ROBERT POWELL
Diverse tänkvärda böcker har kommit från denne anonyma man.
Däribland:
- Dialogues on Reality
- Path Without Form
- Christian Zen: The Essential Teachings of Jesus Christ
- The Ultimate Medicine
- The Experience of Nothingness
med flera ...
Ur boken "Discovering the Realm Beyond Apperance"
VAR ÄR SJÄLVET?
VAR ÄR ”JAG-ÄR”-HETEN?
Det alla levande varelser har gemensamt är upplevelse, och det är, uppenbarligen, detta som man i första hand måste granska. Med upplevelse menar vi ett slags reaktion till omgivningen, alltifrån den encelliga organismens enkla reaktion såsom en amöbas, till Homo sapiens högt utvecklade hjärna med sina fem sinnesorgan.
Låt oss ta synens mekanik som exempel. Ögat ser en form som känns igen (dvs. påminner om tidigare intryck som associeras med den inpräglade termen för vad som är ett ”hus”), denna sensoriska information bearbetas av den optiska nerven och förs vidare till hjärnan, vilket resulterar i iakttagarens observation: ”Jag ser ett hus,” eller ”där ligger ett hus.”
Frågan man nu måste ta itu med är: Existerar verkligen ”huset” som en objektiv verklighet, som ett ”verkligt hus”? Sinnet säger att det ser ett ”hus”, men det är ett ”medvetet hus”. Ljus reflekteras till ett knippe och ögats lins fokuserar vilket resulterar i en omvänd bild på näthinnan. Specialiserade celler bakom näthinnan omvandlar bilden till nervimpulser som rör sig genom den optiska nerven till syncentrat i hjärnan. Vid denna punkt existerar inte längre bilden av huset; det finns bara elektriska impulser, kodad information som rör sig utefter nervceller. Bilden av huset måste återskapas i syncentrat.
Nu hävdar jag att det inte finns något verkligt hus överhuvudtaget, någon gång – som existerar oberoende av min hjärna, eller någon annans hjärna heller för den delen. Detsamma gäller givetvis för varje observation som görs av sinnesorgan-/hjärnsystemet. Förståelsen av denna mekanism får djupgående konsekvenser och bringar det etablerade tankesättet i stort olag. För det första bryter det mot det vanliga synsättet om att vår existens natur i första hand är fysisk, och att vårt öde vilar på och är helt förbundet med kroppen.
Allteftersom vi följer iakttagelseförmågans bana, kommer det att ses som en helt igenom fysisk process – en linjär händelsekedja – i vilken det varken finns en iakttagare eller något som iakttas. Det är ungefär som en serie biljardbollar som rör sig längs efter effekterna från den första bollen. På samma sätt sänds den inledande stimuleringen – vilket kan vara ljus, värme, ljud, tryck, smak – till hjärnan. Vid denna hjärn/slutstation transformeras den fysiska rörelsen till en mental upplevelse eller det vi kallar ”iakttagelseförmåga”. Vid denna punkt uttrycker medvetandet sig själv, det ”talas om” att ett objekt har förnummits, men inte vid något tillfälle finns där ett subjekt, en upplevare, eller förnimmare. Endast språkets begränsningar får oss att tro detta: jag såg ett hus, istället för ”ett hus visade sig i medvetandet,” etc. Av samma anledning kan man inte säga att det visade sig i mitt medvetande, eftersom det inte finns något stöd för att medvetandet har några begränsningar eller kan delas. Följaktligen kan man inte säga mitt medvetande eller ditt medvetande eftersom den avgränsningen är baserad på kroppen, och kroppen själv observeras inom medvetandet och därför är den sekundär till det. Ur denna undersökning följer det att det verkliga Subjektet är Medvetandet eller ”Jag-Jag”, som Maharshi brukade kalla det. Likt den tionde mannen i den berömda sagan som hela tiden förblir osedd, men likväl hela tiden är där.
Ytterligare några relevanta påpekanden bör göras här. Först, den linjära process som beskrevs, tycks befinna sig i tiden. En begränsad sträcka för impulsen måste tillryggaläggas, så tiden är uppenbarligen involverad, hur liten den än må vara. Vid slutet av denna process äger en helt kvalitativt olik händelse rum: iakttagandet av ett bestämt objekt eller ett sensoriskt intryck uppstår, och denna senare händelse tycks uppstå spontant och omedelbart utan att ha skett i tiden. Först är det, så att säga, en tyst process, så plötsligt erfar, tydliggör, iakttagandet sig självt – dvs. medvetet och tidlöst. Var är Självet? Var är ”Jag-är”-heten”? Det finns ingenting sådant som kan beriktigas. Uttalandet ”jag ser ett hus, jag hör ett ljud,” etc. är således felaktigt och måste rättas till. Det borde ändras till ”där är ett hus,” ”det finns ett ljud,” eller vad det än må vara. Som Ramana Maharshi och Nisargadatta uppmanade oss: vid utforskandet av frågan: Vem är jag? kommer det att förstås att det egentligen inte finns något själv eller ”jag”! Det enda som finns är Medvetandet, och det vi kallar ”objekt” är bara mentala konstruktioner hopsatta från sensoriska intryck. Dessa mentala konstruktioner har ingen verklighet i sig själva, dvs. vid sidan av medvetandet. Världen är inom dig, sinnesförnimmelser är inom dig, tid och rum är inom dig. Du är den oändliga källan till allt.
