När Nisargadatta Maharaj en gång fick frågan om hur många som verkligen förstått vad det är han försöker förmedla i sina samtal svarade han: ”En. Maurice Frydman.” Ramesh Balsekar ställde samma fråga några år efter, strax innan Nisargadatta gick bort, och fick då svaret att två eller kanske tre hade förstått. Detta efter att han under 30 år, två gånger per dag, hade försökt att förmedla sin upplevelse. Det visar på hur sällsynt uppvaknandet ur ”livets dröm” är.
När Maurice Frydman låg för döden fanns Nisargadatta Maharaj vid hans sida. De två var nära vänner. Några år tidigare hade Frydman översatt I AM THAT från Maharathi till engelska vilket gjort att de västerländska sökarna hade börjat strömma till hans lilla loft.
De fyra senaste nyhetsbreven från Ramanashram, Saranghathi newsletter, innehåller följande spännande berättelse om denna man:
När Maurice Frydman låg för döden fanns Nisargadatta Maharaj vid hans sida. De två var nära vänner. Några år tidigare hade Frydman översatt I AM THAT från Maharathi till engelska vilket gjort att de västerländska sökarna hade börjat strömma till hans lilla loft.
De fyra senaste nyhetsbreven från Ramanashram, Saranghathi newsletter, innehåller följande spännande berättelse om denna man:
Maurice Frydman - En Tillbakablick
De flesta känner till Maurice Frydman som mannen som vid slutet av 1930 gav ut ”Maharshis Gospel”, en liten bok med frågor och svar mellan besökare och Bhagavan. Men alla känner inte till att denna anspråkslösa och ödmjuka man intar en stor plats i den indiska historien. Frydman var en mångsysslare och hans intressen och talanger var så olika att många av hans bekanta och kollegor inte kände till allt han åstadkommit.
Frydman föddes 1901 i Warsava i Polen och var den äldsta sonen till en fattig judisk familj. Hans far jobbade i synagogan och hade alltid hoppats att hans son skulle bli en Rabbhi. Pojkens intellektuella begåvning var tydlig redan i unga år. Hans förmåga att lära sig saker snabbt var anmärkningsvärd och i skolan studerade han Kyrilliska, Rumänska, Tyska, Ryska, Franska, Engelska och Hebreiska. De sista tre behärskade han vid tio års ålder. Vid 20 års ålder hade han patent på ca hundra uppfinningar och vid 25 hade han redan rest mycket i Europa och bland annat arbetat på Tyska, Holländska och Danska industrier.
Men vid 25 års ålder tog hans livslånga strävan överhanden - att ”se Gud”. Han hade studerat Talmud och andra judiska skrifter, men Judendomen kunde inte tillfredsställa hans skarpa intellekt. Han konverterade till den Ryska ortodox kyrkan och levde som munk i ett enskilt kloster i karpaterna i södra Polen. Men runt 1926 tröttnade han på de ortodoxa regelverken och fann sin väg till Annie Besant och J. Krishnamurti. 1928 flyttade han till Paris på jakt efter ett jobb och ”nya äventyr”.
Han kom att studera vid Sorbonne där han tog examen inom elektronik. Efter examen började han jobba som forskningsingenjör på en stor tillverkningsfirma i Paris. Det var under denna period som han mötte Sir Mirza Ismail, mannen som regerade provinsen Mysore, ett möte som kom att bli avgörande för hans kommande liv i Indien. Frydman var väldigt nyfiken på Indien och frågade ut Dewanen om landet. Sir Mirza föreslog att Frydman skulle resa dit och leda ett statligt elektronikföretag i Bangalore. Frydman accepterade erbjudandet och befann sig snart i Indien där han kom att verka som ledare för Mysore Electrical Industries Ltd. Det var i Indien som hans längtan efter andlighet verkligen infann sig och det var under denna period, några år efter att han fyllt trettio, som han träffade Ghandi-ji och började tillbringa tid I Ghandis ashram i delstaten Wharda i Maharashtra i västra Indien. Frydman använde sin tekniska begåvning i att hjälpa Mahatma att tillverka nya sorters charkas (spinnrockar) som skulle vara effektiva och billiga att tillverka. Det var Gandhi som gav Frydman namnet ”Bharatananda” (efter att Frydman tog sannyas), och det var det namnet han var känd som i Gandhis kretsar.
I september 1935 kom Frydman till Tiruvannamalai för att träffa Bhagavan för första gången. Han blev genast mycket tagen och blev en regelbunden besökare och bosatte sig även i Ashramet under tre år. Många av de frågor som publicerats i ”Maharshi’s Gospel” (som även återfinns i ”Talks with Sri Ramana Maharshi”) ställdes av Frydman personligen, och Bahagavan tycks ha varit förtjust i att få besvara frågor från en som hade en så stark mottaglighet och genomträngande inblick i läran.
