SRI RAMANA MAHARSHI
FÖRBLI SOM SJÄLVET
”Vilka andliga utövningar man än antagit, måste man till sist återvända till Självet. Så varför inte förbli som Självet här och nu?”
”Det som inte är bestående är inte värt att sträva efter. Du är Självet. Du är redan Det.”
”Meditation är din sanna natur. Du kallar det meditation nu eftersom det finns tankar som splittrar dig. När dessa tankar har skingrats, kommer du att förbli ensam, i tillståndet som är fritt från tankar. Det är din verkliga natur."
I början av 1900-talet reste en stadig ström av besökare till regionen Tamil Nadu i Sydindien. De kom för att uppleva Ramana Maharshis upplyftande närvaro och lära.
Sökare som önskar vakna upp från egots tryckande illusion och vara i frid har vänt sig till hans lära. De kom då och de kommer fortfarande.
Det fanns en spontan enkelhet i honom, en känsla av universell ödmjukhet och ljuv kärlek. Hans handlingar var naturliga och spontana och speglade ett liv som var till fullo identiskt med det Enda Medvetandet, Självet i allt liv.
Barnet som föddes 1879 fick namnet Venkataraman. Venkatarmans föräldrar var båda djupt religiösa.
Bortsett från ett flertal lyckobådande indikationer vid hans födsel, fanns det inte många tecken på att den unge pojkens öde skulle ta en andlig vändning.
Då han bara var sexton år gammal fick han en ovanlig dödsupplevelse vilket ledde till ett permanent uppvaknande till det odödliga varat. Han spenderade sina resterande femtiofyra år vid det heliga berget Arunachalas fot eller sluttningar.
Människor från hela världen kom för att vara i hans närvaro, som hade en stor inverkan i att stilla sinnet och skänka glimtar av den rena frid som är vårt naturliga tillstånd.
Maharshis lära är unik i det att den lämpar sig till ett modernt liv och utgör en balans mellan hjärta och förstånd. Han var inte angelägen med teorier eller filosofiska diskussioner. Istället visade han hela tiden sökaren tillbaka till det verkliga varats källa.
Ramana upplyste oss om att vi alltid lever som det högsta Självet. Det enda vi behöver göra är att vakna upp till dess verklighet genom att söka egots, jag-tankens urspung, och förbli i det Själv som vi alltid är. Han kallade denna metod självutforskning (self-inquiry).
Självutforskandets väg frigör en från den ständiga rädslan och det oavbrutna kaoset som följer av att ta egot för att vara verkligt. Genom att bli fri från egots illusion upplever man sann frihet och den högsta friden. Det är denna väg som tar oss från den uppenbara dualiteten ”individen och världen” till vår verkliga naturs sällhet.
När man blir medveten om självet, även under korta glimtar, kan man börja skönja en verklighet som inte är begränsad till egots värld. Och denna ström av uppmärksamhet uppdagar sig slutligen som självet, rent medvetande.
Maharshi undervisade vanligtvis i tystnad och den seriösa sökaren upplevde ofta en tyst verkan i sitt hjärta. Verbala uttryck för tystnaden gavs alltid fritt för alla och ofta i kombination med humor och skratt.
Medan hans fysiska närvaro var överväldigande och hans storhet och skönhet obeskrivlig, förblev han helt naturlig, enkel, anspråkslös och helt opåverkad.
Maharshis lära är ett unikt sätt för sökaren att direkt uppleva verklig frid och lycka.
Sökare som önskar vakna upp från egots tryckande illusion och vara i frid har vänt sig till hans lära. De kom då och de kommer fortfarande.
Det fanns en spontan enkelhet i honom, en känsla av universell ödmjukhet och ljuv kärlek. Hans handlingar var naturliga och spontana och speglade ett liv som var till fullo identiskt med det Enda Medvetandet, Självet i allt liv.
Barnet som föddes 1879 fick namnet Venkataraman. Venkatarmans föräldrar var båda djupt religiösa.
Bortsett från ett flertal lyckobådande indikationer vid hans födsel, fanns det inte många tecken på att den unge pojkens öde skulle ta en andlig vändning.
