MADHUKAR JI
Intervju: Att förmedla genom Tystnad
En intervju av Sofya Melkova under retreaten
"Awakening" i Tiruvannamalai i februari 2011.
Fråga 1, Att förmedla genom tystnad
De frågor jag har förberett är sådana som ofta uppkommer hos sökare som kommer i kontakt med Advaita. Du kallas ibland för Tystnadens Mästare, och en av grunderna i Advaita eller icke-dualism, är att sanningen inte kan beskrivas. Numera finns ett växande intresse för Advaita. Man kan träffa en hel del lärare som framhåller att deras undervisning har sina rötter i Advaita-traditionen. I deras satsangs förklaras det i detalj hur man tillämpar self-inquiry, hur sinnet uppstår, hur den falska identifikationen uppkommer och hur man befriar sig från den. Men du varken pratar eller förklarar särskilt mycket under dina satsangs. Ibland kan du förbli helt och hållet tyst under hela satsangen.
Är det möjligt att upptäcka sanningen utan några förberedande samtal? Och vad är det i så fall som gör, att människor upptäcker den?
Madhukar: Sadgurun säger att Tystnad är det tal som aldrig upphör. Det är universums grundpelare. Därför är det också det mest effektiva medlet för den som söker sanningen. Hur fyndigt någons tal än är, så riktar det sig bara till sinnet, medan tystnaden riktar sig direkt till din innersta jagkärna. Att tillbringa tid med någon som upptäckt denna tystnad kan medföra att även du upptäcker den.
Att vara tyst innebär att vara fridfull. Det innebär att man verkligen har förstått, att man är friden själv, Gud själv.
Alla slags ljud uppkommer ur en ljudlös bakgrund. Annars skulle inte dina ord kunna höras. Ord har en viss kraft och kan åstadkomma vissa saker, de har en början och ett slut. Men tänk vilken kraft tystnaden, som inte har en början eller ett slut, har. Denna tystnaden är nåd i sig.
En person som identifierar sig med sinnet söker efter förklaringar och anser att ord och undervisningar har en viss positiv effekt. Men i själva verket kommer den positiva effekten enbart ur tystnaden.
I detta nu intervjuar du mig, och du skulle troligtvis nöja dig med om jag besvarade dina frågor med tystnad. Men de allra flesta som ser den här intervjun på youtube skulle inte nöja sig med det. Det är inte direkt vad man förväntar sig att se på teve eller på internet: att det är helt tomt. Tomhet gör människor en aning ängsliga. Nuförtiden ägnar barnen sex till åtta timmar om dagen framför en skärm. Somliga till och med fjorton eller tjugo timmar. På så sätt kommer de att styras av det som sker på skärmen. Det är ingen som har sagt till dem att de aldrig kan finna någon bestående glädje i det, glädjen kan de bara finna i sig själva.
Men ett fåtal människor har en önskan om att leva ett liv i frihet och på något mystiskt sätt möttes du och jag. Du drogs inte till en verbal undervisning utan till ett enkelt varande, en enkel tystnad. Undervisning genom tystnad har pågått i årtusenden. Det finns urgamla skrifter om gurus som undervisat genom tystnad på denna plats (Tiruvannamalai). Här i närheten bodde Sri Ramana Maharshi, min gurus guru, som i huvudsak förmedlade sin kunskap genom tystnad.
Jag känner inte till de lärare du syftar på, så jag vet inte om man kan kalla dem för gurus, eller kanske lärare med viss intellektuell kunskap. Många blir berömda eftersom de flesta människor vill att något ska hända. När sinnet är rastlöst söker det sig till rörelser. Mycket sällan händer det att ett rastlöst sinne söker stilla sig. Jag vill inte göra några anklaganden emot sådana lärare, utan kan bara konstatera att tystnad är det mest effektiva. Givetvis besvarade även Papaji, min guru, och Ramana Maharshi frågor. Och svaren var tänkta att först och främst gynna sökaren som ställde frågan. Men precis som det förhöll sig med andra mästare, Jesus eller Buddha, ur vars ord religioner växt fram, har man även här försökt skapa en filosofi ur deras uttalanden. Men verkliga gurus undervisar inte genom koncept. En verklig guru befinner sig innan alla koncept uppkommer. Han är innan alla idéer. Om han använder koncept gör han det på ett sådant sätt att alla dina idéer på något mystiskt sätt faller ihop som ett korthus.
