
Det icke-fysiska – ren subjektivitet – måste alltid förbli det enda subjektet. Därför är förnimmaren och det förnimmade båda objekt i medvetandet. Det här är den grundläggande faktorn att hålla i minnet. Det är bara i medvetandet som den här processen kan äga rum. Alla tänkbara saker – alla objekt inom det fysiska – som våra sinnen förnimmer och vårt sinne tolkar, är ett framträdande i vårt medvetande. Var och en av oss existerar bara som ett objekt, ett framträdande i någon annans medvetande. Förnimmaren och det förnimmade är båda objekt i medvetandet men (och det här är den viktiga poängen rörande ”vårt väsen”) det som förnimmer objektet antar att denne är subjektet som förnimmer andra objekt, i en värld utanför sig själv, och detta förnimmande subjekt betraktar sin trodda subjektivitet som att vara ett oberoende, självstyrande väsen – ett ”själv” – med befogenhet att utföra egna handlingar!
Dualismens grundprincip, som börjar med känslan ”jag är”, och på vilken hela den fysiska manifestationen är baserad, förs ett steg längre fram när detta sken-väsen, i sin roll som sken-subjektet, börjar resonera och börjar jämföra motsvarigheter som är beroende av varandra (som gott och ont, rent och orent, dygd och synd, närvaro och frånvaro, stor och liten etc.) och som efter jämförandet skiljer mellan dem. Det här utgör idéskapandets process (conceptualization).
Bortsett från denna klyvning av subjekt och objekt, beror den fysiska manifestationens process på det grundläggande konceptet ”tid och rum”. I frånvaron av konceptet om ”rymd”, kan inget tredimensionellt objekt förnimmas; på samma sätt kan frånvaron av konceptet om ”tid”, inte göra det tredimensionella objektet perceptibelt – inte heller kan någon rörelse mätas – utan tiden som är nödvändig för att göra objektet perceptibelt. Den fysiska manifestationens process äger därför rum i konceptuell rumtid, vari objekten blir framträdanden i medvetandet, förnimmade och uppfattade av medvetandet, genom ett idéskapande, som är grunden för splittringen av väsen-subjektet och det förnimmade objektet. Resultatet som följer på identifikationen med det element som förnimmer, är födseln (uppkomsten) av sken-personligheten som tror sig ha en egen fri vilja. Och det här är grunden på vilken hela det illusoriska ”beroendet” vilar.
Livet en Levande dröm
När det här har förståtts, måste det också förstås att vår idé om att ”leva våra liv” är ett skämt, eftersom idén om att vi lever våra liv baseras på den felaktiga tron att vi väljer våra handlingar. Vem kan utföra handlingen när vi sett att det inte finns något väsen som kan utföra dem? ”Liv” som sådant är egentligen inget annat än medvetandets funktion genom alla miljoner olika fysiska former, men som misstas för att vara ett individuellt liv.
Maharaj förklarar också att den här grundläggande uppfattningen stämmer överens med förståelsen om att livet bara är en levande dröm. Vid den här nivån skall det nu vara klart att vad som än ses, hörs, smakas, luktas eller rörs förnims via sinnena och att detta förnimmande i själva verket bara är ett förnimmande i medvetandet – alltså, att den varelse vars sinnen förnimmer, i sig själv bara är ett framträdande i medvetandet av den ”andre” som förnimmer varelsen som ett objekt! Således är objekten som av misstag tas för att vara väsen i varandras medvetande inte separata väsen, vad som egentligen sker är att det inte finns någon förnimmare som sådan, utan endast förnimmandet av konceptuella objekt som rör sig i ett konceptuellt rum, i konceptuell tid. Är inte alla dessa aspekter av en dröm som vi upplever under sömn? När drömmaren vaknar upp upphör drömmen, och den som är vaken är inte längre angelägen om de andra ”varelserna” i drömmen. På samma sätt förhåller det sig på i den levande-drömmen där den som är vaken (den som förstår att allt som förnims av sinnena, inklusive ”varelsen” som man tror att man är, inte kan vara något annat än ett framträdande i medvetandet) inte längre är angelägen om de andra drömfigurerna i den levande-drömmen. Den som har vaknat förstår att han är den obetingade Absoluta Subjektiviteten på vilken medvetandet spontant påbörjat den levande-drömmen, utan någon orsak, och som alltigenom den tilldelade livstiden ”lever” ut drömmen tills den kommer till ett slut, då medvetandet återigen uppgår i den Absoluta Subjektiviteten.
