​Ur Wikipedia: Thomas Merton, född 31 januari 1915, död 10 december 1968, var en amerikansk trappistmunk och författare.

Merton, som var av brittiskt ursprung, tillbringade en relativt stormig ungdom i USA innan han 1941 inträdde i trappistklostret Gethsemani nära Bardstown, Kentucky. Trots sin dragning till eremitlivet blev han en ytterst produktiv författare och brevskrivare, och hans böcker har utgivits i stora upplagor.

Merton förenade en monastisk spiritualitet med ett vaket öga för samtidens kulturella och sociala frågor. Han utövade estetisk kritik och ett intresse för österländska religioner, sufism och speciellt zen. Han skrev flera böcker om bön som aktualiserade det monastiska livets värden i en sekulariserad västerländskt miljö. Hans intresse för österländska religioner förde honom på en resa i Östasien där han omkom i Bangkok genom en olyckshändelse.

​https://www.facebook.com/ThomasMertonDailyQuotes/

Hej, mitt namn är Joel. Jag känner till det här enkla varat och vet hur man använder det. Men ett tag nu har jag inte kunnat göra det. Jag har en sådan otrolig rastlöshet i mig och jag finner ingen utväg.

MADHUKAR: Lyckligtvis har du nu mött en expert på rastlöshet. Även jag led av denna sjukdom. Varför. Eftersom jag inte var tillfredsställd med allt det som kom i min väg. Det finns något i dig som jag insåg: Det finns ett medvetande som ser alla dessa tankar, begär, planer, njutning och smärta, glädje och terror, alla dessa aktiviteter och förpliktelser, alla dessa besvikelser. Kan du se detta?
 
Ja.

MADHUKAR: Så det är nödvändigt att återvända igen och igen till medvetandet, denna närvaro, när än du förvillar dig i denna rastlöshet, i att vara här eller där, i att vara detta eller det. Bara återvänd till själva medvetandet. Bli medveten om själva medvetandet.
      I början kan det verka som att det görs en extra insats från dig, som om det vore en aktivitet. Varför. Eftersom du först orienterar ditt sinne, ditt rastlösa sinne. Sedan kommer det plötsligt att ske av sig själv eftersom du har känt igen dig själv som medvetandet. Och då är du inte längre ett program, produkten av alla dina inbillningar och projektioner. Sri Ramana Maharshi såg att detta problem fanns hos alla människor och därför formulerade han denna mycket effektiva fråga: "Vem är jag?" Han visste att alla tappat bort sig själva i en person. För en del är det som en dröm som söver dem. För dig var det en rastlös dröm. Men det är ett faktum att det var en dröm. Men vem är du?
      Atma-Vichara är som en yxa som hugger igenom alla inbillningar med ett enda hugg. Jag lägger denna yxa i dina händer. Och jag har vässat den. Den är vass som ett knivblad. Du behöver inte vässa den själv. Men att använda den är upp till dig. Jag kan inte tvinga dig att vara lycklig.
    Sedan jag accepterade gåvan min mästare gett mig, även innan jag började se honom som min mästare – eftersom jag visste att det han sa var sant – och sedan jag använde gåvan igen och igen trots all smärta som den orsakade, alla besvikelser, vet jag att det även är möjligt för dig. Jag ser ingen skillnad på dig och mig. Jag började själv använda Atma-Vichara under många år av mitt liv och framförallt i min mästares närvaro, och senare ställde jag frågor till honom som klargjorde mina sista tvivel. Men du har möjligheten att klargöra dina tvivel eller frågor nu meddetsamma. För det finns ett brådskande i dig. Inte ett brådskande som ska leda till stress utan till konsistens. Ett beslut som skulle göra alla gott.

Tidigt förstod Alfred Julius Emmanuel Sørensen (October 27, 1890 – August 13, 1984) att hans medvetande var olikt andras. Och att det han var tvungen att lära sig i skolan mera blockerade de finare medvetandetillstånden han upplevde. När han gick till skolan gick han förbi en stor sten och mediterade på den. Samma sak när han gick hem. Så att friden kunde förbli intakt och utökas. Emmanuel trivdes bäst i naturen, ensam och i tystnad.