Det var också under denna period som flera av de yngre boende på Ashramet, bland annat TK Sundaresa lyer’s son, började arbeta på Frydmans firma i Bangalore. Frydman åkte till Ashramet på lördagen och åkte tillbaka till Bangalore följande dag i sin jeep tillsammans med Ashramets ungdomar som arbetade hos honom. En gång när han fick frågan varför han spenderade så mycket pengar på att resa varje vecka (istället för att åka en gång i månaden), svarade han: ”Vad kan jag göra? Mitt batteri varar bara en vecka, sedan sinar det. Jag måste åka till Bhagavan för att ladda om det!”
1937, efter att ha mött Apa Pant, sonen till Maharajan av Aundh, och fört honom till Bhagavan, blev Frydman inbjuden att besöka Apa Pants fars furstliga hem för att träffa Maharajan. Väl där, beslöt de tre (mycket pga. revolutionen som Gandhi satt igång) att Maharajan skulle ge sitt rike tillbaka till folket. Frydman verkade som administratör till detta. 1938 utarbetade han en deklaration som Maharajan och hans son presenterade för Gandhi i Wardha. Utifrån detta antog Mahatma en ny konstitution för Aundh som skulle göra att överlämnandet till folket 1939 gick så problemfritt som möjligt.
De flesta känner till Maurice Frydman som mannen som vid slutet av 1930 gav ut ”Maharshis Gospel”, en liten bok med frågor och svar mellan besökare och Bhagavan. Men alla känner inte till att denna anspråkslösa och ödmjuka man intar en stor plats i den indiska historien. Frydman var en mångsysslare och hans intressen och talanger var så olika att många av hans bekanta och kollegor inte kände till allt han åstadkommit.
Frydman föddes 1901 i Warsava i Polen och var den äldsta sonen till en fattig judisk familj. Hans far jobbade i synagogan och hade alltid hoppats att hans son skulle bli en Rabbhi. Pojkens intellektuella begåvning var tydlig redan i unga år. Hans förmåga att lära sig saker snabbt var anmärkningsvärd och i skolan studerade han Kyrilliska, Rumänska, Tyska, Ryska, Franska, Engelska och Hebreiska. De sista tre behärskade han vid tio års ålder. Vid 20 års ålder hade han patent på ca hundra uppfinningar och vid 25 hade han redan rest mycket i Europa och bland annat arbetat på Tyska, Holländska och Danska industrier.
Men vid 25 års ålder tog hans livslånga strävan överhanden - att ”se Gud”. Han hade studerat Talmud och andra judiska skrifter, men Judendomen kunde inte tillfredsställa hans skarpa intellekt. Han konverterade till den Ryska ortodox kyrkan och levde som munk i ett enskilt kloster i karpaterna i södra Polen. Men runt 1926 tröttnade han på de ortodoxa regelverken och fann sin väg till Annie Besant och J. Krishnamurti. 1928 flyttade han till Paris på jakt efter ett jobb och ”nya äventyr”.
Han kom att studera vid Sorbonne där han tog examen inom elektronik. Efter examen började han jobba som forskningsingenjör på en stor tillverkningsfirma i Paris. Det var under denna period som han mötte Sir Mirza Ismail, mannen som regerade provinsen Mysore, ett möte som kom att bli avgörande för hans kommande liv i Indien. Frydman var väldigt nyfiken på Indien och frågade ut Dewanen om landet. Sir Mirza föreslog att Frydman skulle resa dit och leda ett statligt elektronikföretag i Bangalore. Frydman accepterade erbjudandet och befann sig snart i Indien där han kom att verka som ledare för Mysore Electrical Industries Ltd. Det var i Indien som hans längtan efter andlighet verkligen infann sig och det var under denna period, några år efter att han fyllt trettio, som han träffade Ghandi-ji och började tillbringa tid I Ghandis ashram i delstaten Wharda i Maharashtra i västra Indien. Frydman använde sin tekniska begåvning i att hjälpa Mahatma att tillverka nya sorters charkas (spinnrockar) som skulle vara effektiva och billiga att tillverka. Det var Gandhi som gav Frydman namnet ”Bharatananda” (efter att Frydman tog sannyas), och det var det namnet han var känd som i Gandhis kretsar.
I september 1935 kom Frydman till Tiruvannamalai för att träffa Bhagavan för första gången. Han blev genast mycket tagen och blev en regelbunden besökare och bosatte sig även i Ashramet under tre år. Många av de frågor som publicerats i ”Maharshi’s Gospel” (som även återfinns i ”Talks with Sri Ramana Maharshi”) ställdes av Frydman personligen, och Bahagavan tycks ha varit förtjust i att få besvara frågor från en som hade en så stark mottaglighet och genomträngande inblick i läran.
