Ramesh Balsekar
"Min relativa frånvaro är min absoluta närvaro. Dödsögonlicket kommer att vara stunden med det största glädjeruset. Den psykosomatiska apparatens sista sensoriska iakttagning."
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats spela och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats spela och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Översättningar ur "Pointers from Nisargadatta Maharaj"
- Lärans Kärna
- Medvetandets Upphov
- Låt oss Förstå Grundläggande Fakta
- Inför Döden
Intervju ur tidningen "What is Enlightenment?"
Samtal I Mumbai - 5 Feb 2000
- Lärans Kärna
- Medvetandets Upphov
- Låt oss Förstå Grundläggande Fakta
- Inför Döden
Intervju ur tidningen "What is Enlightenment?"
Samtal I Mumbai - 5 Feb 2000
Medvetandets Upphov
Han var nervös och orolig. Han var till synes mycket otålig och hans rörelser var spända. Det här var en medelålders europé, lång och fysiskt vältränad. Det var hans första besök hos Maharaj. Med sin rastlöshet drog han allas uppmärksamhet till sig.
När Maharaj såg på honom började plötsligt tårar välla upp i hans ögon. En medlidsam blick från Maharaj tycktes samla honom en aning, och han gav i några få ord lite information om sig själv. Han sade att han under de senaste tjugo åren hade studerat Vedanta, men att hans sökande efter sanning inte hade lett till någonting. Han var djupt förtvivlad och desillusioniserad och kunde inte längre fortsätta det frustrerande sökandet. En strimma hopp hade visat sig då han läst Maharajs bok I Am That. Han förstod att Maharaj hade funnit svaret. Genast hade han samlat ihop pengarna som behövdes för resan till Indien och han hade precis anlänt till Bombay. Med en kvävd stämma sade han: ”Jag har anlänt, mitt sökande är över.” Tårar rann nu nedför hans kinder och han kunde knappt kontrollera sig.
Maharaj satt stilla i några minuter, med stängda ögon, kanske för att ge besökaren tid att samla sig. Så frågade han honom om han var övertygad om att han inte var kroppen. Besökaren sade att det stod tämligen klart för honom att han inte bara var en kropp utan också något annat, och, som det tydligt förklarades i boken, att det måste vara kännedomen ”jag är”, vetskapen om att finnas till. Men, tillade han, han kunde inte förstå vad som menades med att man oavbrutet skulle stanna i denna ”jag är”-vetskap. Exakt vad var det han skulle göra? ”Snälla”, sade han till Maharaj, ”jag är nu oerhört less på ord. Jag har hört och läst dem miljoner gånger och det har inte gett mig någonting. Ge mig nu istället kärnan, inte bara en massa ord. Jag skall vara dig evigt tacksam.”
”Mycket bra, ” sade Maharaj, ”Jag kommer att ge dig kärnan. Men jag måste använda ord att förmedla det.” Maharaj fortsatte så: Säger det dig något om vad jag menar när jag säger, vänd om och återvänd till ditt varandes ursprung?
Till gensvar sade besökaren att hans hjärta intuitivt accepterat att det Maharaj sagt var vettigt, men att han var tvungen att gå djupare in i ämnet.
Maharaj sade då att han måste förstå, klart och tydligt, hur det hela hänger samman; det kunde han bara göra om han gick till botten med det hela. Först måste han ta reda på hur vetskapen ”jag är” från första början uppkom. Dess upphov är hela grejen, sade Maharaj. Ta reda på varats upphov, och du kommer att känna till hela universums upphov.