Då han bara var sexton år gammal fick han en ovanlig dödsupplevelse vilket ledde till ett permanent uppvaknande till det odödliga varat. Han spenderade sina resterande femtiofyra år vid det heliga berget Arunachalas fot eller sluttningar.
Människor från hela världen kom för att vara i hans närvaro, som hade en stor inverkan i att stilla sinnet och skänka glimtar av den rena frid som är vårt naturliga tillstånd.
Maharshis lära är unik i det att den lämpar sig till ett modernt liv och utgör en balans mellan hjärta och förstånd. Han var inte angelägen med teorier eller filosofiska diskussioner. Istället visade han hela tiden sökaren tillbaka till det verkliga varats källa.
Ramana upplyste oss om att vi alltid lever som det högsta Självet. Det enda vi behöver göra är att vakna upp till dess verklighet genom att söka egots, jag-tankens urspung, och förbli i det Själv som vi alltid är. Han kallade denna metod självutforskning (self-inquiry).
Självutforskandets väg frigör en från den ständiga rädslan och det oavbrutna kaoset som följer av att ta egot för att vara verkligt. Genom att bli fri från egots illusion upplever man sann frihet och den högsta friden. Det är denna väg som tar oss från den uppenbara dualiteten ”individen och världen” till vår verkliga naturs sällhet.
När man blir medveten om självet, även under korta glimtar, kan man börja skönja en verklighet som inte är begränsad till egots värld. Och denna ström av uppmärksamhet uppdagar sig slutligen som självet, rent medvetande.
Maharshi undervisade vanligtvis i tystnad och den seriösa sökaren upplevde ofta en tyst verkan i sitt hjärta. Verbala uttryck för tystnaden gavs alltid fritt för alla och ofta i kombination med humor och skratt.
Medan hans fysiska närvaro var överväldigande och hans storhet och skönhet obeskrivlig, förblev han helt naturlig, enkel, anspråkslös och helt opåverkad.
Maharshis lära är ett unikt sätt för sökaren att direkt uppleva verklig frid och lycka.
Maharshi:
”Lycka är inneboende i människan och beror inte på yttre faktorer. För att kunna göra lyckan tillgänglig måste man upptäcka sitt sanna själv.
Alla andliga skrifter är tänkta att få människan att återvända till sin ursprungliga källa. Man behöver inte erhålla något nytt, man behöver bara ge upp sina felaktiga idéer och meningslösa uppfattningar. Istället för att göra det försöker sökaren få fatt på något främmande och mystiskt eftersom han tror att lyckan finns någon annanstans. Du begränsar din sanna naturs evighet och beklagar dig att du är en begränsad varelse. Sedan försöker du öva dig att gå bortom de icke-existerande begränsningarna. Hur kan detta hjälpa dig att gå bortom dem?”
”Självutforskande är en direkt väg till självförverkligande; genom att avlägsna de hinder som gör att du tror att självet inte redan är förverkligat. Självutforskande är minsann ingen tom ordanvändning; det är mer än en upprepning av heliga ord som ska begripas. Om utforskandet ”vem är jag?” bara var en mental frågeställning skulle det inte ha mycket värde. Självutforskande innebär inte att bara upprepa muntligt ”jag-jag”. Det består istället i att med ett djupt inåtvänt sinne ta reda på varifrån jaget uppkommer. Att tänka ”jag är inte detta, jag är det” kan vara till viss hjälp men det är inte det korrekta självutforskandet.
Självutforskande kan göra det möjligt att se det rena odifferentierade absoluta självets vara, och avslöja sanningen om att varken jaget eller själen existerar.”
”Avskildhet är i sinnet. Man kan befinna sig mitt i händelsernas centrum men ändå vara lugn i sinnet; det är att vara avskild. Någon annan kanske befinner sig i skogen men är ändå oförmögen att kontrollera sitt sinne; han är inte avskild. Avskildhet är en av sinnets funktioner. Om man förblir fixerad i självet kommer verksamheter fortfarande pågå och deras verkan kommer inte att påverkas.
Man ska inte befästa sig med idén om att man själv utför handlingarna. Den kraft, oavsett vad du kallar den, som skapade kroppen, kommer se till att de verksamheter kroppen är ämnad att genomgå utförs. Känslan ”jag utför detta” är hindret. Undersök ”vem utför?”Gör inga ansträngningar att försöka eller inte försöka åstadkomma något. Dina ansträngningar är det som binder dig.”