Det var också under denna period som flera av de yngre boende på Ashramet, bland annat TK Sundaresa lyer’s son, började arbeta på Frydmans firma i Bangalore. Frydman åkte till Ashramet på lördagen och åkte tillbaka till Bangalore följande dag i sin jeep tillsammans med Ashramets ungdomar som arbetade hos honom. En gång när han fick frågan varför han spenderade så mycket pengar på att resa varje vecka (istället för att åka en gång i månaden), svarade han: ”Vad kan jag göra? Mitt batteri varar bara en vecka, sedan sinar det. Jag måste åka till Bhagavan för att ladda om det!”
1937, efter att ha mött Apa Pant, sonen till Maharajan av Aundh, och fört honom till Bhagavan, blev Frydman inbjuden att besöka Apa Pants fars furstliga hem för att träffa Maharajan. Väl där, beslöt de tre (mycket pga. revolutionen som Gandhi satt igång) att Maharajan skulle ge sitt rike tillbaka till folket. Frydman verkade som administratör till detta. 1938 utarbetade han en deklaration som Maharajan och hans son presenterade för Gandhi i Wardha. Utifrån detta antog Mahatma en ny konstitution för Aundh som skulle göra att överlämnandet till folket 1939 gick så problemfritt som möjligt.
K. Ramaswamy såg omedelbart en förändring i Maurice Frydman efter att han träffat Bhagavan. Han började t ex att klä sig enklare och åt vad som fanns till hands och delade med sig av sin mat till arbetarna på fabriken. Frydman berättade för Ramaswamy att förändringen var Bhagavans förtjänst och uppmanade honom att följa med till Ramanasramaman någon helg. Frydman inbjöd även många andra att upptäcka Bhagavan. Vad gäller Ramaswamy, så antog han Frydmans inbjudan och blev en livslång anhängare till Bhagavan.
Prins Apa B. Pant som tillbringat fyra år i Oxford träffade Maurice Frydman första gången på fabriken i Bangalore. De två blev snabbt vänner och Frydman tog Pant till Tiruvannamalai för hans första Darshan hos Bhagavan, vilket skulle visa sig att bli livsförändrande för Pant. Senare vädjade prinsen hos Sir Mirza Ismail, Mysores regent, som hade anställt Frydman för att driva sin fabrik om han kunde ”låna” Maurice i sex månader för att hjälpa hans far att utarbeta en plan för byborna i Aundh. Sir Mirza vägrade. Men inte långt efter dök Maurice upp i Aundh med sina kläder hängandes i en påk över axeln och sa: ”Sir Mirza kan inte kommendera mig. Jag är ingens slav. Jag har lämnat Mysore för att stanna hos er för gott. Låt oss sätta igång!”
Frydman visste att Maharajan av Aundh hyste stora känslor för Gandhi så han frågade Maharajan:” Raja Saheb, varför tillkännager du inte offentligt till Mahatma Gandhi att du ger all din makt till folket? Om du gör det kommer det att vara ett stort bidrag i frihetskampen.”
Och det skulle visa sig att det var Maurice Frydmans penna som formaliserade de tre männens idéer för en decentraliserad demokrati i Aundh. Ett beslut som inte var särskilt populärt, varken hos britterna eller hos de styrande i de angränsande staterna, som nöjde sig med att upprätthålla sitt imperialistiska styre, men som fick Gandhijis godkännande. Snart befann sig Maurice i en lerhydda och satt ansikte mot ansikte med Mahatma Gandhi som sa till honom: ”Så du har lyckats övertala den arma Rajan av Aundh men lämnat den rika i Mysore åt sitt öde?”
Prins Apa B. Pant som tillbringat fyra år i Oxford träffade Maurice Frydman första gången på fabriken i Bangalore. De två blev snabbt vänner och Frydman tog Pant till Tiruvannamalai för hans första Darshan hos Bhagavan, vilket skulle visa sig att bli livsförändrande för Pant. Senare vädjade prinsen hos Sir Mirza Ismail, Mysores regent, som hade anställt Frydman för att driva sin fabrik om han kunde ”låna” Maurice i sex månader för att hjälpa hans far att utarbeta en plan för byborna i Aundh. Sir Mirza vägrade. Men inte långt efter dök Maurice upp i Aundh med sina kläder hängandes i en påk över axeln och sa: ”Sir Mirza kan inte kommendera mig. Jag är ingens slav. Jag har lämnat Mysore för att stanna hos er för gott. Låt oss sätta igång!”
Frydman visste att Maharajan av Aundh hyste stora känslor för Gandhi så han frågade Maharajan:” Raja Saheb, varför tillkännager du inte offentligt till Mahatma Gandhi att du ger all din makt till folket? Om du gör det kommer det att vara ett stort bidrag i frihetskampen.”