VAR ÄR ”JAG-ÄR”-HETEN?
Det alla levande varelser har gemensamt är upplevelse, och det är, uppenbarligen, detta som man i första hand måste granska. Med upplevelse menar vi ett slags reaktion till omgivningen, alltifrån den encelliga organismens enkla reaktion såsom en amöbas, till Homo sapiens högt utvecklade hjärna med sina fem sinnesorgan.
Låt oss ta synens mekanik som exempel. Ögat ser en form som känns igen (dvs. påminner om tidigare intryck som associeras med den inpräglade termen för vad som är ett ”hus”), denna sensoriska information bearbetas av den optiska nerven och förs vidare till hjärnan, vilket resulterar i iakttagarens observation: ”Jag ser ett hus,” eller ”där ligger ett hus.”
Frågan man nu måste ta itu med är: Existerar verkligen ”huset” som en objektiv verklighet, som ett ”verkligt hus”? Sinnet säger att det ser ett ”hus”, men det är ett ”medvetet hus”. Ljus reflekteras till ett knippe och ögats lins fokuserar vilket resulterar i en omvänd bild på näthinnan. Specialiserade celler bakom näthinnan omvandlar bilden till nervimpulser som rör sig genom den optiska nerven till syncentrat i hjärnan. Vid denna punkt existerar inte längre bilden av huset; det finns bara elektriska impulser, kodad information som rör sig utefter nervceller. Bilden av huset måste återskapas i syncentrat.
Nu hävdar jag att det inte finns något verkligt hus överhuvudtaget, någon gång – som existerar oberoende av min hjärna, eller någon annans hjärna heller för den delen. Detsamma gäller givetvis för varje observation som görs av sinnesorgan-/hjärnsystemet. Förståelsen av denna mekanism får djupgående konsekvenser och bringar det etablerade tankesättet i stort olag. För det första bryter det mot det vanliga synsättet om att vår existens natur i första hand är fysisk, och att vårt öde vilar på och är helt förbundet med kroppen.
Allteftersom vi följer iakttagelseförmågans bana, kommer det att ses som en helt igenom fysisk process – en linjär händelsekedja – i vilken det varken finns en iakttagare eller något som iakttas. Det är ungefär som en serie biljardbollar som rör sig längs efter effekterna från den första bollen. På samma sätt sänds den inledande stimuleringen – vilket kan vara ljus, värme, ljud, tryck, smak – till hjärnan. Vid denna hjärn/slutstation transformeras den fysiska rörelsen till en mental upplevelse eller det vi kallar ”iakttagelseförmåga”. Vid denna punkt uttrycker medvetandet sig själv, det ”talas om” att ett objekt har förnummits, men inte vid något tillfälle finns där ett subjekt, en upplevare, eller förnimmare. Endast språkets begränsningar får oss att tro detta: jag såg ett hus, istället för ”ett hus visade sig i medvetandet,” etc. Av samma anledning kan man inte säga att det visade sig i mitt medvetande, eftersom det inte finns något stöd för att medvetandet har några begränsningar eller kan delas. Följaktligen kan man inte säga mitt medvetande eller ditt medvetande eftersom den avgränsningen är baserad på kroppen, och kroppen själv observeras inom medvetandet och därför är den sekundär till det. Ur denna undersökning följer det att det verkliga Subjektet är Medvetandet eller ”Jag-Jag”, som Maharshi brukade kalla det. Likt den tionde mannen i den berömda sagan som hela tiden förblir osedd, men likväl hela tiden är där.
Ytterligare några relevanta påpekanden bör göras här. Först, den linjära process som beskrevs, tycks befinna sig i tiden. En begränsad sträcka för impulsen måste tillryggaläggas, så tiden är uppenbarligen involverad, hur liten den än må vara. Vid slutet av denna process äger en helt kvalitativt olik händelse rum: iakttagandet av ett bestämt objekt eller ett sensoriskt intryck uppstår, och denna senare händelse tycks uppstå spontant och omedelbart utan att ha skett i tiden. Först är det, så att säga, en tyst process, så plötsligt erfar, tydliggör, iakttagandet sig självt – dvs. medvetet och tidlöst. Var är Självet? Var är ”Jag-är”-heten”? Det finns ingenting sådant som kan beriktigas. Uttalandet ”jag ser ett hus, jag hör ett ljud,” etc. är således felaktigt och måste rättas till. Det borde ändras till ”där är ett hus,” ”det finns ett ljud,” eller vad det än må vara. Som Ramana Maharshi och Nisargadatta uppmanade oss: vid utforskandet av frågan: Vem är jag? kommer det att förstås att det egentligen inte finns något själv eller ”jag”! Det enda som finns är Medvetandet, och det vi kallar ”objekt” är bara mentala konstruktioner hopsatta från sensoriska intryck. Dessa mentala konstruktioner har ingen verklighet i sig själva, dvs. vid sidan av medvetandet. Världen är inom dig, sinnesförnimmelser är inom dig, tid och rum är inom dig. Du är den oändliga källan till allt.