Alla andliga skrifter är tänkta att få människan att återvända till sin ursprungliga källa. Man behöver inte erhålla något nytt, man behöver bara ge upp sina felaktiga idéer och meningslösa uppfattningar. Istället för att göra det försöker sökaren få fatt på något främmande och mystiskt eftersom han tror att lyckan finns någon annanstans. Du begränsar din sanna naturs evighet och beklagar dig att du är en begränsad varelse. Sedan försöker du öva dig att gå bortom de icke-existerande begränsningarna. Hur kan detta hjälpa dig att gå bortom dem?”
”Självutforskande är en direkt väg till självförverkligande; genom att avlägsna de hinder som gör att du tror att självet inte redan är förverkligat. Självutforskande är minsann ingen tom ordanvändning; det är mer än en upprepning av heliga ord som ska begripas. Om utforskandet ”vem är jag?” bara var en mental frågeställning skulle det inte ha mycket värde. Självutforskande innebär inte att bara upprepa muntligt ”jag-jag”. Det består istället i att med ett djupt inåtvänt sinne ta reda på varifrån jaget uppkommer. Att tänka ”jag är inte detta, jag är det” kan vara till viss hjälp men det är inte det korrekta självutforskandet.
Självutforskande kan göra det möjligt att se det rena odifferentierade absoluta självets vara, och avslöja sanningen om att varken jaget eller själen existerar.”
”Avskildhet är i sinnet. Man kan befinna sig mitt i händelsernas centrum men ändå vara lugn i sinnet; det är att vara avskild. Någon annan kanske befinner sig i skogen men är ändå oförmögen att kontrollera sitt sinne; han är inte avskild. Avskildhet är en av sinnets funktioner. Om man förblir fixerad i självet kommer verksamheter fortfarande pågå och deras verkan kommer inte att påverkas.
Man ska inte befästa sig med idén om att man själv utför handlingarna. Den kraft, oavsett vad du kallar den, som skapade kroppen, kommer se till att de verksamheter kroppen är ämnad att genomgå utförs. Känslan ”jag utför detta” är hindret. Undersök ”vem utför?”Gör inga ansträngningar att försöka eller inte försöka åstadkomma något. Dina ansträngningar är det som binder dig.”
Hildegard Elsberg
Mitt möte med Ramana Maharshi har för alltid förändrat mitt liv. Likt en oförglömlig soluppgång som övergått i skönhet och stillhet. Jag har aldrig tidigare mött något så återhållsamt ”levande”, och som samtidigt framfört ett sådant outtalat budskap.
Thelma Rappold
1947 var första gången jag träffade Ramana Maharshi. Jag hade alltid velat åka till Indien och var på jakt efter en guru. Jag stannade här och där och slutligen hamnade jag på Sri Aurobindo ashram i Pondicherry. Och där sade någon till mig: ”Den jag tror du är ute efter heter Ramana Maharshi och bor i Tiruvannamalai.” Ok, sade jag, och tog en buss för att åka dit. Och på min väg föll jag in i ett tillstånd av en slags vaken drömsömn där jag såg ett vackert ansikte med stora glänsande ögon som såg rakt igenom mig. Och när jag så anlände till Ramana Maharshi, såg jag att det var honom jag sett under min färd, samma ansikte som var där i min drömsömn fanns nu framför mig. Jag var chockad! Min första tanke var: ”Äntligen har jag hittat platsen där jag kan slå mig ner och tillbringa resten av mitt liv.”
N. Balarama Reddy
Han var alltid stilla, vad annat fanns det för honom att göra? Vi levde avskurna från den jordiska världen. Så länge vi var här, var vi i en annan värld. Han närde oss som en moder. Han skyddade oss som en fader. Han undervisade oss som en lärare. Han stöpte om oss. Han gav oss den fulla förståelsen att döden är en myt.
H.W.L. Poonja
Du kan gå direkt till Ramana Maharshi utan att resa till Tiruvannamalai, genom att återvända till formlösheten som är ditt eget själv. Där finns han och inte i Tiruvannamalai. Det är rådet jag ger dig. Du kan finna det var du än befinner dig i världen (Nisargadatta Maharaj fann det i en av de mest befolkade och bullriga städerna på den här planeten, ö.a.). Bara var stilla.
