Ramesh Balsekar
"Min relativa frånvaro är min absoluta närvaro. Dödsögonlicket kommer att vara stunden med det största glädjeruset. Den psykosomatiska apparatens sista sensoriska iakttagning."
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats spela och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Efter sin akademiska examen i London började Ramesh Balsekar 1940 att jobba på "The Bank Of India", och gick i pension 1977 som dess högste chef. Men under alla dessa år av världslig aktivitet, kunde han aldrig bli fullt involverad i det. Han kände ofta att han spelade en roll i en uppsättning som snart måste komma till ett slut, att livet måste innehålla mer än att bara komma före de andra. Vad var det han sökte?
Han fick svaret när han kom i kontakt med Sri Nisargadatta Maharaj, ett år efter sin pensionering. Och snart förstod han att bankmannen bara var en roll han tilldelats spela och att det han sökte efter var själva sökaren. Sökandet kan endast upphöra när sökaren upphör att vara!
Översättningar ur "Pointers from Nisargadatta Maharaj"
- Lärans Kärna
- Medvetandets Upphov
- Låt oss Förstå Grundläggande Fakta
- Inför Döden
Intervju ur tidningen "What is Enlightenment?"
Samtal I Mumbai - 5 Feb 2000
- Lärans Kärna
- Medvetandets Upphov
- Låt oss Förstå Grundläggande Fakta
- Inför Döden
Intervju ur tidningen "What is Enlightenment?"
Samtal I Mumbai - 5 Feb 2000
Inför Döden
Besökare: Min ende son dog för några dagar sedan i en bilolycka och jag finner det nästan omöjligt att på ett filosofiskt sätt acceptera hans död. Jag vet att jag inte är den första att genomlida sådana smärtsamma förluster. Jag vet också att var och en av oss måste dö i sinom tid. Jag har sökt tröst. Men om och om igen kommer jag tillbaka till det tragiska faktumet att en grym död berövade min son allting i hans livs bästa dagar. Varför? Varför? Fortsätter jag att fråga mig själv. Min herre, jag kan inte komma över min sorg.
Maharaj: (Efter att ha suttit några minuter med sina ögon slutna) Eftersom det i ”självets” (”jag” som en individ) frånvaro inte finns några ”andra”, och eftersom jag ser mig själv avspeglad i er alla, måste jag säga att det vore befängt av mig att säga att jag är sorgsen över detta; det skulle heller inte gagna dig om jag var det. Uppenbarligen har du inte kommit till mig för att söka sympati, vilket du säkerligen måste att fått i överflöd från dina vänner och släktingar. Kom ihåg, man går igenom livet, år efter år, njuter de vanliga glädjeämnena, genomlider de vanliga plågorna, utan att för en sekund se livet i dess korrekta perspektiv. Och vad är det korrekta perspektivet? Det är detta: Det finns ingen ”mig själv”, inte heller någon ”du”; det fanns aldrig några sådana väsen. Alla människor borde förstå detta och ha modet att leva sina liv efter denna förståelse.
Har du detta mod min vän? Eller är du tvungen att vältra dig i det du kallar för din sorg?
B: Förlåt mig Maharaj, jag förstår inte riktigt det du har sagt, men jag känner mig berörd och mållös. Du har avslöjat min varelses kärna, och vad du så kraftfullt sagt tycks vara livets gyllene nyckel. Var snäll och utveckla det du just sagt. Exakt vad skall jag göra?
M: Göra? Göra? Absolut ingenting: Se det obeständiga som obeständigt, det overkliga som overkligt, det falska som falskt, och du kommer att upptäcka din sanna natur. Din sorg har du nämnt. Har du någonsin sett ”sorgen” i vitögat och försökt förstå vad den egentligen är?
Att förlora någon eller någonting du så innerligt älskat, måste orsaka sorg. Och eftersom döden är fullständig förintelse med absolut slutgiltighet är sorgen som den orsakat berättigad. Men även denna förkrossande sorg kan inte fortgå någon längre tid om du analyserar den intellektuellt. Exakt vad, sörjer du? Gå tillbaka till startpunkten: Gjorde du och din fru upp någon överenskommelse med någon om att ni skulle få en son – en speciell kropp – och att denne skulle ha ett speciellt öde? Är det inte faktiskt som så, att den befruktning som blev han, var en tillfällighet i sig? Att fostret överlevde de många risker det utsattes för i livmodern var en annan tillfällighet. Att barnet var en pojke var även detta en tillfällighet. Det du med andra ord kallar för din ”son”, var endast en tillfällig händelse, ett skeende över vilket du inte hade någon som helst kontroll, och nu har den händelsen kommit till ett slut.
Exakt vad är det du sörjer? Sörjer du de få behagliga stunder och de många smärtsamma stunder din son gick miste om under de kommande åren? Eller sörjer du i själva verket dina egna behagliga stunder som du inte själv längre kan få av honom?
Kom ihåg, allt detta är sett ur det falska perspektivet! Hursomhelst, hänger du med så långt?
B: Jag är rädd att jag förblir mållös. Jag har följt noggrant vad du just sagt. Men vad menade du när du sa att allt detta är sett ur det falska perspektivet?