Och det skulle visa sig att det var Maurice Frydmans penna som formaliserade de tre männens idéer för en decentraliserad demokrati i Aundh. Ett beslut som inte var särskilt populärt, varken hos britterna eller hos de styrande i de angränsande staterna, som nöjde sig med att upprätthålla sitt imperialistiska styre, men som fick Gandhijis godkännande. Snart befann sig Maurice i en lerhydda och satt ansikte mot ansikte med Mahatma Gandhi som sa till honom: ”Så du har lyckats övertala den arma Rajan av Aundh men lämnat den rika i Mysore åt sitt öde?”
 H.H. Meherban Shrimant Raja Bhavan Rao Pant, Pratinidhi of Aundh (1868–1951) |  Sir Mirza Muhammad Ismail (1883-1959) |
Efter att ha återvänt från sitt möte med Gandhi gick Frydman till fots genom Aundhs öken och besökte alla dess 75 byar för att inrätta ett slags ”lag-kontor” i varje by. Enligt Apa Pant förlitade sig Frydman på skuggan av akacia träd för att skydda sig från solen i det extremt ogästvänliga klimatet i västa Maharashtra där temperaturen ibland nådde 50 grader celsius. På vinternätterna kunde temperaturen sjunka till -5 celsius. Frydman använde sig av bambumattor och grovt vävda ullfiltar för att få värme. Under dessa ogynnsamma omständigheter, som en asketisk munk och som sändebud åt Rajan av Aundh, tillbringade Frydman 3 år i att försöka implementera sina stadgar. Till att börja med tvingade han Rajan att avskaffa dödstraffet och när Swarajförfattningen blev lag 1939 upprättade han det första ”öppna fängelset” i Indien. Till Swatantrapur, eller ”Den Fria Staden”, skickades de fångar som skött sig väl i andra fängelser. Men Swatantrapur hade ändå de farligaste invånarna i Aundh. Dessa ”fria” medborgare grävde en djup brunn och upp ur den sandiga jorden uppstod en liten sötvattensjö i den annars så vattenlösa terrängen. Fyndet var så extraordinärt att många hundra bybor från byar långt därifrån kom gående för att med egna ögon se undret som den märkliga utlänningen klädd i munkkläder åstadkommit. Och Swatantrapur fortsatte att vara en fristad långt efter att Frydman gått vidare till andra projekt.
Runt denna tid träffade Frydman Umadevi, en anhängare till Ramana Maharshi som man kan läsa om i Talks (se Talks sid 278 och 450). Umadevi, tidigare Wanda Dynowska, föddes i St Petersburg och hade polska föräldrar. Hon var författare, översättare och samhällsaktivist som hade kommit till Indien några år innan Frydman. De två etablerade det polsk-indiska biblioteket i Madras och tog sig an uppgiften att översätta ett femtiotal heliga skrifter (inklusive Bhagavadgita), indisk poesi och litteratur från sanskrit och andra indiska språk till polska. De översatte även stora polska poeter till engelska och olika indiska språk.
Det var under denna period som Frydman och Umadevi så framgånsrikt säkrade frigivandet av ett stort antal polska föräldralösa barn som hade tvångsförflyttats efter att sovjet invaderat Polen 1939 och fängslats i Sibirien. Genom dessa två utlandsstationerade polackers insatser, tog sig tusentals polska fångar från Sibirien till Iran och vidare till Indien innan de efter krigets slut fördes tillbaka till Polen. (Se Day by Day with Bhagavan 11-10-46, där det återges hur Umadevi besöker Bhagavan med 25 flickor från lägret i Kolhapur där 5000 polska flyktingar levde.)
Runt denna tid träffade Frydman Umadevi, en anhängare till Ramana Maharshi som man kan läsa om i Talks (se Talks sid 278 och 450). Umadevi, tidigare Wanda Dynowska, föddes i St Petersburg och hade polska föräldrar. Hon var författare, översättare och samhällsaktivist som hade kommit till Indien några år innan Frydman. De två etablerade det polsk-indiska biblioteket i Madras och tog sig an uppgiften att översätta ett femtiotal heliga skrifter (inklusive Bhagavadgita), indisk poesi och litteratur från sanskrit och andra indiska språk till polska. De översatte även stora polska poeter till engelska och olika indiska språk.
Det var under denna period som Frydman och Umadevi så framgånsrikt säkrade frigivandet av ett stort antal polska föräldralösa barn som hade tvångsförflyttats efter att sovjet invaderat Polen 1939 och fängslats i Sibirien. Genom dessa två utlandsstationerade polackers insatser, tog sig tusentals polska fångar från Sibirien till Iran och vidare till Indien innan de efter krigets slut fördes tillbaka till Polen. (Se Day by Day with Bhagavan 11-10-46, där det återges hur Umadevi besöker Bhagavan med 25 flickor från lägret i Kolhapur där 5000 polska flyktingar levde.)