Mitt möte med Ramana Maharshi har för alltid förändrat mitt liv. Likt en oförglömlig soluppgång som övergått i skönhet och stillhet. Jag har aldrig tidigare mött något så återhållsamt ”levande”, och som samtidigt framfört ett sådant outtalat budskap.
Thelma Rappold
1947 var första gången jag träffade Ramana Maharshi. Jag hade alltid velat åka till Indien och var på jakt efter en guru. Jag stannade här och där och slutligen hamnade jag på Sri Aurobindo ashram i Pondicherry. Och där sade någon till mig: ”Den jag tror du är ute efter heter Ramana Maharshi och bor i Tiruvannamalai.” Ok, sade jag, och tog en buss för att åka dit. Och på min väg föll jag in i ett tillstånd av en slags vaken drömsömn där jag såg ett vackert ansikte med stora glänsande ögon som såg rakt igenom mig. Och när jag så anlände till Ramana Maharshi, såg jag att det var honom jag sett under min färd, samma ansikte som var där i min drömsömn fanns nu framför mig. Jag var chockad! Min första tanke var: ”Äntligen har jag hittat platsen där jag kan slå mig ner och tillbringa resten av mitt liv.”
N. Balarama Reddy
Han var alltid stilla, vad annat fanns det för honom att göra? Vi levde avskurna från den jordiska världen. Så länge vi var här, var vi i en annan värld. Han närde oss som en moder. Han skyddade oss som en fader. Han undervisade oss som en lärare. Han stöpte om oss. Han gav oss den fulla förståelsen att döden är en myt.
H.W.L. Poonja
Du kan gå direkt till Ramana Maharshi utan att resa till Tiruvannamalai, genom att återvända till formlösheten som är ditt eget själv. Där finns han och inte i Tiruvannamalai. Det är rådet jag ger dig. Du kan finna det var du än befinner dig i världen (Nisargadatta Maharaj fann det i en av de mest befolkade och bullriga städerna på den här planeten, ö.a.). Bara var stilla.
Strax för sin sextonårsdag hörde den unge Venkataraman för första gången talas om ”Arunachala”, ett heligt berg i Tamil Nadus norra regioner. När han hörde ordet ”Arunachala” utbrast Venkataraman genast: ”Va! Från Arunachala?! Var ligger det?” Den förvånade släktingen förklarade att Arunachala är samma plats som Tiruvannamalai, en liten stad som varit både ett religlöst centrum och hem åt helgon och visa människor i många århundraden.
Det är mycket sällsynt att någon förverkligar sin sanna natur spontant och nästan helt utan ansträngning. Utåt sett var Venkataraman som vilken annan pojke som helst, men en dag skakades hans medvetande av en plötslig och intensiv dödsångest. Chocken och rädslan inför den nalkande döden fick hans sinne att vända sig inåt och han kände att han var tvungen att möta sin egen död.
Venkataraman låg på golvet och började visualisera och dramatisera döden. Han slutade andas och analyserade: ”Nu så har döden kommit. Vad innebär det? Kroppen är död, den kommer att bäras bort och förbrännas till aska. Men att kroppen är död, betyder det att jag också är död? Är den här kroppen jag?”
Resultatet av den här dödsupplevelsen och analysen av jagets natur var en omedelbar och fullständig förståelse om att han varken var den nu döda kroppen, eller sinnet som utgörs av tankar som kommer och går – han var den odödliga själen, det eviga Jaget.
Detta var upplysningens ögonblick. Uppvaknandet till det eviga Självet.
Ramana beskrev det senare såhär: ”Rädslan för döden hade försvunnit en gång för alla. Alltsedan den stunden förblev jag försjunken i Självet. Andra tankar kom och gick så som toner skapar musiken, men Jaget förblev den grundläggande tonen som utgör och som förenar alla toner. Oavsett om kroppen talade, läste eller gjorde annat, var jag hela tiden centrerad i Jaget.