Maharaj fortsatte: Som du vet har du en kropp, och i den kroppen finns Pranan, livskraften, och medvetandet (eller varandet, eller kännedomen ”jag är”). Skiljer sig denna mänskliga varelse på något sätt från andra varelser, eller till och med från gräset som växer upp ur jorden? Fundera noggrant över detta. Anta att en viss mängd vatten samlar sig till en pöl på din bakgård; efter ett tag tar en insekt form, den börjar röra sig och den vet att den existerar. Eller anta att en gammal brödbit under några dagar lämnas i ett hörn; en mask tar form och den börjar röra sig och den vet att den existerar. Ägget från en höna, efter att ha blivit ruvat under en viss tid, öppnar sig och ut tittar plötsligt en liten kyckling; den börjar springa omkring och den vet att den existerar. Spermien från mannen som utvecklats i kvinnans livmoder levereras efter niomånadersperioden i form av ett barn. Spermien som blev till ett barn går igenom stadierna sömn och vakenhet, utför sina vanliga funktioner och vet att den existerar.
I samtliga de här fallen – insekten, masken, kycklingen och människan – vad är det egentligen som fötts? Vad är det som har ”övervakat” processen från befruktning till leverering? Är det inte kännedomen ”jag är” som förblivit orörd från befruktning till leverering, och, som i sinom tid ”föds”? Det här varandet eller medvetandet, identiskt i alla fyra fallen, finner sig inte ha något ”understöd” och identifierar sig av misstag med den form den antagit. Med andra ord, det som egentligen är utan skepnad eller form, kännedomen ”jag är”, känslan av varande (inte att vara det här eller att vara det där, utan medvetande generellt), begränsar sig själv till en speciell form och accepterar därmed sin egen ”födsel” och lever därefter under dödens ständiga skräckvälde. Således föds begreppet om en individuell personlighet, eller identitet, eller ego.
Ser du nu upphovet till denna jag-är-het? Är den inte beroende av kroppen för sin individuella existens? Och är inte kroppen bara en spermie som omvandlat sig? Och, detta är viktigt, är inte spermien bara uppkomsten från den föda barnets fader konsumerat? Och, till sist, är inte födan något som framställts av de fyra elementen (eter, luft, eld och vatten) genom det femte elementet, jorden?
Medvetandets upphov är föda, och kroppen är medvetandets ”föda”; så snart kroppen dör försvinner också medvetandet. Ändå är medvetandet upphovet till hela universum! Alla individer har, då de drömmer, en identisk upplevelse av en värld som skapas i medvetandet. Då en person inte är fullt vaken och medvetandet börjar röra sig, tillverkas en dröm; och i den drömmen, i detta lilla stänk av medvetande, tillverkas en hel dröm-värld liknande den ”verkliga” världen utanför – alltsammans under ett ögonblick – och där ses solen, jorden, med berg och floder, byggnader och människor (inklusive drömmaren), vilka ter sig exakt likadant som människorna i den ”verkliga” världen. Så länge drömmen varar tycks drömvärlden vara väl så verklig. Upplevelsen av människorna i drömmen, inklusive drömmaren, tycks vara verklig, faktisk och autentisk, kanske ännu mer än i de i den ”verkliga” världen. Men när drömmaren vaknar faller hela drömvärlden, med alla sina ”verkligheter” som då existerade, samman i det medvetande vari den tillverkades. Världen uppkommer i det vakna tillståndet på grund av okunnighetens element (Maya, medvetande, varande, Prakriti, Ishwara etc.) och leder dig in i ett vaket-dröm-tillstånd! Både sömn och vakenhet är konceptuella tillstånd i den levande-drömmen. Du drömmer att du är vaken; du drömmer att du sover – och du förstår inte att du drömmer eftersom du fortfarande befinner dig i drömmen. När du förstår att alltsammans är en dröm har du redan ”vaknat”! Endast Jnanin känner till verklig vakenhet och verklig sömn.
I denna stund, då Maharaj undrade om han hade några frågor angående det han hade lyssnat till så långt, frågade besökaren kvickt: ”Vad är ursprunget, eller den konceptuella mekanismen bakom världens skapelse?”