Andliga övningar: Fri vilja
Efter att ha följt Maharaj så långt är reaktionen från de flesta besökare förvånansvärt likartade. Frågan ställs: Vad du har sagt är väldigt djupt och jag tror jag förstår det intellektuellt, men vad skall egentligen göras för att verkligen uppleva det? Maharaj döljer ibland sin frustration vid den här frågan, och ibland brusar han upp, men hans vanliga svar till frågan är en motfråga: Vem är ”den” som tror att han måste göra något – och för att erhålla vad? När det väl har förståtts att ett väsen bara är ett felaktigt koncept, att en kropp såsom alla andra fenomen bara är en upplevelse i medvetandet, och att det inte finns någon som kan handla av egen vilja, var finns då frågan om att någon skall göra något? Förståelse – Full Förståelse – är allt. Att genomsyras fullständigt och helt igenom av den här förståelsen är allt som behöver ”göras” för befrielse; och inga bemödanden kommer att erhålla det utan det fullständiga tillintetgörandet av det felaktiga konceptet av en självständig varelse med en fri vilja. ”Jag” kan inte framträda utan tillintetgörandet av ”mig”. När ”mig” försvinner, är du Jag.
Om pilen har träffat målet, som Maharaj säger, kan det inte finnas fler frågor. Men en direkt och intuitiv förståelse av detta faktum – pilens flygfärd – görs svår på grund av att det idéskapande intellektet blandar sig i. Intellektuell förståelse baseras på orsak och verkan, en av den temporära dualismens aspekter, på vilka idéskapande baseras. Intuitiv förståelse – direkt förståelse – å andra sidan, är icke-temporär, den är där orsak och verkan är ett. Det är intellektuell förståelse som leder till frågan: Om det inte finns ett separat väsen en fri vilja, hur lever man då ett liv utan en fri vilja? Eller, hur skall man leva och agera i världen?
När en sådan fråga ställs brukar Maharajs vanliga svar vara: ”Det spelar ingen roll vad du gör så länge som du verkligen förstår vad det är jag talar om. Det spelar med andra ord inte heller någon roll om du inte har förstått vad det är jag talar om!” Uppenbarligen är poängen den, att om alla våra tidigare upplevelser noggrant analyserades, skulle det visa att våra liv, istället för att vara levda av oss som vi tycks tro, i själva verket blir levda inför oss, likt figurerna i en dröm och, därför, är en fri vilja egentligen inte en betydelsefull faktor i våra liv. Bara en liten tanke visar oss vilken oändligt liten del av vår totala fysiska funktion, eller organiska funktion, som beror på vår vilja. Maharaj frågar: Hur länge kan du leva utan sömn, utan föda eller vatten? Hur länge kan du leva utan att andas? Har du den absoluta kontrollen att förbli bli liv under de kommande fem minuterna? Utövade du din fria vilja när du befruktades, eller när det befruktade materialet växte i moderns livmoder?
När Maharaj talar om för oss att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, vill han uppenbarligen att vi förstår att det inte kan finnas något väsen som kan handla av egen vilja – varken görande eller icke-görande – att det vi tror är resultatet av våra ansträngningar bara är det oundvikliga. När det överrensstämmer med vad vi tycker är angenämt för stunden, är vi stolta över vår ”handling” och ser det som en personlig prestation. När det inte överrensstämmer blir det istället ett föremål för ilska, olycka och frustration. Kedjan som illusoriskt kedjar (illusoriskt eftersom det inte finns något väsen att kedja) den fysiska individen är benägenheten att tro att handlingarna utförs av egen vilja, när de egentligen är en del i medvetandets totala funktion. Förståelsen om det absurda i att sken-varelsen tror sig handla oberoende av Prajnās funktion är ”uppvaknande”. Enbart en sådan förståelse kan leda till perfekt acceptans och sinneslugn alltigenom livstiden. Och medan livet således blir levt, finns så en vetskap om en allomfattande enhet, detta eftersom de ”andra” inte längre ses som objekt genom ett sken-subjekt, utan som manifestationer av samma icke-fysiska subjektivitet som man själv är. Med andra ord skulle livet vara ett fritt liv, där varken det positiva agerandet eller det negativa icke-agerandet av en sken-varelse skulle finnas, eftersom ingen ”fri” handling kan ske utan avsikt. Utan avsikter skulle alla handlingar vara spontana; skådespelaren spelar sin roll i denna livs-lek, eller lever den levande-drömmen, och tar livet som det kommer. När det finns förståelse av det-som-är, säger Maharaj, blir allt liv blir vad det alltid har varit – Līlā, en ”underhållning”.