Fråga 2, Ansträngning
Det sägs att om man ska upptäcka Självet bör sinnet vara helt stilla. Man bör inte engagera sig i olika övningar, inte tänka eller anstränga sig att göra något överhuvudtaget. Först då kan det som redan finns här visa sig. Det sägs alltså att ingen ansträngning behövs. Å andra sidan sägs det att en som ännu inte etablerat sig i sanningen hela tiden måste påminna sig om att han inte är det tankarna säger, och alltid komma tillbaka till Det som all skapelse uppkommer ur. Att enbart sträva efter frihet och avsäga sig alla andra begär.
Behövs det verkligen ingen ansträngning för att få en viss förståelse?
Madhukar: För att upptäcka Självet behövs ingen ansträngning, eftersom Självet inte är skiljt från dig. Det är inget du kan uppnå, det är inget du måste läsa dig till, det är inget du måste arbeta dig till. Därför behövs inga ansträngningar.
Vem är du? Du är den du är.
Det du upplever när du riktar uppmärksamheten mot dig själv är en visshet om att du existerar. Vetskapen om att du är behöver inte komma från något utanför dig själv. Du vet att du är. Så det enda som behövs är att bejaka övertygelsen om att man är. Det är allt. Och för detta behövs inga ansträngningar. Men för någon som är fullständigt identifierad med det overkliga, med sina tankedrömmar, kan det vara så att vissa ansträngningar är nödvändiga. Och för honom eller henne är det då lämpligt att undersöka vem ”jag” är. I början kan det verka som att det är en viss ansträngning. Men när du har insett att du inte är det dina tankar säger, att du inte är kroppen, då förstår du att du alltid har varit Självet. Och alla ansträngningar var egentligen inga ansträngningar som du gjorde. Innan trodde du att du kunde beskrivas på så många sätt och att du hade många problem och utmaningar.
Om du bara förblir medveten om det ”jag” som alltid är här och nu, som alltid har varit här och som därför alltid kommer att vara här, behövs inga ansträngningar. Det kan inte vara svårt eftersom du och ”jag” är en och densamme.
När du vill uppnå något speciellt, som att studera arkitektur t ex, då måste det göras ansträngningar. Då måste du gå till universitetet och studera matematik, geometri, design etc. och efter några år kan du bli en arkitekt. Men för att förbli Självet behöver du inte studera på detta vis. Avståndet mellan dig och Självet är noll. Men de flesta människor tycker inte att denna sanning är speciellt lockande. De flesta tror att det är svårt att vara fri och lycklig, och de tror att deras liv måste innehålla mycket lidande och många problem. Därför lockas inte så många till denna Sanning, denna Frid som finns här och nu.
Man kan se att många dras till olika läror som innefattar många steg i olika utvecklingsprocesser, enorma mängder idéer och begrepp osv. Alla slags möjliga övningar läggs på sökarnas axlar av lärare som själva inte vet vilka de är. Men de har i sin tur ärvt allt detta från sina lärare, och resultatet kommer att bli detsamma.
Men här blir du omedelbart informerad om att inga ansträngningar behövs, att du är Självet. Se … bara se helt enkelt. En del ser, de tar detta råd till sig, de stannar upp och ser vad som verkligen finns här, de ser det som ligger som grund för alla idéer och alla sinnliga upplevelser. Vad är denna grund? Det som är här och nu har alltid varit här och nu! Allt annat kommer och går.
Fråga 3, Mognad
I självet finns ingen tid, det finns inga andra tillstånd än självet självt. Men när vi ser hur de som har etablerat sig i den absoluta kunskapen levt sina liv, ser vi att de också hade ett andligt sökande bakom sig. Även Papaji hade en direkt upplevelse av självet vid sex års ålder och var tvungen att spendera ytterligare tjugofem år på jakt efter någon som kunde få honom att nöja sig med att bara vara sig själv. Jag vet att även du sysslade med många andliga övningar och träffade många lärare, och jag förmodar att erfarenheten du fick från allt detta gjorde det möjligt för dig att kunna skilja mellan vad som är verkligt och overkligt. Därför var det möjligt för dig att se värdet i det som din guru visade dig.
Så finns det en viss nivå man måste nå fram till för att en guru ska komma in i ens liv?