Maharaj var belåten med att besökaren korrekt hade använt orden ”konceptuell mekanism” eftersom han ofta påminner oss om att hela världens skapelse är konceptuell och att det är ytterst viktigt att komma ihåg detta faktum och inte förbise det bland alla ord och koncept. Maharaj fortsatte så: Det ursprungliga tillståndet – Parabrahman – är obetingat, utan attribut, utan form, utan identitet. Det här tillståndet är helt och hållet fullt i sig självt, därför är det omöjligt att ge det ett tillfredsställande namn. Hur som helst, för kommunikationens skull har ett fåtal ord använts för att ”indikera” det tillståndet. I det ursprungliga tillståndet, innan alla koncept, kommer medvetandet – tanken ”jag är” – naturligt och spontant in i existens. Hur? Varför? Inte för någon speciell orsak – ungefär som en stilla våg på vattnet!
Tanken ”jag är” är upphovet till ljudet Aum, det första ljudet, Nadan, då universums skapelse tog sin början. Det består av tre ljud: a, u och m. Dessa tre ljud representerar de tre attributen – Sattva, Rajas, Tamas, vilka har skapat de tre tillstånden av vakenhet, dröm och djup sömn (även kallat medvetande eller harmoni, aktivitet och vila). Det är i medvetandet som världen uppkommit. Faktiskt är det som så, att det är den första tanken ”jag är” som inom den ursprungliga enheten skapat känslan av dualitet. Ingen skapelse kan äga rum utan föräldraskapets dualitet – man och kvinna, Purusha och Prakriti.
Världens skapelse, som ett framträdande i medvetandet, har en tiofaldig aspekt – föräldraprincipens dualitet; det fysiska och kemiska materialet bestående av de fem elementen (eter, luft, eld, vatten och jord) sammanblandade; samt de tre attributen Sattva, Rajas och Tamas. Individen kanske tror att det är hon som utför handlingarna, men det är de fem elementen och Pranan (livskraften), som agerar genom blandningen av de tre attributen i en fysisk form.
När världens skapelse ses i det här perspektivet är det lätt att förstå varför en individs (som egentligen inte är något annat än en psykosomatisk apparatur) tankar och handlingar skiljer sig i så stor grad och i så stor kvalité, från tankar och handlingar av de många miljoner andra, varför det finns Mahatma Gandhis på ett ställe och Adolf Hitlers på andra ställen. Det är ett känt faktum att fingeravtrycken från en person aldrig är exakt lika andra personers fingeravtryck; löven från samma träd ses ha minutiösa skillnader. Skälet till det är att de fem elementens förändringar och kombinationer, tillsammans med de tre Gunas miljoner olika skiftningar, blir miljarder och biljarder.
För att förhindra att förvillas av Mayas förvirrande mångfald (Līlā), är det nödvändigt att inte glömma enheten mellan det Absoluta och det relativa, mellan det omanifesterade och det manifesterade. Manifestationen kommer enbart till existens tillsammans med konceptet ”jag är”. Substratet är det omanifesterade, vilket är alla möjligheters möjlighet. När ”jag-är-het” framträder, avspeglar det sig i det fysiska universumet som endast tycks vara extensivt det Absoluta. För att kunna se sig själv objektiverar sig det omanifesterade i manifestationen, och för att denna objektivering skall kunna äga rum behövs rummets och tidens koncept. Därför är det fysiska inte något som är skiljt det icke-fysiska, utan det är det icke-fysiska själv då det är objektiverat. Det är nödvändigt att förstå – och aldrig glömma – denna grundläggande identitet. När tanken ”jag är” framträder, delas den osplittrade enheten imaginärt in i subjekt och objekt, in i dualitet.
När opersonligt medvetande manifesterar sig och identifierar sig med varje fysisk form uppkommer jagkänslan, och när den här jagkänslan glömmer att den inte har någon oberoende självständighet, omvänder den sin ursprungliga subjektivitet till ett objekt med avsikter, önskningar och begär, och är, därför, sårbar gentemot lidande. Det är utifrån den här misstagna identiteten som befrielse från ”beroendet” (bondage) söks.
Och vad är ”befrielse”? Befrielse, upplysning, eller uppvaknande, är inget annat än att helt och fullt inse – (a) att det manifesterade universumets upphov är det opersonliga medvetandet, (b) att det som eftersöks är den omanifesterade aspekten av manifestationen och (c) att sökaren, därför, själv är det eftersökta!