Den ungen mannens liv förändrades helt och han var inte längre intresserad av vad världen kunde erbjuda. I hemlighet lämnade han sitt hem för att resa till det heliga berget Arunachala vars klang, sedan några månader tillbaka, fortfarande ekade i hans medvetande. Senare förklarade han sitt inre tillstånd vid den här tiden: ”När jag lämnade mitt hem var jag var som ett litet korn som sveptes med av en enorm flod. Jag hade ingen vetskap om min kropp eller om världen, om det var dag eller natt.”
För den unge Venkataraman fanns inget mer att uppnå. Han var redan självförverkligad och levde i fullständig enhet med det Absoluta, helt absorberad i det högsta medvetandet utan någon som helst tanke på kroppen.
Här börjar så berättelsen.
Några människor började samlas kring den unge vise pojken för att söka hans vägledning. Kanske var det tidigare karma, eller omotiverat medlidande inför de ärliga sökare som bad om vägledning, som gjorde att han hjälpte dem.
Men något verkade dra honom tillbaka till ett mer verksamt världsligt liv.
Med tiden började allt fler sökare komma till honom för att klargöra sina tvivel eller helt enkelt stanna i hans fridfulla närvaro.
Shiva Prakasham Pillai var en av de första besökarna som fängslades av den vise pojken. Den lära om ”självutfoskande” som gavs till Shiva Prakasham Pillai kom att bli Maharshis centrala budskap.
En annan, Vashishta Ganapati Muni, var asket och mycket kunnig i sanskrit och införstådd i vad många av de heliga skrifterna förtäljde. Han hade stor kännedom om yoga och meditation men var frustrerad över att han inte uppnått mer med sin kunskap. Så mindes han den vise pojken på berget och gick till honom i stor vördnad; han ville veta den verkliga innebörden av tapas, eller andliga övningar. Den unge pojken såg för en stund djupt i hans ögon, och sade sedan: ”Om man bejakar där jag-förnimmelsen tar sin början, uppgår sinnet i det – det är tapas. Om man bejakar varifrån ljudet kommer när man repeterar ett mantra, uppgår sinnet i det – det är tapas."
De här två svaren från den unge asketen fyllde Ganapati Muni med glädje och han förkunnade att Venkataraman från och med nu bör kallas Bhagavan Sri Ramana Maharshi.
Det är mycket sällsynt att någon förverkligar sin sanna natur spontant och nästan helt utan ansträngning. Utåt sett var Venkataraman som vilken annan pojke som helst, men en dag skakades hans medvetande av en plötslig och intensiv dödsångest. Chocken och rädslan inför den nalkande döden fick hans sinne att vända sig inåt och han kände att han var tvungen att möta sin egen död.
Venkataraman låg på golvet och började visualisera och dramatisera döden. Han slutade andas och analyserade: ”Nu så har döden kommit. Vad innebär det? Kroppen är död, den kommer att bäras bort och förbrännas till aska. Men att kroppen är död, betyder det att jag också är död? Är den här kroppen jag?”
Resultatet av den här dödsupplevelsen och analysen av jagets natur var en omedelbar och fullständig förståelse om att han varken var den nu döda kroppen, eller sinnet som utgörs av tankar som kommer och går – han var den odödliga själen, det eviga Jaget.
Detta var upplysningens ögonblick. Uppvaknandet till det eviga Självet.
Ramana beskrev det senare såhär: ”Rädslan för döden hade försvunnit en gång för alla. Alltsedan den stunden förblev jag försjunken i Självet. Andra tankar kom och gick så som toner skapar musiken, men Jaget förblev den grundläggande tonen som utgör och som förenar alla toner. Oavsett om kroppen talade, läste eller gjorde annat, var jag hela tiden centrerad i Jaget.
Den ungen mannens liv förändrades helt och han var inte längre intresserad av vad världen kunde erbjuda. I hemlighet lämnade han sitt hem för att resa till det heliga berget Arunachala vars klang, sedan några månader tillbaka, fortfarande ekade i hans medvetande. Senare förklarade han sitt inre tillstånd vid den här tiden: ”När jag lämnade mitt hem var jag var som ett litet korn som sveptes med av en enorm flod. Jag hade ingen vetskap om min kropp eller om världen, om det var dag eller natt.”
För den unge Venkataraman fanns inget mer att uppnå. Han var redan självförverkligad och levde i fullständig enhet med det Absoluta, helt absorberad i det högsta medvetandet utan någon som helst tanke på kroppen.