 Mahatma Gandhi (1869-1948) |  Pandit Nehru (1889-1964) och H.H. Dalai Lama |
 Wanda Dynowska (Umadevi)(1888-1971) |  Apa Pant, diplimat, Prins av Aundh (1918-1992) |
Översättningana som gjorts för det polsk-indiska biblioteket hade religiösa teman och skulle ha varit förbjudna i det kommunistiska Polen. Böckerna smugglades därför in i landet. Det var en uppgift som ålades de polska föräldralösa barnen och krigsfångarna när de återigen begav sig hemåt vid mitten av 1940-talet . Frydmans brev var ”nyckeln” som befriade hans landsmän, en förberedande träning i statsmannakomst som senare skulle visa sig ha stor betydelse för en mycket större flyktinggrupp – de Tibetanska flyktingarna.
År 1959 i samband med den kinesiska invasionen av Tibet, började 100 000-tals människor strömma in i Indien, bland dem Dalai Lama och många tibetanska präster. Jawaharlal Nehru visste inte hur situationen skulle hanteras. Relationen mellan Indien och Kina höll på att bryta samman och att låta flyktingarna bo nära den indiska-tibetanska gränsen kom inte på fråga då kina hade många spioner i området. Att öppet bjuda in tibetanerna att stanna kvar i Indien skulle ytterligare späda på den fientligt inställda attityden mellan de två länderna. När Frydman såg den svåra situationen som de hemlösa och utfattiga tibetanerna befann sig i sammanställde han en skrivelse och begav sig till Nehru. Därefter barrikaderade han sig på premiärministerns kontor, till dess denne gick med på att författa vädjanden till olika delstatsregeringar om att bidra med mark till flyktingarna. Med dessa brev i sin hand reste Frydman i två långa år i Indien och sökte lämpliga platser för de statslösa tibetanerna. 1960 beviljade regeringen i Mysore (numera Karnataka) 6000 hektar mark där de första landsflyktingarna kunde bosätta sig. Med tiden kom Frydman och Umadevi att etablera ytterligare fyra platser, däribland Dalai Lamas hem Dharmasala, där Umadevi hjälpte till att organisera skolor och en samhällelig infrastruktur.
Den historiska betydelsen dessa insatser haft kan inte skattas nog. Pekings intolerans till ett religiöst liv under decennierna som följde kunde ha gjort att ett kulturarv gått förlorat. Istället kunde de tibetanska flyktingarna ta del av den demokratiska friheten och yttrandefriheten som livet i Indien innebar, och de fick även fick möjlighet att göra sin röst hörd i världen. Dessutom bevarades tibetanernas kultur och religiösa tänkande till eftervärlden.
År 1959 i samband med den kinesiska invasionen av Tibet, började 100 000-tals människor strömma in i Indien, bland dem Dalai Lama och många tibetanska präster. Jawaharlal Nehru visste inte hur situationen skulle hanteras. Relationen mellan Indien och Kina höll på att bryta samman och att låta flyktingarna bo nära den indiska-tibetanska gränsen kom inte på fråga då kina hade många spioner i området. Att öppet bjuda in tibetanerna att stanna kvar i Indien skulle ytterligare späda på den fientligt inställda attityden mellan de två länderna. När Frydman såg den svåra situationen som de hemlösa och utfattiga tibetanerna befann sig i sammanställde han en skrivelse och begav sig till Nehru. Därefter barrikaderade han sig på premiärministerns kontor, till dess denne gick med på att författa vädjanden till olika delstatsregeringar om att bidra med mark till flyktingarna. Med dessa brev i sin hand reste Frydman i två långa år i Indien och sökte lämpliga platser för de statslösa tibetanerna. 1960 beviljade regeringen i Mysore (numera Karnataka) 6000 hektar mark där de första landsflyktingarna kunde bosätta sig. Med tiden kom Frydman och Umadevi att etablera ytterligare fyra platser, däribland Dalai Lamas hem Dharmasala, där Umadevi hjälpte till att organisera skolor och en samhällelig infrastruktur.
Den historiska betydelsen dessa insatser haft kan inte skattas nog. Pekings intolerans till ett religiöst liv under decennierna som följde kunde ha gjort att ett kulturarv gått förlorat. Istället kunde de tibetanska flyktingarna ta del av den demokratiska friheten och yttrandefriheten som livet i Indien innebar, och de fick även fick möjlighet att göra sin röst hörd i världen. Dessutom bevarades tibetanernas kultur och religiösa tänkande till eftervärlden.
Bhagavan och anhängare vid slutet av 1930. Maurice Frydman
sitter tre platser till vänster om Bahagvan.
sitter tre platser till vänster om Bahagvan.