Maharaj sade: Låt oss sammanfatta alltsammans en gång till.
1. I det ursprungliga tillståndet råder jag är, utan vetskap om sig själv.Utan betingelser, utan attribut, utan form eller identitet.
2. Så plötsligt, utan någon särskild orsak (annat än att det är dess natur att göra så), uppkommer tanken eller konceptet jag är, det Opersonliga Medvetandet, på vilken världen framträder som en levande dröm.
3. För att kunna manifestera sig behöver medvetandet en form, en fysisk kropp, med vilken den med en skenbar objektivering av ”jag” identifierar sig själv, och därigenom påbörjas idén om att man inte är fri. När man tänker och handlar från ställningstagandet sprunget ur den här självidentifikationen, kan man säga att man begått ”arvsynden” av att vända ren subjektivitet (alla möjligheters oändliga möjligheter) till ett objekt, en begränsad verklighet.
4. Inga objekt kan existera självständigt och kan därför inte väcka sig själva ur den levande-drömmen; men ändå – och det här är komiken i det hela – drömbilds-individen (objektet) söker efter det ”Absoluta” eller det ”Verkliga”, som ett annat objekt.
5. Om allt är klart så långt, måste man vända om och gå tillbaka och ta reda på vad man ursprungligen var (och alltid har varit), innan medvetandet uppkom.
6. Här infaller så ”uppvaknandet” om att man varken är kroppen eller medvetandet, utan istället möjligheten till alla möjligheters möjlighet, innan medvetandet uppkom (i medvetandet kan det här tillståndet, vilket namn som än ges till det, endast vara ett koncept).
7. Och så är cirkeln fullbordad; sökaren är det eftersökta.
Som en summering sade Maharaj: Förstå till fullo att såsom ”Jag”, är man icke-fysisk. Det nuvarande fysiska tillståndet (som medvetandet gett upphov till) är ett temporärt tillstånd, likt en sjukdom eller förmörkelse över ens ursprungliga oföränderliga icke-fysiska tillstånd, och allt man kan göra är att gå igenom sin tilldelade livstid. Vid livstidens slut upphör det relativas mörkläggning och återigen råder det Absoluta i sin intakta helhet, helt och hållet omedveten om sin medvetenhet.
Under hela denna redogörelse satt besökaren stilla, som om han var förstenad. Han gjorde ett och annat försök att tala, men Maharaj tystade honom med en bestämd gest. Och han satt där i fullkomlig frid, till dess de andra besökarna hälsade och gick, en efter en.
När Maharaj såg på honom började plötsligt tårar välla upp i hans ögon. En medlidsam blick från Maharaj tycktes samla honom en aning, och han gav i några få ord lite information om sig själv. Han sade att han under de senaste tjugo åren hade studerat Vedanta, men att hans sökande efter sanning inte hade lett till någonting. Han var djupt förtvivlad och desillusioniserad och kunde inte längre fortsätta det frustrerande sökandet. En strimma hopp hade visat sig då han läst Maharajs bok I Am That. Han förstod att Maharaj hade funnit svaret. Genast hade han samlat ihop pengarna som behövdes för resan till Indien och han hade precis anlänt till Bombay. Med en kvävd stämma sade han: ”Jag har anlänt, mitt sökande är över.” Tårar rann nu nedför hans kinder och han kunde knappt kontrollera sig.
Maharaj satt stilla i några minuter, med stängda ögon, kanske för att ge besökaren tid att samla sig. Så frågade han honom om han var övertygad om att han inte var kroppen. Besökaren sade att det stod tämligen klart för honom att han inte bara var en kropp utan också något annat, och, som det tydligt förklarades i boken, att det måste vara kännedomen ”jag är”, vetskapen om att finnas till. Men, tillade han, han kunde inte förstå vad som menades med att man oavbrutet skulle stanna i denna ”jag är”-vetskap. Exakt vad var det han skulle göra? ”Snälla”, sade han till Maharaj, ”jag är nu oerhört less på ord. Jag har hört och läst dem miljoner gånger och det har inte gett mig någonting. Ge mig nu istället kärnan, inte bara en massa ord. Jag skall vara dig evigt tacksam.”