M: Ah! Nu skall vi komma till det sanna! Snälla förstå att du inte är en individ, en ”person”. Personen man tror sig vara är endast en fantasiprodukt och självet är offret för denna illusion. ”Personen” kan inte existera på egen hand. Det är självet, medvetandet, som av misstag tror att det finns en person och som är medveten om att vara den. Ändra ditt perspektiv. Se inte världen som något utanför dig själv. Se personen du inbillar dig vara som en del av världen – en drömvärld – som du förnimmer som ett framträdande i ditt medvetande och titta på hela föreställningen utifrån. Kom ihåg, du är inte sinnet, som inte är något annat än medvetandets innehåll. Så länge du identifierar dig själv med kroppen och sinnet är du offer för sorg och lidande. Utanför sinnet finns bara varande – inte att vara far eller son, det här eller det där.
Du är bortom tid och rum, endast i kontakt med dessa i skiljelinjen här och nu, men annars tidlös och rumslös. Ingen upplevelse kan beröra dig. Förstå detta och sluta sörj. När du inser att det inte finns något i världen som du kan eller behöver kalla ditt, kommer du att se på den från utsidan, som om du bevittnade en pjäs på en scen, eller en film på en bioduk, i glädje och förundran, kanske i lidande, dock djupt inunder, fullständigt oberörd.
Maharaj: (Efter att ha suttit några minuter med sina ögon slutna) Eftersom det i ”självets” (”jag” som en individ) frånvaro inte finns några ”andra”, och eftersom jag ser mig själv avspeglad i er alla, måste jag säga att det vore befängt av mig att säga att jag är sorgsen över detta; det skulle heller inte gagna dig om jag var det. Uppenbarligen har du inte kommit till mig för att söka sympati, vilket du säkerligen måste att fått i överflöd från dina vänner och släktingar. Kom ihåg, man går igenom livet, år efter år, njuter de vanliga glädjeämnena, genomlider de vanliga plågorna, utan att för en sekund se livet i dess korrekta perspektiv. Och vad är det korrekta perspektivet? Det är detta: Det finns ingen ”mig själv”, inte heller någon ”du”; det fanns aldrig några sådana väsen. Alla människor borde förstå detta och ha modet att leva sina liv efter denna förståelse.
Har du detta mod min vän? Eller är du tvungen att vältra dig i det du kallar för din sorg?
B: Förlåt mig Maharaj, jag förstår inte riktigt det du har sagt, men jag känner mig berörd och mållös. Du har avslöjat min varelses kärna, och vad du så kraftfullt sagt tycks vara livets gyllene nyckel. Var snäll och utveckla det du just sagt. Exakt vad skall jag göra?
M: Göra? Göra? Absolut ingenting: Se det obeständiga som obeständigt, det overkliga som overkligt, det falska som falskt, och du kommer att upptäcka din sanna natur. Din sorg har du nämnt. Har du någonsin sett ”sorgen” i vitögat och försökt förstå vad den egentligen är?
Att förlora någon eller någonting du så innerligt älskat, måste orsaka sorg. Och eftersom döden är fullständig förintelse med absolut slutgiltighet är sorgen som den orsakat berättigad. Men även denna förkrossande sorg kan inte fortgå någon längre tid om du analyserar den intellektuellt. Exakt vad, sörjer du? Gå tillbaka till startpunkten: Gjorde du och din fru upp någon överenskommelse med någon om att ni skulle få en son – en speciell kropp – och att denne skulle ha ett speciellt öde? Är det inte faktiskt som så, att den befruktning som blev han, var en tillfällighet i sig? Att fostret överlevde de många risker det utsattes för i livmodern var en annan tillfällighet. Att barnet var en pojke var även detta en tillfällighet. Det du med andra ord kallar för din ”son”, var endast en tillfällig händelse, ett skeende över vilket du inte hade någon som helst kontroll, och nu har den händelsen kommit till ett slut.
Exakt vad är det du sörjer? Sörjer du de få behagliga stunder och de många smärtsamma stunder din son gick miste om under de kommande åren? Eller sörjer du i själva verket dina egna behagliga stunder som du inte själv längre kan få av honom?
Kom ihåg, allt detta är sett ur det falska perspektivet! Hursomhelst, hänger du med så långt?
B: Jag är rädd att jag förblir mållös. Jag har följt noggrant vad du just sagt. Men vad menade du när du sa att allt detta är sett ur det falska perspektivet?
M: Ah! Nu skall vi komma till det sanna! Snälla förstå att du inte är en individ, en ”person”. Personen man tror sig vara är endast en fantasiprodukt och självet är offret för denna illusion. ”Personen” kan inte existera på egen hand. Det är självet, medvetandet, som av misstag tror att det finns en person och som är medveten om att vara den. Ändra ditt perspektiv. Se inte världen som något utanför dig själv. Se personen du inbillar dig vara som en del av världen – en drömvärld – som du förnimmer som ett framträdande i ditt medvetande och titta på hela föreställningen utifrån. Kom ihåg, du är inte sinnet, som inte är något annat än medvetandets innehåll. Så länge du identifierar dig själv med kroppen och sinnet är du offer för sorg och lidande. Utanför sinnet finns bara varande – inte att vara far eller son, det här eller det där.
Du är bortom tid och rum, endast i kontakt med dessa i skiljelinjen här och nu, men annars tidlös och rumslös. Ingen upplevelse kan beröra dig. Förstå detta och sluta sörj. När du inser att det inte finns något i världen som du kan eller behöver kalla ditt, kommer du att se på den från utsidan, som om du bevittnade en pjäs på en scen, eller en film på en bioduk, i glädje och förundran, kanske i lidande, dock djupt inunder, fullständigt oberörd.