Maurice Frydman anlände till Ramanashram bara sex månader efter att han kommit till Indien. Detta första besök varade i tre dagar och började med att han befann sig i hallen innan Bhagavan hade infunnit sig. Han hade ännu inte lärt sig de indiska sederna och höll hatten i handen och behöll skorna på. Han var mycket angelägen att lära sig om Bagavans tillstånd och frågade varför det påstås att den individuella själen är illusorisk om den är identisk med det Högsta. En anhängare berättar om samtalet som följde:
Bhagavan gav honom det vanliga svaret och började sedan att tugga betelblad. Frydman berättade om sina funderingar för Bhagavan med stora gestikuleringar, han ville veta om inte det bästa vore att förgöra egot en gång för alla för att återfinna den högsta Friden. Maharshi slutade tugga sina betelblad och log. Sedan brast han ut i skratt och bad frågeställaren att visa honom sitt ego så att Maharshi kunde förgöra det. Alla i salen skrattade, inklusive Frydman, och när alla slutat skratta sa Frydman till Maharshi: ”Ja, nu förstår jag.” (Ur Mountain Path, april 1981, sid 69)
Trots att Frydman var en blyg person fick han mod att tala i hallen direkt när han anlänt, och en behaglig atmosfär uppstod mellan honom och Bhagavan. En annan anhängare skildrar följande humoristiska anekdot:
En gång dök Maurice Frydman upp i hallen med ett stort glas juice och erbjöd det till Bhagavan. Bhagavan sa då: ”Det räcker inte.” Frydman tänkte att Bhagavan nog ville ha mer juice och sa: ”Drick detta så hämtar jag mer sen.” ”Bra. Kommer du att ge alla i hallen ett lika stort glas juice?” Frydman svarade: ”De behöver inte det.” ”Bhagavans svar blev då: ”Det behöver inte jag heller.” Frydman envisades: ”Men du är så blek!” Bhagavan svarade: ”Du är mycket blekare än jag, drick det själv!” Alla skrattade. Så blekansiktet Frydman tog Mästarens ord bokstavligt och gick till ett hörn och drack hela glaset själv. (Ur Mountain Path, januari 1985, sid 32)
Det var under de år som han var bosatt på ashramet som han började att skriva ned Bhagavans svar till de förfrågningar anhängarna kom med. Dessa meningsutbyten skulle sedermera utgöra innehållet till ”Maharshis gospel” och delar av Talks with Ramana Maharshi. Frydman var en av Bhagavans favoriter och det sägs att när någon kommenterade briljansen i Frydmans frågor till Bhagavan svarade Bhagavan att Frydman egentligen inte ställde dem för sin egen skull utan för andras skull. Bhagavans uppskattning till Frydmans osjälviska beteende var stor.
Mötet med Bhagavan föranledde att Frydman beslutade sig för att ändra sina levnadsvanor och att på fullt allvar ge sig in på den andliga vägen. Han bad Bhagavan att få sannyasa diksha men som alltid vägrade Bhagavan: jag har inga orangea kläder till dig, för du behöver inga! Men Frydman missade ordens djupa innebörd och genomförde det ändå och tog vid slutet av 1930 sannyasa hos Swami Ramdas. När han senare mötte Gandhiji, började denne att kalla honom Bharatananda (Bliss of India), ett erkännande om Frydmans kärlek till sitt valda land i en orolig tid. Men som företagschef hade Frydman svårt att få ett erkännande för sin sannyasa. Denna konflikt blev mer påtaglig då Frydman började gå tiggarrundor på kvällarna då han ofta gick till de egna anställdas hushåll. Apa Pant skriver:
När det rapporterades till Sir Mirza Ismail att hans högt begåvade ingenjör hade rakat huvudet och tagit sannyasa och gick till arbetet i orangea kläder, tiggde till sig sina måltider och gav bort sin lön (3000 Rs per månad) till de fattiga och behövande blev företagets VD rasande. Han bad Mr Frydman inställa sig för att påminna honom att han var anställd som ingenjör, inte som sannyasi och förbjöd honom hädanefter att bära orangea kläder. Maurice bad då genast att få lämna företaget. Ingen skulle bestämma vad eller hur han skulle äta. Det var hans sak, och han var fri att välja det sätt han ville leva sitt liv på, så länge berörda parter var nöjda med kvalitén på hans arbete, som ingenjör och som chef. Slutligen nåddes en kompromiss; Maurice var tvungen att bära europeiska kläder eller delstatens dräkter, bara när höjdare besökte fabriken.
Med tiden började Frydman att omvärdera sannyasans yttre aspekter och de måsten en sådan identitet ofta medför. Kanske blev han påmind om Bhagavans tidigare vägran att ge honom kläder, och han beslutade sig för att gå tillbaka till en normal klädsel. Men i sitt hjärta behöll han den verkliga sannyasan, försakelse och osjälviska handlingar, medan han utåt smälte in i mängden. Men från denna stund till dess han slutade på företaget vägrade han att ta emot sin månadslön trots att ledningen insisterade. De ville spara hans lön så att han kunde få den den dag han slutade. Och när Frydman så småningom lämnade fabriken tog han emot pengarna och fördelade hela summan till arbetarna.