”Mycket bra, ” sade Maharaj, ”Jag kommer att ge dig kärnan. Men jag måste använda ord att förmedla det.” Maharaj fortsatte så: Säger det dig något om vad jag menar när jag säger, vänd om och återvänd till ditt varandes ursprung?
Till gensvar sade besökaren att hans hjärta intuitivt accepterat att det Maharaj sagt var vettigt, men att han var tvungen att gå djupare in i ämnet.
Maharaj sade då att han måste förstå, klart och tydligt, hur det hela hänger samman; det kunde han bara göra om han gick till botten med det hela. Först måste han ta reda på hur vetskapen ”jag är” från första början uppkom. Dess upphov är hela grejen, sade Maharaj. Ta reda på varats upphov, och du kommer att känna till hela universums upphov.
Maharaj fortsatte: Som du vet har du en kropp, och i den kroppen finns Pranan, livskraften, och medvetandet (eller varandet, eller kännedomen ”jag är”). Skiljer sig denna mänskliga varelse på något sätt från andra varelser, eller till och med från gräset som växer upp ur jorden? Fundera noggrant över detta. Anta att en viss mängd vatten samlar sig till en pöl på din bakgård; efter ett tag tar en insekt form, den börjar röra sig och den vet att den existerar. Eller anta att en gammal brödbit under några dagar lämnas i ett hörn; en mask tar form och den börjar röra sig och den vet att den existerar. Ägget från en höna, efter att ha blivit ruvat under en viss tid, öppnar sig och ut tittar plötsligt en liten kyckling; den börjar springa omkring och den vet att den existerar. Spermien från mannen som utvecklats i kvinnans livmoder levereras efter niomånadersperioden i form av ett barn. Spermien som blev till ett barn går igenom stadierna sömn och vakenhet, utför sina vanliga funktioner och vet att den existerar.
I samtliga de här fallen – insekten, masken, kycklingen och människan – vad är det egentligen som fötts? Vad är det som har ”övervakat” processen från befruktning till leverering? Är det inte kännedomen ”jag är” som förblivit orörd från befruktning till leverering, och, som i sinom tid ”föds”? Det här varandet eller medvetandet, identiskt i alla fyra fallen, finner sig inte ha något ”understöd” och identifierar sig av misstag med den form den antagit. Med andra ord, det som egentligen är utan skepnad eller form, kännedomen ”jag är”, känslan av varande (inte att vara det här eller att vara det där, utan medvetande generellt), begränsar sig själv till en speciell form och accepterar därmed sin egen ”födsel” och lever därefter under dödens ständiga skräckvälde. Således föds begreppet om en individuell personlighet, eller identitet, eller ego.
Ser du nu upphovet till denna jag-är-het? Är den inte beroende av kroppen för sin individuella existens? Och är inte kroppen bara en spermie som omvandlat sig? Och, detta är viktigt, är inte spermien bara uppkomsten från den föda barnets fader konsumerat? Och, till sist, är inte födan något som framställts av de fyra elementen (eter, luft, eld och vatten) genom det femte elementet, jorden?