Madhukar: Den bästa nivån är alltid nu. Den bästa chansen är alltid nu. Och eftersom det bara finns nu – är det nu. Papaji berättade många gånger för mig att han sökte efter ett lyckotillstånd. Men det var först när han träffade Ramana Maharshi som han nöjde sig med att vara Självet. Innan det hade inga av de han mött kunnat bekräfta det han upplevde som barn. Inte prästerna han träffade som barn, inte skrifterna han studerade, inte de många gurus han sökte upp – ingen nämnde något om upplevelsen han haft. Så han letade efter någon som kunde bekräfta det han upplevt. På samma sätt reste jag omkring i världen på jakt efter någon som kunde bekräfta min upplevelse av frihet, därför jag var inte heller särskilt imponerad av alla lärare, professorer eller religiösa människor som bara ältade en massa koncept. De talade alltid om begränsningar och separation. Hursomhelst sökte jag inte medvetet en guru. Det bara skedde, genom en oerhörd nåd, att denne mannen, med full auktoritet, bekräftade vem jag är. Det är som om han såg mig och valde mig. Han drog mig till sig, på samma sätt som Bhagavan Ramana Maharshi lockade honom till den här platsen, trots att han bodde i Pakistan, i vad som nu är norra Indien. Det är så det sker.
Om du är verkligt intresserad i ditt sökande för frihet, för sanning, då kommer du att möta sanningen. På samma sätt kommer människor som har andra intressen att möta dessa intressen. De som är intresserade av att lyssna till osanningar kommer att möta någon som berättar om dem. De som är intresserade av religionssagor kommer att få höra religionssagor. De som är intresserade av filosofi kommer att träffa någon som kommer med filosofins alla idéer. Och så vidare.
Därför är din beslutsamhet ytterst viktig. Vad är det du söker i livet? Din fråga handlade om mognad inte sant? Det sägs att sökarna som kommer till gurun är olika. Några är som krut, och när de kommer i kontakt med sanningens eld, med gurun, exploderar de omedelbart. Andra är som kol, det tar något längre tid för dem att själva börja lysa. Det måste finnas en extern eldkälla, annars är det svårt för kolet att börja brinna. Andra är som trä, och för dem tar det också ett tag innan de börjar brinna, förutom om du kastar dem rakt in i elden. Och några är som rått virke. De måste torka en stund i eldens närvaro innan de börjar brinna. Med de skapar en hel del rök, och stanken kan vara obehaglig. Några är sorgligt nog som sten och trots att de befinner sig i guruns närhet kan de inte bli varma eller värma sig. Men som tur är kan man se i bränder att även stenar börjar bli varma. Och om de innehåller en viss mängd järn börjar även den glöda till slut. Jag måste tillägga, andra är som halmstrå, de brinner oerhört snabbt och elden upphör kvickt.
Såhär kan man beskriva hur olika mogna vi är, även om gurun ser alla som kommer till honom som sig Själv.
En intervju av Sofya Melkova under retreaten
"Awakening" i Tiruvannamalai i februari 2011.
Fråga 1, Att förmedla genom tystnad
De frågor jag har förberett är sådana som ofta uppkommer hos sökare som kommer i kontakt med Advaita. Du kallas ibland för Tystnadens Mästare, och en av grunderna i Advaita eller icke-dualism, är att sanningen inte kan beskrivas. Numera finns ett växande intresse för Advaita. Man kan träffa en hel del lärare som framhåller att deras undervisning har sina rötter i Advaita-traditionen. I deras satsangs förklaras det i detalj hur man tillämpar self-inquiry, hur sinnet uppstår, hur den falska identifikationen uppkommer och hur man befriar sig från den. Men du varken pratar eller förklarar särskilt mycket under dina satsangs. Ibland kan du förbli helt och hållet tyst under hela satsangen.
Är det möjligt att upptäcka sanningen utan några förberedande samtal? Och vad är det i så fall som gör, att människor upptäcker den?
Madhukar: Sadgurun säger att Tystnad är det tal som aldrig upphör. Det är universums grundpelare. Därför är det också det mest effektiva medlet för den som söker sanningen. Hur fyndigt någons tal än är, så riktar det sig bara till sinnet, medan tystnaden riktar sig direkt till din innersta jagkärna. Att tillbringa tid med någon som upptäckt denna tystnad kan medföra att även du upptäcker den.
Att vara tyst innebär att vara fridfull. Det innebär att man verkligen har förstått, att man är friden själv, Gud själv.
Alla slags ljud uppkommer ur en ljudlös bakgrund. Annars skulle inte dina ord kunna höras. Ord har en viss kraft och kan åstadkomma vissa saker, de har en början och ett slut. Men tänk vilken kraft tystnaden, som inte har en början eller ett slut, har. Denna tystnaden är nåd i sig.
En person som identifierar sig med sinnet söker efter förklaringar och anser att ord och undervisningar har en viss positiv effekt. Men i själva verket kommer den positiva effekten enbart ur tystnaden.