När han var 14 år sålde hans föräldrar gården i Århus i Danmark. Han flyttade senare till Frankrike och Italien där han jobbade som trädgårdsarbetare. Till sist hamnade han i England. Där jobbade han som trädgårdsmästare och där mötte han den Indiske mystikern och poeten Rabindranath Tagore som befann sig i Dartington Hall i Devonshire där Emmanuel jobbade. Han såg Emmanuel beskära rosor i trädgården och gick fram till honom och de började samtala om många olika saker. Emmanuel spelade bl a Beethovens verk för Rabindranath.

Emmanuel, en enkel trädgårdsmästare. Men Rabindranath tyckte sig i honom se kvaliteter som bara upplysta personer hade. Rabindranath föreslog att Emmanuel skulle besöka honom på sitt center Santiniketan nära Calcutta. "Kom och lär andra vad tystnad är," sa han.

Emmanuel åkte och stannade först i Santiniketan men började efter ett tag resa och i 18 månader reste han runt i landet. Efter en tid träffade han en Amerikan som var på väg hem efter att ha bott många år i Indien. Amerikanen var en anhängare till Ramana Maharshi och Emmanuel såg på honom att Ramana Maharshis visdom hade haft stor verkan. Han återvände till Europa för att reda ut en del ouppklarade saker, och reste sedan tillbaka till Indien, antog indisk klädsel, och blev kvar där i mer än 40 år. Han läste Paul Bruntons böcker om Ramana och Arunachala och träffade faktiskt snart därefter Paul Brunton. Och 1936 ordnade P.B. så att Emmanuel fick möta Ramana Maharshi. Mellan 1936 och 1946 gjorde Emmanuel fyra resor till Ramanas Ashram i Tiruvannamalai. När Emmanuel kom andra gången till Ramana talade P.B. om för honom att Ramana pratat om honom och sagt att han var janam-siddha - "född mystiker". Det var under sitt tredje besök som han under meditation i Maharshis närvaro fick ett slags telepatiskt budskap: "Vi är alltid närvarande sunyata." Dessa ord verkade komma från den djupaste källa och berörde Emmanuels innersta. Han tog orden som ett erkännande och de blev hans mantra. Han antog även namnet Sunyata.

Sunyata ordnade så att han kunde bo i ett träd vid floden Ganges. Många kom och simmade ut till ön och han kom ned för att tala till dem. Slutligen flyttade han till Almora, omkring 2000 meter upp i bergen nära gränsen till Nepal och Tibet. Familjen Nehru hade också ett hus i samma område. Sunyata var under en tid deras trädgårdsmästare och han förblev en nära vän till familjen under hela sin livstid. Efter några år fick han en bit mark av staten och byggde sig en stenhydda där han bodde för sig själv, en "grotta" utan elektricitet eller vatten.

Från den stunden jobbade han aldrig mer. Den indiska staten accepterade honom som en sadhu, en kringvandrande munk, och han kunde livnära sig på det som hans trädgård gav. Han bad aldrig om något; det gavs till honom. Han erbjöds 20 rupier per månad av staten men godtog endast 5. Han var helt och hållet ointresserad av pengar.

Utanför stenhyddan fanns en skylt med texten: INGA BESÖKARE. TYSTNAD. Om skylten inte avskräckte besökaren och denne istället knackade på dörren så välkomnades han mer än gärna in till Sunyatas "grotta". Almora var hans hem men under de kyliga vintermånaderna reste han ibland till värmen längre söderut och besökte vänner och ashrams.

Han träffade många berömda personligheter och kungligheter men Sunyata själv var aldrig angelägen om att bli berömd. Och hans texter vittnar om en levd sanning. Vilket är mycket sällsynt.

När Nisargadatta Maharaj en gång fick frågan om hur många som verkligen förstått vad det är han försöker förmedla i sina samtal svarade han: ”En. Maurice Frydman.” Ramesh Balsekar ställde samma fråga några år efter, strax innan Nisargadatta gick bort, och fick då svaret att två eller kanske tre hade förstått. Detta efter att han under 30 år, två gånger per dag, hade försökt att förmedla sin upplevelse. Det visar på hur sällsynt uppvaknandet ur ”livets dröm” är.
När Maurice Frydman låg för döden fanns Nisargadatta Maharaj vid hans sida. De två var nära vänner. Några år tidigare hade Frydman översatt I AM THAT från Maharathi till engelska vilket gjort att de västerländska sökarna hade börjat strömma till hans lilla loft.