Medvetandets upphov är föda, och kroppen är medvetandets ”föda”; så snart kroppen dör försvinner också medvetandet. Ändå är medvetandet upphovet till hela universum! Alla individer har, då de drömmer, en identisk upplevelse av en värld som skapas i medvetandet. Då en person inte är fullt vaken och medvetandet börjar röra sig, tillverkas en dröm; och i den drömmen, i detta lilla stänk av medvetande, tillverkas en hel dröm-värld liknande den ”verkliga” världen utanför – alltsammans under ett ögonblick – och där ses solen, jorden, med berg och floder, byggnader och människor (inklusive drömmaren), vilka ter sig exakt likadant som människorna i den ”verkliga” världen. Så länge drömmen varar tycks drömvärlden vara väl så verklig. Upplevelsen av människorna i drömmen, inklusive drömmaren, tycks vara verklig, faktisk och autentisk, kanske ännu mer än i de i den ”verkliga” världen. Men när drömmaren vaknar faller hela drömvärlden, med alla sina ”verkligheter” som då existerade, samman i det medvetande vari den tillverkades. Världen uppkommer i det vakna tillståndet på grund av okunnighetens element (Maya, medvetande, varande, Prakriti, Ishwara etc.) och leder dig in i ett vaket-dröm-tillstånd! Både sömn och vakenhet är konceptuella tillstånd i den levande-drömmen. Du drömmer att du är vaken; du drömmer att du sover – och du förstår inte att du drömmer eftersom du fortfarande befinner dig i drömmen. När du förstår att alltsammans är en dröm har du redan ”vaknat”! Endast Jnanin känner till verklig vakenhet och verklig sömn.
I denna stund, då Maharaj undrade om han hade några frågor angående det han hade lyssnat till så långt, frågade besökaren kvickt: ”Vad är ursprunget, eller den konceptuella mekanismen bakom världens skapelse?”
Maharaj var belåten med att besökaren korrekt hade använt orden ”konceptuell mekanism” eftersom han ofta påminner oss om att hela världens skapelse är konceptuell och att det är ytterst viktigt att komma ihåg detta faktum och inte förbise det bland alla ord och koncept. Maharaj fortsatte så: Det ursprungliga tillståndet – Parabrahman – är obetingat, utan attribut, utan form, utan identitet. Det här tillståndet är helt och hållet fullt i sig självt, därför är det omöjligt att ge det ett tillfredsställande namn. Hur som helst, för kommunikationens skull har ett fåtal ord använts för att ”indikera” det tillståndet. I det ursprungliga tillståndet, innan alla koncept, kommer medvetandet – tanken ”jag är” – naturligt och spontant in i existens. Hur? Varför? Inte för någon speciell orsak – ungefär som en stilla våg på vattnet!
Tanken ”jag är” är upphovet till ljudet Aum, det första ljudet, Nadan, då universums skapelse tog sin början. Det består av tre ljud: a, u och m. Dessa tre ljud representerar de tre attributen – Sattva, Rajas, Tamas, vilka har skapat de tre tillstånden av vakenhet, dröm och djup sömn (även kallat medvetande eller harmoni, aktivitet och vila). Det är i medvetandet som världen uppkommit. Faktiskt är det som så, att det är den första tanken ”jag är” som inom den ursprungliga enheten skapat känslan av dualitet. Ingen skapelse kan äga rum utan föräldraskapets dualitet – man och kvinna, Purusha och Prakriti.
Världens skapelse, som ett framträdande i medvetandet, har en tiofaldig aspekt – föräldraprincipens dualitet; det fysiska och kemiska materialet bestående av de fem elementen (eter, luft, eld, vatten och jord) sammanblandade; samt de tre attributen Sattva, Rajas och Tamas. Individen kanske tror att det är hon som utför handlingarna, men det är de fem elementen och Pranan (livskraften), som agerar genom blandningen av de tre attributen i en fysisk form.
När världens skapelse ses i det här perspektivet är det lätt att förstå varför en individs (som egentligen inte är något annat än en psykosomatisk apparatur) tankar och handlingar skiljer sig i så stor grad och i så stor kvalité, från tankar och handlingar av de många miljoner andra, varför det finns Mahatma Gandhis på ett ställe och Adolf Hitlers på andra ställen. Det är ett känt faktum att fingeravtrycken från en person aldrig är exakt lika andra personers fingeravtryck; löven från samma träd ses ha minutiösa skillnader. Skälet till det är att de fem elementens förändringar och kombinationer, tillsammans med de tre Gunas miljoner olika skiftningar, blir miljarder och biljarder.