Här börjar så berättelsen.
Några människor började samlas kring den unge vise pojken för att söka hans vägledning. Kanske var det tidigare karma, eller omotiverat medlidande inför de ärliga sökare som bad om vägledning, som gjorde att han hjälpte dem.
Men något verkade dra honom tillbaka till ett mer verksamt världsligt liv.
Med tiden började allt fler sökare komma till honom för att klargöra sina tvivel eller helt enkelt stanna i hans fridfulla närvaro.
Shiva Prakasham Pillai var en av de första besökarna som fängslades av den vise pojken. Den lära om ”självutfoskande” som gavs till Shiva Prakasham Pillai kom att bli Maharshis centrala budskap.
En annan, Vashishta Ganapati Muni, var asket och mycket kunnig i sanskrit och införstådd i vad många av de heliga skrifterna förtäljde. Han hade stor kännedom om yoga och meditation men var frustrerad över att han inte uppnått mer med sin kunskap. Så mindes han den vise pojken på berget och gick till honom i stor vördnad; han ville veta den verkliga innebörden av tapas, eller andliga övningar. Den unge pojken såg för en stund djupt i hans ögon, och sade sedan: ”Om man bejakar där jag-förnimmelsen tar sin början, uppgår sinnet i det – det är tapas. Om man bejakar varifrån ljudet kommer när man repeterar ett mantra, uppgår sinnet i det – det är tapas."
De här två svaren från den unge asketen fyllde Ganapati Muni med glädje och han förkunnade att Venkataraman från och med nu bör kallas Bhagavan Sri Ramana Maharshi.
Bhagavan och Ganapati Muni
Maharshi:
”Kalla det vad ni vill, Gud, Självet, Hjärtat eller Medvetandets Källa, de är alla samma sak. Vad som ska förstås är detta: Att Hjärta betyder varandets kärna, centret utan vilken ingenting finns.”
”Frågeställare: ’Hur får man sinnet att förena sig med Hjärtat?’ Maharshi: ’Sinnet ser nu sig olik från resten av universum. Om olikheterna inte uppkommer förblir sinnet i sitt egna grundväsen – detta är Hjärtat. Att vara i Hjärtat betyder att vara osplittrad. Hjärtat är den enda verkligheten. Sinnet är bara en övergående fas. Att förbli sig själv är att vara i Hjärtat.’”
”Att överlämna självet är detsamma som att lära känna självet och ingen av dessa innebär självkontroll. Överlämnande kan endast ske när det är full vetskap om vad verkligt överlämnande är. Sådan vetskap kommer genom analys och begrundan och slutar obevekligen i överlämnande av självet.
Överlämnande är att ge upp sig själv till varandets ursprungliga källa. Vilseled dig inte genom att tro att en sådan källa skulle vara någon sorts gud utanför dig själv. Ens källa är inom en själv. Ge dig själv till den. Det betyder att du bör söka källan och uppgå i den.”
”Sinnet är en fantastisk kraft inneboende i Självet. Det ”jag” som kommer upp till ytan är sinnet. Om sinnet, som är instrumentet för all kunskap och all aktivitets orsak, avtar, upphör också uppfattningen om världen som en objektiv verklighet. Undersök vad sinnet är och det kommer att försvinna. Utan tankar finns inget sinne.”
”Det tjänar ingenting till att röja undan tvivel. Om vi klargör ett tvivel kommer fler och det finns inget slut på detta. Alla tvivel upphör först när tvivlaren och dennes källa har hittats. Sök tvivlarens ursprung och du kommer att se att tvivlaren egentligen inte existerar. Tvivlet upphör när tvivlaren upphör.”
”När sinnet uppgår i Hjärtat försvinner det ego-jag som är centret för alla tankar, och det rena medvetandet, eller självet, som består under alla sinnestillstånd, förblir skinande. Det är detta tillstånd, där det inte finns det minsta spår av jag-tanken, som är ens sanna varande; det är det oskiljaktiga rena medvetandets ljus vari sinnet, som är medvetandets återspegling, helt absorberas.”
”Det finns varken bra eller dåliga egenskaper i självet. Självet är fritt från alla kvalitéer. Där det finns enhet finns också dualism, en blir snart två. Sanningen är varken en eller två. Den är som den är.”