De fyra senaste nyhetsbreven från Ramanashram, Saranghathi newsletter, innehåller följande spännande berättelse om denna man:

Maurice Frydman - En Tillbakablick

De flesta känner till Maurice Frydman som mannen som vid slutet av 1930 gav ut ”Maharshis Gospel”, en liten bok med frågor och svar mellan besökare och Bhagavan. Men alla känner inte till att denna anspråkslösa och ödmjuka man intar en stor plats i den indiska historien. Frydman var en mångsysslare och hans intressen och talanger var så olika att många av hans bekanta och kollegor inte kände till allt han åstadkommit.
     Frydman föddes 1901 i Warsava i Polen och var den äldsta sonen till en fattig judisk familj. Hans far jobbade i synagogan och hade alltid hoppats att hans son skulle bli en Rabbhi. Pojkens intellektuella begåvning var tydlig redan i unga år. Hans förmåga att lära sig saker snabbt var anmärkningsvärd och i skolan studerade han Kyrilliska, Rumänska, Tyska, Ryska, Franska, Engelska och Hebreiska. De sista tre behärskade han vid tio års ålder. Vid 20 års ålder hade han patent på ca hundra uppfinningar och vid 25 hade han redan rest mycket i Europa och bland annat arbetat på Tyska, Holländska och Danska industrier.
     Men vid 25 års ålder tog hans livslånga strävan överhanden - att ”se Gud”. Han hade studerat Talmud och andra judiska skrifter, men Judendomen kunde inte tillfredsställa hans skarpa intellekt. Han konverterade till den Ryska ortodox kyrkan och levde som munk i ett enskilt kloster i karpaterna i södra Polen. Men runt 1926 tröttnade han på de ortodoxa regelverken och fann sin väg till Annie Besant och J. Krishnamurti. 1928 flyttade han till Paris på jakt efter ett jobb och ”nya äventyr”.
     Han kom att studera vid Sorbonne där han tog examen inom elektronik. Efter examen började han jobba som forskningsingenjör på en stor tillverkningsfirma i Paris. Det var under denna period som han mötte Sir Mirza Ismail, mannen som regerade provinsen Mysore, ett möte som kom att bli avgörande för hans kommande liv i Indien. Frydman var väldigt nyfiken på Indien och frågade ut Dewanen om landet. Sir Mirza föreslog att Frydman skulle resa dit och leda ett statligt elektronikföretag i Bangalore. Frydman accepterade erbjudandet och befann sig snart i Indien där han kom att verka som ledare för Mysore Electrical Industries Ltd. Det var i Indien som hans längtan efter andlighet verkligen infann sig och det var under denna period, några år efter att han fyllt trettio, som han träffade Ghandi-ji och började tillbringa tid I Ghandis ashram i delstaten Wharda i Maharashtra i västra Indien. Frydman använde sin tekniska begåvning i att hjälpa Mahatma att tillverka nya sorters charkas (spinnrockar) som skulle vara effektiva och billiga att tillverka. Det var Gandhi som gav Frydman namnet ”Bharatananda” (efter att Frydman tog sannyas), och det var det namnet han var känd som i Gandhis kretsar.
     I september 1935 kom Frydman till Tiruvannamalai för att träffa Bhagavan för första gången. Han blev genast mycket tagen och blev en regelbunden besökare och bosatte sig även i Ashramet under tre år. Många av de frågor som publicerats i ”Maharshi’s Gospel” (som även återfinns i ”Talks with Sri Ramana Maharshi”) ställdes av Frydman personligen, och Bahagavan tycks ha varit förtjust i att få besvara frågor från en som hade en så stark mottaglighet och genomträngande inblick i läran.
     Det var också under denna period som flera av de yngre boende på Ashramet, bland annat TK Sundaresa lyer’s son, började arbeta på Frydmans firma i Bangalore. Frydman åkte till Ashramet på lördagen och åkte tillbaka till Bangalore följande dag i sin jeep tillsammans med Ashramets ungdomar som arbetade hos honom. En gång när han fick frågan varför han spenderade så mycket pengar på att resa varje vecka (istället för att åka en gång i månaden), svarade han: ”Vad kan jag göra? Mitt batteri varar bara en vecka, sedan sinar det. Jag måste åka till Bhagavan för att ladda om det!”
     1937, efter att ha mött Apa Pant, sonen till Maharajan av Aundh, och fört honom till Bhagavan, blev Frydman inbjuden att besöka Apa Pants fars furstliga hem för att träffa Maharajan. Väl där, beslöt de tre (mycket pga. revolutionen som Gandhi satt igång) att Maharajan skulle ge sitt rike tillbaka till folket. Frydman verkade som administratör till detta. 1938 utarbetade han en deklaration som Maharajan och hans son presenterade för Gandhi i Wardha. Utifrån detta antog Mahatma en ny konstitution för Aundh som skulle göra att överlämnandet till folket 1939 gick så problemfritt som möjligt.