När Maharaj tillfrågades om vad han kunde tänkas göra vid ett bestämt tillfälle svarade han: ”Jag vet inte.” Det här är helt korrekt eftersom hans handlingar skulle vara oförutsägbara, trots att omständigheterna kan tyckas vara identiska, men vid varje tillfälle skulle handlingen vara spontan! Maharaj säger ofta att allt som är spontant är korrekt eftersom när idéskapandet är borta, kommer det spontana naturligt, och därför är det korrekt.
Att lyssna till Guruns ord får högsta prioritet av Maharaj. Han säger att den kortaste vägen till självförverkligande (trots att han klargör att det egentligen inte finns någon ”väg” att färdas och ”ingen” som kan färdas någonstans) är att lyssna (Shravana), att reflektera (Manana) och att meditera över de här orden (Nididhyāsana). Maharaj påminner oss om och om igen att till och med de här orden, bara används för kommunikationens skull, och när väl avsikten och meningen har begripits, måste orden – alla ord – överges för att förhindra att intellektet bygger konceptuella strukturer däröver.
Maharaj upprepar gång på gång att hans ord inte adresseras till något individuellt väsen utan istället till medvetandet. Ord kommer från medvetandet och adresseras till medvetandet. Det är medvetandet som borde lyssna till orden, och efter att meningen intuitivt förståtts, borde orden låtas uppgå i medvetandet. Maharaj varnar oss, att om lyssnandet sker av ”en individ” med avsikten att med intellektets hjälp vinna fördelar, så kommer allt att förloras. Det är intellektets inblandning som skall undvikas. Som det tidigare klargjorts så är det frånvaron av sken-varelsen som måste begripas. Hur kan ord, vid pekandet i rätt riktning, skapa det minsta lilla framsteg så länge som det finns en varelse som lyssnar till orden. Den rätta riktningen är bort från det fysiska som är källan till både varelsen och orden själva! Ord kan bara blotta sina djupa och subtila betydelser om de accepteras intuitivt, utan inblandning av det tolkande intellektet; resultatet skulle annars bli en intellektuell förståelse av världen ”utanför”, av en varelse som tror sig vara åtskild det som förståtts är illusoriskt. Maharaj säger att man kan inte ta en liten bit av den totala fysiska manifestationen som sitt separata själv och samtidigt förstå det-som-är. Det är bara i den fullständiga förintelsen av detta ”väsen” som äkta förståelse kan äga rum.
Det Magnifika Bedrägeriet
Maharaj säger att det är medvetandet som är den förledande, förhäxande Mahāmāyā, det största bedrägeriet någonsin! Den här förtrollande känslan av närvaro är bara en känsla, ett koncept som kommer över det Omanifesterade Absoluta likt en ovälkommen gäst, och som tar över hushållet på ett så lömskt sätt att värden lullas in i en känsla av falsk säkerhet och välbefinnande. Maharaj kallar det också för ”en temporär sjukdom” som producerar upphetsning under dess uppehälle!