”En besökare frågade: ’När man försöker leva ett korrekt liv och fokuserar taken på självet, upplever man ofta en tillbakagång och ett nederlag. Vad ska man göra åt detta?’ Ramana svarade: ’Till sist kommer allt att bli bra. Efter varje tillbakagång och nederlag, är det pulsen från din stadiga beslutsamhet som får dig på fötter igen. Alla svårigheter kommer efterhand att ge vika och din riktning blir stadigare. Det kommer att gå väl. Det är den fasta beslutsamheten som behövs.
Det sägs i många böcker att man bör förfina den ena goda kvalitén efter den andra, och därigenom förbereda sig inför en befrielse. Men de som följer självutforskandets väg erhåller genom sina ansträngningar automatiskt alla goda kvalitéer de behöver. De behöver inte göra något mer.”
”Kalla det vad ni vill, Gud, Självet, Hjärtat eller Medvetandets Källa, de är alla samma sak. Vad som ska förstås är detta: Att Hjärta betyder varandets kärna, centret utan vilken ingenting finns.”
”Frågeställare: ’Hur får man sinnet att förena sig med Hjärtat?’ Maharshi: ’Sinnet ser nu sig olik från resten av universum. Om olikheterna inte uppkommer förblir sinnet i sitt egna grundväsen – detta är Hjärtat. Att vara i Hjärtat betyder att vara osplittrad. Hjärtat är den enda verkligheten. Sinnet är bara en övergående fas. Att förbli sig själv är att vara i Hjärtat.’”
”Att överlämna självet är detsamma som att lära känna självet och ingen av dessa innebär självkontroll. Överlämnande kan endast ske när det är full vetskap om vad verkligt överlämnande är. Sådan vetskap kommer genom analys och begrundan och slutar obevekligen i överlämnande av självet.
Överlämnande är att ge upp sig själv till varandets ursprungliga källa. Vilseled dig inte genom att tro att en sådan källa skulle vara någon sorts gud utanför dig själv. Ens källa är inom en själv. Ge dig själv till den. Det betyder att du bör söka källan och uppgå i den.”
”Sinnet är en fantastisk kraft inneboende i Självet. Det ”jag” som kommer upp till ytan är sinnet. Om sinnet, som är instrumentet för all kunskap och all aktivitets orsak, avtar, upphör också uppfattningen om världen som en objektiv verklighet. Undersök vad sinnet är och det kommer att försvinna. Utan tankar finns inget sinne.”
”Det tjänar ingenting till att röja undan tvivel. Om vi klargör ett tvivel kommer fler och det finns inget slut på detta. Alla tvivel upphör först när tvivlaren och dennes källa har hittats. Sök tvivlarens ursprung och du kommer att se att tvivlaren egentligen inte existerar. Tvivlet upphör när tvivlaren upphör.”
”När sinnet uppgår i Hjärtat försvinner det ego-jag som är centret för alla tankar, och det rena medvetandet, eller självet, som består under alla sinnestillstånd, förblir skinande. Det är detta tillstånd, där det inte finns det minsta spår av jag-tanken, som är ens sanna varande; det är det oskiljaktiga rena medvetandets ljus vari sinnet, som är medvetandets återspegling, helt absorberas.”
”Det finns varken bra eller dåliga egenskaper i självet. Självet är fritt från alla kvalitéer. Där det finns enhet finns också dualism, en blir snart två. Sanningen är varken en eller två. Den är som den är.”
”En besökare frågade: ’När man försöker leva ett korrekt liv och fokuserar taken på självet, upplever man ofta en tillbakagång och ett nederlag. Vad ska man göra åt detta?’ Ramana svarade: ’Till sist kommer allt att bli bra. Efter varje tillbakagång och nederlag, är det pulsen från din stadiga beslutsamhet som får dig på fötter igen. Alla svårigheter kommer efterhand att ge vika och din riktning blir stadigare. Det kommer att gå väl. Det är den fasta beslutsamheten som behövs.
Det sägs i många böcker att man bör förfina den ena goda kvalitén efter den andra, och därigenom förbereda sig inför en befrielse. Men de som följer självutforskandets väg erhåller genom sina ansträngningar automatiskt alla goda kvalitéer de behöver. De behöver inte göra något mer.”