Bhagavan gav honom det vanliga svaret och började sedan att tugga betelblad. Frydman berättade om sina funderingar för Bhagavan med stora gestikuleringar, han ville veta om inte det bästa vore att förgöra egot en gång för alla för att återfinna den högsta Friden. Maharshi slutade tugga sina betelblad och log. Sedan brast han ut i skratt och bad frågeställaren att visa honom sitt ego så att Maharshi kunde förgöra det. Alla i salen skrattade, inklusive Frydman, och när alla slutat skratta sa Frydman till Maharshi: ”Ja, nu förstår jag.” (Ur Mountain Path, april 1981, sid 69)
Trots att Frydman var en blyg person fick han mod att tala i hallen direkt när han anlänt, och en behaglig atmosfär uppstod mellan honom och Bhagavan. En annan anhängare skildrar följande humoristiska anekdot:
En gång dök Maurice Frydman upp i hallen med ett stort glas juice och erbjöd det till Bhagavan. Bhagavan sa då: ”Det räcker inte.” Frydman tänkte att Bhagavan nog ville ha mer juice och sa: ”Drick detta så hämtar jag mer sen.” ”Bra. Kommer du att ge alla i hallen ett lika stort glas juice?” Frydman svarade: ”De behöver inte det.” ”Bhagavans svar blev då: ”Det behöver inte jag heller.” Frydman envisades: ”Men du är så blek!” Bhagavan svarade: ”Du är mycket blekare än jag, drick det själv!” Alla skrattade. Så blekansiktet Frydman tog Mästarens ord bokstavligt och gick till ett hörn och drack hela glaset själv. (Ur Mountain Path, januari 1985, sid 32)
Det var under de år som han var bosatt på ashramet som han började att skriva ned Bhagavans svar till de förfrågningar anhängarna kom med. Dessa meningsutbyten skulle sedermera utgöra innehållet till ”Maharshis gospel” och delar av Talks with Ramana Maharshi. Frydman var en av Bhagavans favoriter och det sägs att när någon kommenterade briljansen i Frydmans frågor till Bhagavan svarade Bhagavan att Frydman egentligen inte ställde dem för sin egen skull utan för andras skull. Bhagavans uppskattning till Frydmans osjälviska beteende var stor.
Mötet med Bhagavan föranledde att Frydman beslutade sig för att ändra sina levnadsvanor och att på fullt allvar ge sig in på den andliga vägen. Han bad Bhagavan att få sannyasa diksha men som alltid vägrade Bhagavan: jag har inga orangea kläder till dig, för du behöver inga! Men Frydman missade ordens djupa innebörd och genomförde det ändå och tog vid slutet av 1930 sannyasa hos Swami Ramdas. När han senare mötte Gandhiji, började denne att kalla honom Bharatananda (Bliss of India), ett erkännande om Frydmans kärlek till sitt valda land i en orolig tid. Men som företagschef hade Frydman svårt att få ett erkännande för sin sannyasa. Denna konflikt blev mer påtaglig då Frydman började gå tiggarrundor på kvällarna då han ofta gick till de egna anställdas hushåll. Apa Pant skriver:
När det rapporterades till Sir Mirza Ismail att hans högt begåvade ingenjör hade rakat huvudet och tagit sannyasa och gick till arbetet i orangea kläder, tiggde till sig sina måltider och gav bort sin lön (3000 Rs per månad) till de fattiga och behövande blev företagets VD rasande. Han bad Mr Frydman inställa sig för att påminna honom att han var anställd som ingenjör, inte som sannyasi och förbjöd honom hädanefter att bära orangea kläder. Maurice bad då genast att få lämna företaget. Ingen skulle bestämma vad eller hur han skulle äta. Det var hans sak, och han var fri att välja det sätt han ville leva sitt liv på, så länge berörda parter var nöjda med kvalitén på hans arbete, som ingenjör och som chef. Slutligen nåddes en kompromiss; Maurice var tvungen att bära europeiska kläder eller delstatens dräkter, bara när höjdare besökte fabriken.
Med tiden började Frydman att omvärdera sannyasans yttre aspekter och de måsten en sådan identitet ofta medför. Kanske blev han påmind om Bhagavans tidigare vägran att ge honom kläder, och han beslutade sig för att gå tillbaka till en normal klädsel. Men i sitt hjärta behöll han den verkliga sannyasan, försakelse och osjälviska handlingar, medan han utåt smälte in i mängden. Men från denna stund till dess han slutade på företaget vägrade han att ta emot sin månadslön trots att ledningen insisterade. De ville spara hans lön så att han kunde få den den dag han slutade. Och när Frydman så småningom lämnade fabriken tog han emot pengarna och fördelade hela summan till arbetarna.