I detta nu intervjuar du mig, och du skulle troligtvis nöja dig med om jag besvarade dina frågor med tystnad. Men de allra flesta som ser den här intervjun på youtube skulle inte nöja sig med det. Det är inte direkt vad man förväntar sig att se på teve eller på internet: att det är helt tomt. Tomhet gör människor en aning ängsliga. Nuförtiden ägnar barnen sex till åtta timmar om dagen framför en skärm. Somliga till och med fjorton eller tjugo timmar. På så sätt kommer de att styras av det som sker på skärmen. Det är ingen som har sagt till dem att de aldrig kan finna någon bestående glädje i det, glädjen kan de bara finna i sig själva.
Men ett fåtal människor har en önskan om att leva ett liv i frihet och på något mystiskt sätt möttes du och jag. Du drogs inte till en verbal undervisning utan till ett enkelt varande, en enkel tystnad. Undervisning genom tystnad har pågått i årtusenden. Det finns urgamla skrifter om gurus som undervisat genom tystnad på denna plats (Tiruvannamalai). Här i närheten bodde Sri Ramana Maharshi, min gurus guru, som i huvudsak förmedlade sin kunskap genom tystnad.
Jag känner inte till de lärare du syftar på, så jag vet inte om man kan kalla dem för gurus, eller kanske lärare med viss intellektuell kunskap. Många blir berömda eftersom de flesta människor vill att något ska hända. När sinnet är rastlöst söker det sig till rörelser. Mycket sällan händer det att ett rastlöst sinne söker stilla sig. Jag vill inte göra några anklaganden emot sådana lärare, utan kan bara konstatera att tystnad är det mest effektiva. Givetvis besvarade även Papaji, min guru, och Ramana Maharshi frågor. Och svaren var tänkta att först och främst gynna sökaren som ställde frågan. Men precis som det förhöll sig med andra mästare, Jesus eller Buddha, ur vars ord religioner växt fram, har man även här försökt skapa en filosofi ur deras uttalanden. Men verkliga gurus undervisar inte genom koncept. En verklig guru befinner sig innan alla koncept uppkommer. Han är innan alla idéer. Om han använder koncept gör han det på ett sådant sätt att alla dina idéer på något mystiskt sätt faller ihop som ett korthus.
Fråga 2, Ansträngning
Det sägs att om man ska upptäcka Självet bör sinnet vara helt stilla. Man bör inte engagera sig i olika övningar, inte tänka eller anstränga sig att göra något överhuvudtaget. Först då kan det som redan finns här visa sig. Det sägs alltså att ingen ansträngning behövs. Å andra sidan sägs det att en som ännu inte etablerat sig i sanningen hela tiden måste påminna sig om att han inte är det tankarna säger, och alltid komma tillbaka till Det som all skapelse uppkommer ur. Att enbart sträva efter frihet och avsäga sig alla andra begär.
Behövs det verkligen ingen ansträngning för att få en viss förståelse?
Madhukar: För att upptäcka Självet behövs ingen ansträngning, eftersom Självet inte är skiljt från dig. Det är inget du kan uppnå, det är inget du måste läsa dig till, det är inget du måste arbeta dig till. Därför behövs inga ansträngningar.
Vem är du? Du är den du är.
Det du upplever när du riktar uppmärksamheten mot dig själv är en visshet om att du existerar. Vetskapen om att du är behöver inte komma från något utanför dig själv. Du vet att du är. Så det enda som behövs är att bejaka övertygelsen om att man är. Det är allt. Och för detta behövs inga ansträngningar. Men för någon som är fullständigt identifierad med det overkliga, med sina tankedrömmar, kan det vara så att vissa ansträngningar är nödvändiga. Och för honom eller henne är det då lämpligt att undersöka vem ”jag” är. I början kan det verka som att det är en viss ansträngning. Men när du har insett att du inte är det dina tankar säger, att du inte är kroppen, då förstår du att du alltid har varit Självet. Och alla ansträngningar var egentligen inga ansträngningar som du gjorde. Innan trodde du att du kunde beskrivas på så många sätt och att du hade många problem och utmaningar.
Om du bara förblir medveten om det ”jag” som alltid är här och nu, som alltid har varit här och som därför alltid kommer att vara här, behövs inga ansträngningar. Det kan inte vara svårt eftersom du och ”jag” är en och densamme.
När du vill uppnå något speciellt, som att studera arkitektur t ex, då måste det göras ansträngningar. Då måste du gå till universitetet och studera matematik, geometri, design etc. och efter några år kan du bli en arkitekt. Men för att förbli Självet behöver du inte studera på detta vis. Avståndet mellan dig och Självet är noll. Men de flesta människor tycker inte att denna sanning är speciellt lockande. De flesta tror att det är svårt att vara fri och lycklig, och de tror att deras liv måste innehålla mycket lidande och många problem. Därför lockas inte så många till denna Sanning, denna Frid som finns här och nu.