För att förhindra att förvillas av Mayas förvirrande mångfald (Līlā), är det nödvändigt att inte glömma enheten mellan det Absoluta och det relativa, mellan det omanifesterade och det manifesterade. Manifestationen kommer enbart till existens tillsammans med konceptet ”jag är”. Substratet är det omanifesterade, vilket är alla möjligheters möjlighet. När ”jag-är-het” framträder, avspeglar det sig i det fysiska universumet som endast tycks vara extensivt det Absoluta. För att kunna se sig själv objektiverar sig det omanifesterade i manifestationen, och för att denna objektivering skall kunna äga rum behövs rummets och tidens koncept. Därför är det fysiska inte något som är skiljt det icke-fysiska, utan det är det icke-fysiska själv då det är objektiverat. Det är nödvändigt att förstå – och aldrig glömma – denna grundläggande identitet. När tanken ”jag är” framträder, delas den osplittrade enheten imaginärt in i subjekt och objekt, in i dualitet.
När opersonligt medvetande manifesterar sig och identifierar sig med varje fysisk form uppkommer jagkänslan, och när den här jagkänslan glömmer att den inte har någon oberoende självständighet, omvänder den sin ursprungliga subjektivitet till ett objekt med avsikter, önskningar och begär, och är, därför, sårbar gentemot lidande. Det är utifrån den här misstagna identiteten som befrielse från ”beroendet” (bondage) söks.
Och vad är ”befrielse”? Befrielse, upplysning, eller uppvaknande, är inget annat än att helt och fullt inse – (a) att det manifesterade universumets upphov är det opersonliga medvetandet, (b) att det som eftersöks är den omanifesterade aspekten av manifestationen och (c) att sökaren, därför, själv är det eftersökta!
Maharaj sade: Låt oss sammanfatta alltsammans en gång till.
1. I det ursprungliga tillståndet råder jag är, utan vetskap om sig själv.Utan betingelser, utan attribut, utan form eller identitet.
2. Så plötsligt, utan någon särskild orsak (annat än att det är dess natur att göra så), uppkommer tanken eller konceptet jag är, det Opersonliga Medvetandet, på vilken världen framträder som en levande dröm.
3. För att kunna manifestera sig behöver medvetandet en form, en fysisk kropp, med vilken den med en skenbar objektivering av ”jag” identifierar sig själv, och därigenom påbörjas idén om att man inte är fri. När man tänker och handlar från ställningstagandet sprunget ur den här självidentifikationen, kan man säga att man begått ”arvsynden” av att vända ren subjektivitet (alla möjligheters oändliga möjligheter) till ett objekt, en begränsad verklighet.
4. Inga objekt kan existera självständigt och kan därför inte väcka sig själva ur den levande-drömmen; men ändå – och det här är komiken i det hela – drömbilds-individen (objektet) söker efter det ”Absoluta” eller det ”Verkliga”, som ett annat objekt.
5. Om allt är klart så långt, måste man vända om och gå tillbaka och ta reda på vad man ursprungligen var (och alltid har varit), innan medvetandet uppkom.
6. Här infaller så ”uppvaknandet” om att man varken är kroppen eller medvetandet, utan istället möjligheten till alla möjligheters möjlighet, innan medvetandet uppkom (i medvetandet kan det här tillståndet, vilket namn som än ges till det, endast vara ett koncept).
7. Och så är cirkeln fullbordad; sökaren är det eftersökta.
Som en summering sade Maharaj: Förstå till fullo att såsom ”Jag”, är man icke-fysisk. Det nuvarande fysiska tillståndet (som medvetandet gett upphov till) är ett temporärt tillstånd, likt en sjukdom eller förmörkelse över ens ursprungliga oföränderliga icke-fysiska tillstånd, och allt man kan göra är att gå igenom sin tilldelade livstid. Vid livstidens slut upphör det relativas mörkläggning och återigen råder det Absoluta i sin intakta helhet, helt och hållet omedveten om sin medvetenhet.
Under hela denna redogörelse satt besökaren stilla, som om han var förstenad. Han gjorde ett och annat försök att tala, men Maharaj tystade honom med en bestämd gest. Och han satt där i fullkomlig frid, till dess de andra besökarna hälsade och gick, en efter en.