”Frågeställare: Hur förverkligare man självet?
Maharshi: Genom att överkomma mentala vanor.
F: Hur överkommer man de mentala vanorna?
M: Genom att förverkliga självet.
F: Det är en ond cirkel.
M: Det är egot som skapar sådana svårigheter, som åstadkommer hinder och som sedan förvirras av deras skenbara självmotsägelser.”
De som levde kring Ramana under hans livstid kom från mycket olika kulturella och sociala bakgrunder. Vad de hade gemensamt var en uppriktig önskan om att uppleva verklig inre frid och frihet. Ramana såg aldrig någon som skild från sig själv och hade inga lärjungar i traditionell bemärkelse. 1936 sade han till en besökare: ”Individen kan kalla sig min anhängare eller lärjunge, jag ser inte någon som min anhängare. Jag varken godtycker eller misstycker om människor kallar sig anhängare till mig. För mig är alla jämställda. Vad kan jag säga till sådana människor?”
Han påminde ofta om att gurun inte var den fysiska formen, och att vägledning fortsätter efter att kroppen dött. Därför fanns det ingen anledning att skapa en linje eller sörja för någon överföring till en efterträdare.
Flera välkända anhängare uttrycker de olika sätt som de upplevde Maharshis närvaro och lära:
Arthur Osborne:
Självutforskandet är inte en mental undersökning liknande den psykologer hänger sig åt. Den innebär inte att man ska tränga in i olika problem, begär, minnen eller ge akt på sitt medvetna eller undermedvetna; det är istället ett sökande efter den rena jag-är-heten som ligger som grund till alla dessa.
Muruganar:
För att tillgodose behoven hos olika slags sökare, framställde Ramana faktiskt olika sorters lärosatser. Men han sade hela tiden att hans egentliga lära är baserad på hans egen upplevelse, vilken är adjatta – det som aldrig fötts.
F.H. Humphreys
Den mest rörande synen är antalet små barn upp till ungefär sju års ålder, som själva klättrar uppför berget för att vara nära Maharshi, trots att han kanske under flera dagar inte yttrar ett ord eller ens ser åt dem. De leker inte, de bara sitter där, i fullständig tillfredsställelse.
A.W. Chadwick
Ramana säger: Du är Självet, och ingenting annat än Självet. Allt annat är bara fantasier. Så var Självet här och nu. Man behöver inte leva i djungeln eller stänga in sig själv i ett rum. Fortsätt med de verksamheter som berör dig, men frigör dig från att förknippa dig med den som utför dem. Självet är vittnet, och du är Det.
Han påminde ofta om att gurun inte var den fysiska formen, och att vägledning fortsätter efter att kroppen dött. Därför fanns det ingen anledning att skapa en linje eller sörja för någon överföring till en efterträdare.
Flera välkända anhängare uttrycker de olika sätt som de upplevde Maharshis närvaro och lära:
Arthur Osborne:
Självutforskandet är inte en mental undersökning liknande den psykologer hänger sig åt. Den innebär inte att man ska tränga in i olika problem, begär, minnen eller ge akt på sitt medvetna eller undermedvetna; det är istället ett sökande efter den rena jag-är-heten som ligger som grund till alla dessa.
Muruganar:
För att tillgodose behoven hos olika slags sökare, framställde Ramana faktiskt olika sorters lärosatser. Men han sade hela tiden att hans egentliga lära är baserad på hans egen upplevelse, vilken är adjatta – det som aldrig fötts.
F.H. Humphreys
Den mest rörande synen är antalet små barn upp till ungefär sju års ålder, som själva klättrar uppför berget för att vara nära Maharshi, trots att han kanske under flera dagar inte yttrar ett ord eller ens ser åt dem. De leker inte, de bara sitter där, i fullständig tillfredsställelse.
A.W. Chadwick
Ramana säger: Du är Självet, och ingenting annat än Självet. Allt annat är bara fantasier. Så var Självet här och nu. Man behöver inte leva i djungeln eller stänga in sig själv i ett rum. Fortsätt med de verksamheter som berör dig, men frigör dig från att förknippa dig med den som utför dem. Självet är vittnet, och du är Det.