Man kan se att många dras till olika läror som innefattar många steg i olika utvecklingsprocesser, enorma mängder idéer och begrepp osv. Alla slags möjliga övningar läggs på sökarnas axlar av lärare som själva inte vet vilka de är. Men de har i sin tur ärvt allt detta från sina lärare, och resultatet kommer att bli detsamma.
Men här blir du omedelbart informerad om att inga ansträngningar behövs, att du är Självet. Se … bara se helt enkelt. En del ser, de tar detta råd till sig, de stannar upp och ser vad som verkligen finns här, de ser det som ligger som grund för alla idéer och alla sinnliga upplevelser. Vad är denna grund? Det som är här och nu har alltid varit här och nu! Allt annat kommer och går.
Fråga 3, Mognad
I självet finns ingen tid, det finns inga andra tillstånd än självet självt. Men när vi ser hur de som har etablerat sig i den absoluta kunskapen levt sina liv, ser vi att de också hade ett andligt sökande bakom sig. Även Papaji hade en direkt upplevelse av självet vid sex års ålder och var tvungen att spendera ytterligare tjugofem år på jakt efter någon som kunde få honom att nöja sig med att bara vara sig själv. Jag vet att även du sysslade med många andliga övningar och träffade många lärare, och jag förmodar att erfarenheten du fick från allt detta gjorde det möjligt för dig att kunna skilja mellan vad som är verkligt och overkligt. Därför var det möjligt för dig att se värdet i det som din guru visade dig.
Så finns det en viss nivå man måste nå fram till för att en guru ska komma in i ens liv?
Madhukar: Den bästa nivån är alltid nu. Den bästa chansen är alltid nu. Och eftersom det bara finns nu – är det nu. Papaji berättade många gånger för mig att han sökte efter ett lyckotillstånd. Men det var först när han träffade Ramana Maharshi som han nöjde sig med att vara Självet. Innan det hade inga av de han mött kunnat bekräfta det han upplevde som barn. Inte prästerna han träffade som barn, inte skrifterna han studerade, inte de många gurus han sökte upp – ingen nämnde något om upplevelsen han haft. Så han letade efter någon som kunde bekräfta det han upplevt. På samma sätt reste jag omkring i världen på jakt efter någon som kunde bekräfta min upplevelse av frihet, därför jag var inte heller särskilt imponerad av alla lärare, professorer eller religiösa människor som bara ältade en massa koncept. De talade alltid om begränsningar och separation. Hursomhelst sökte jag inte medvetet en guru. Det bara skedde, genom en oerhörd nåd, att denne mannen, med full auktoritet, bekräftade vem jag är. Det är som om han såg mig och valde mig. Han drog mig till sig, på samma sätt som Bhagavan Ramana Maharshi lockade honom till den här platsen, trots att han bodde i Pakistan, i vad som nu är norra Indien. Det är så det sker.
Om du är verkligt intresserad i ditt sökande för frihet, för sanning, då kommer du att möta sanningen. På samma sätt kommer människor som har andra intressen att möta dessa intressen. De som är intresserade av att lyssna till osanningar kommer att möta någon som berättar om dem. De som är intresserade av religionssagor kommer att få höra religionssagor. De som är intresserade av filosofi kommer att träffa någon som kommer med filosofins alla idéer. Och så vidare.
Därför är din beslutsamhet ytterst viktig. Vad är det du söker i livet? Din fråga handlade om mognad inte sant? Det sägs att sökarna som kommer till gurun är olika. Några är som krut, och när de kommer i kontakt med sanningens eld, med gurun, exploderar de omedelbart. Andra är som kol, det tar något längre tid för dem att själva börja lysa. Det måste finnas en extern eldkälla, annars är det svårt för kolet att börja brinna. Andra är som trä, och för dem tar det också ett tag innan de börjar brinna, förutom om du kastar dem rakt in i elden. Och några är som rått virke. De måste torka en stund i eldens närvaro innan de börjar brinna. Med de skapar en hel del rök, och stanken kan vara obehaglig. Några är sorgligt nog som sten och trots att de befinner sig i guruns närhet kan de inte bli varma eller värma sig. Men som tur är kan man se i bränder att även stenar börjar bli varma. Och om de innehåller en viss mängd järn börjar även den glöda till slut. Jag måste tillägga, andra är som halmstrå, de brinner oerhört snabbt och elden upphör kvickt.
Såhär kan man beskriva hur olika mogna vi är, även om gurun ser alla som kommer till honom som sig Själv.