Den här känslan av att vara levande – vara närvarande – är så berusande att man förtrollas av manifestationen som den presenterar. Man blir så involverad i spektaklet att man sällan bryr sig om att fråga om spektaklet verkligen existerar eller om det bara är en vision, en hallucination, en dröm, en hägring. Man ser trädet och är så förtrollad av det att man glömmer att trädet inte är något annat än fröets tillväxt, som är den verkliga källan. Paramārthas syfte är att söka källan, fröet. Vad är fröet till den här manifestationen? Om du inte är medveten, frågar Maharaj, finns det då någon manifestation av något slag? Om du inte är medveten, existerar då universum för dig? Det är bara när du är (medveten) som världen är. Så uppenbarligen inryms universum i det lilla kornet av medvetande (som förmodas existera i den lilla öppningen i hjärnans center). Medvetandet kan inte manifestera sig själv, kan inte vara medvetet om sig själv, såvida det inte finns en psykosomatisk apparat, kroppen. Vad är källan till kroppen? Uppenbarligen den manliga sädescellen som befruktats i kvinnans livmoder. Vad är källan till sädescellen och ägget? Födan som konsumerats av föräldrarna. Nu, frågar Maharaj, vilken slutsats kommer vi fram till? Det Absoluta, den ultimata potentialen, källan till allt, kan inte vara något så trivialt som ”föda”! Därför kan den här jag-är-heten, det här medvetandet, den här känslan av närvaro, inte vara annat än ett koncept, en vision, en dröm, en hallucination! Och medvetandet är källan till all manifestation – den är i sanning manifestationen!
En fundamental fråga uppkommer vid den här nivån. Vem är det som måste komma till den här slutsatsen? Vem kan det vara annat än ”Jag”? ”Jag” som är ansvarig för alla manifestationer, Jag som är alla fysiska objekt i manifestationen, Jag som var närvarande för hundra år sedan, Jag som var närvarande innan ”tiden” fanns, Jag som är icke-temporär, Jag som är Varande inte medvetet om sig själv eftersom det i mitt verkliga tillstånd av Helhet, Enhet, varken finns närvaro eller frånvaro; frånvaro av den närvarande närvaron, frånvaro av den närvarande frånvaron är vad-jag-är (Och alla varelser kan säga detta – inte som mig men som ”Jag”).
Behöver vi det igen kortfattat? Här kommer det:
(1) Manifesterad existens är fysisk, och det fysiska som är en föreställning som förnims via sinnena och därför behöver tid för det här förnimmandet, är tidsbunden, är en vision, en dröm, en hallucination och därför overklig. Omanifesterad existens är Absolut, icke-temporär, rumslös, inte medveten om att existera, kan inte förnimmas via sinnena, evig, därför verklig. Vem säger det här? Medvetandet givetvis, i sina försök att förnimma sig själv och som inte lyckas eftersom förnimmande (det finns ingen förnimmare som sådan) inte kan förnimma det som i sig självt är förnimmande: Ett öga kan inte se sig själv fastän det ser allt annat. Sökaren är det eftersökta: Det här är den grundläggande högst betydelsefulla sanningen.
(2) Jag, omanifesterad, är alla möjligheters möjlighet, den absoluta frånvaron av det vetbara och det som kan vetas, den absoluta närvaron av det ovetbara och det som inte kan vetas. Jag, manifesterad, är totaliteten av all fysisk existens, totaliteten av det vetbara i det omanifesterades ofattbara ovetbarhet.
(3) Det kan bara finnas Jag – det eviga Jaget – helt oberörd, utan den minsta beröring av något attribut, ren subjektivitet. Blotta tanken av ”mig” är omedelbar och spontan (men illusorisk). Låt mig försvinna och omedelbart och spontant, är du Jag.
(4) I det fysiska är ”mig” (och ”du och ”han”) bara en föreställning i medvetandet: Hur kan en föreställning vara beroende (bondage)? Hur kan Jag, som icke-fysisk – ren subjektivitet – behöva någon befrielse? Befrielse är att göra sig av med idén om att det finns ”någon” som behöver befrielse.
(5) Hur kan man veta om man gör andliga ”framsteg”? Skulle det kunna vara så, att det säkraste tecknet på ”framsteg” är likgiltighet inför framsteg, och att inte oroa sig om att bli befriad? En direkt in-sikt I Nisargas (natur) totala ”funktion” i vilken det inte ryms någon plats för ett väsen med en fri vilja.