Nisargadatta Maharaj tillsammans med Maurice Frydman i Mumbai
Efter Bhagavans Mahanirvana åtog sig Maurice ett flertal verksamheter runt om i landet. 1970 bodde han i Mumbai och tillbringade en stor del av sin tid tillsammans med Nisargadatta Maharaj. Bland annat översatte och redigerade han samtal som spelats in mellan Nisargadatta och besökare. De publicerades sedan under titeln I AM THAT och blev med tiden en nutida advaita-klassiker.
År 1976, mot slutet av sitt liv när han var sjuk och sängliggandes i sin lägenhet i Bombay dök en okänd kvinna upp vid hans dörr. Hon presenterade sig och förklarade att hon var en legitimerad sjuksköterska och att hon hade fått i uppdrag av en man i en dröm att komma och erbjuda Maurice vård. Drömmen hade upprepats och när hon fick drömmen för tredje gången bestämde hon sig för att agera. Maurice var tveksam till hennes berättelse men hennes uppriktighet och öppenhet gjorde att han välkomnade henne in. När hon steg in sökte sig hennes ögon till ett foto på väggen, hon kände inte till namnet på mannen, men hon utbrast: ”Det är mannen som kom till mig i min dröm!” Fotografiet föreställde Bhagavan.
Apa Pant har följande berättelse att berätta om Maurice Frydmans sista dagar: ”En dag fick jag ett telefonsamtal från Bombay. ’Maurice håller på att dö’, viskade en sorgsen röst stilla, ’han ber dig, kom så fort du kan’. Min fru och jag gav oss genast av, ihop med vår yngsta son som Frydman tyckte väldigt mycket om. När vi kom fram möttes vi av en läkare och en gammal vän till Frydman, Hilla Petit, samt hennes adopterade dotter, Babulal, som sa att Maurice vägrade att äta eller att ta sin medicin. Hilla och Babulal grät. De bad mig att få Maurice att äta och ta sin medicin, som om någon någonsin skulle få honom att göra något som han inte ville göra! Maurice sa till mig: ’Apa, vem är det som kan dö?’
Nästa dag körde han ut alla ur rummet, så att vi två kunde vara ensamma. Och så sa han: ’Apa. Jag hör musiken. Jag ser ljuset. Vem dör? Ingen dör. Den här sjukliga kroppen håller mig borta från harmonin och skönheten. Tvinga mig inte att förbli i den här kroppen. Gå nu i frid.’
Nästa dag satt Sri Nisargadatta Maharaj och vi andra vid hans säng. Under hans tre sista andetag kunde vi svagt höra honom viska dessa ord: Hari Om!”
År 1976, mot slutet av sitt liv när han var sjuk och sängliggandes i sin lägenhet i Bombay dök en okänd kvinna upp vid hans dörr. Hon presenterade sig och förklarade att hon var en legitimerad sjuksköterska och att hon hade fått i uppdrag av en man i en dröm att komma och erbjuda Maurice vård. Drömmen hade upprepats och när hon fick drömmen för tredje gången bestämde hon sig för att agera. Maurice var tveksam till hennes berättelse men hennes uppriktighet och öppenhet gjorde att han välkomnade henne in. När hon steg in sökte sig hennes ögon till ett foto på väggen, hon kände inte till namnet på mannen, men hon utbrast: ”Det är mannen som kom till mig i min dröm!” Fotografiet föreställde Bhagavan.
Apa Pant har följande berättelse att berätta om Maurice Frydmans sista dagar: ”En dag fick jag ett telefonsamtal från Bombay. ’Maurice håller på att dö’, viskade en sorgsen röst stilla, ’han ber dig, kom så fort du kan’. Min fru och jag gav oss genast av, ihop med vår yngsta son som Frydman tyckte väldigt mycket om. När vi kom fram möttes vi av en läkare och en gammal vän till Frydman, Hilla Petit, samt hennes adopterade dotter, Babulal, som sa att Maurice vägrade att äta eller att ta sin medicin. Hilla och Babulal grät. De bad mig att få Maurice att äta och ta sin medicin, som om någon någonsin skulle få honom att göra något som han inte ville göra! Maurice sa till mig: ’Apa, vem är det som kan dö?’
Nästa dag körde han ut alla ur rummet, så att vi två kunde vara ensamma. Och så sa han: ’Apa. Jag hör musiken. Jag ser ljuset. Vem dör? Ingen dör. Den här sjukliga kroppen håller mig borta från harmonin och skönheten. Tvinga mig inte att förbli i den här kroppen. Gå nu i frid.’
Nästa dag satt Sri Nisargadatta Maharaj och vi andra vid hans säng. Under hans tre sista andetag kunde vi svagt höra honom viska dessa ord: Hari Om!”
RSS-flöde