K. Ramaswamy såg omedelbart en förändring i Maurice Frydman efter att han träffat Bhagavan. Han började t ex att klä sig enklare och åt vad som fanns till hands och delade med sig av sin mat till arbetarna på fabriken. Frydman berättade för Ramaswamy att förändringen var Bhagavans förtjänst och uppmanade honom att följa med till Ramanasramaman någon helg. Frydman inbjöd även många andra att upptäcka Bhagavan. Vad gäller Ramaswamy, så antog han Frydmans inbjudan och blev en livslång anhängare till Bhagavan.
     Prins Apa B. Pant som tillbringat fyra år i Oxford träffade Maurice Frydman första gången på fabriken i Bangalore. De två blev snabbt vänner och Frydman tog Pant till Tiruvannamalai för hans första Darshan hos Bhagavan, vilket skulle visa sig att bli livsförändrande för Pant. Senare vädjade prinsen hos Sir Mirza Ismail, Mysores regent, som hade anställt Frydman för att driva sin fabrik om han kunde ”låna” Maurice i sex månader för att hjälpa hans far att utarbeta en plan för byborna i Aundh. Sir Mirza vägrade. Men inte långt efter dök Maurice upp i Aundh med sina kläder hängandes i en påk över axeln och sa: ”Sir Mirza kan inte kommendera mig. Jag är ingens slav. Jag har lämnat Mysore för att stanna hos er för gott. Låt oss sätta igång!”
     Frydman visste att Maharajan av Aundh hyste stora känslor för Gandhi så han frågade Maharajan:” Raja Saheb, varför tillkännager du inte offentligt till Mahatma Gandhi att du ger all din makt till folket? Om du gör det kommer det att vara ett stort bidrag i frihetskampen.”
     Och det skulle visa sig att det var Maurice Frydmans penna som formaliserade de tre männens idéer för en decentraliserad demokrati i Aundh. Ett beslut som inte var särskilt populärt, varken hos britterna eller hos de styrande i de angränsande staterna, som nöjde sig med att upprätthålla sitt imperialistiska styre, men som fick Gandhijis godkännande. Snart befann sig Maurice i en lerhydda och satt ansikte mot ansikte med Mahatma Gandhi som sa till honom: ”Så du har lyckats övertala den arma Rajan av Aundh men lämnat den rika i Mysore åt sitt öde?”

Efter att ha återvänt från sitt möte med Gandhi gick Frydman till fots genom Aundhs öken och besökte alla dess 75 byar för att inrätta ett slags ”lag-kontor” i varje by. Enligt Apa Pant förlitade sig Frydman på skuggan av akacia träd för att skydda sig från solen i det extremt ogästvänliga klimatet i västa Maharashtra där temperaturen ibland nådde 50 grader celsius. På vinternätterna kunde temperaturen sjunka till -5 celsius. Frydman använde sig av bambumattor och grovt vävda ullfiltar för att få värme. Under dessa ogynnsamma omständigheter, som en asketisk munk och som sändebud åt Rajan av Aundh, tillbringade Frydman 3 år i att försöka implementera sina stadgar. Till att börja med tvingade han Rajan att avskaffa dödstraffet och när Swarajförfattningen blev lag 1939 upprättade han det första ”öppna fängelset” i Indien. Till Swatantrapur, eller ”Den Fria Staden”, skickades de fångar som skött sig väl i andra fängelser. Men Swatantrapur hade ändå de farligaste invånarna i Aundh. Dessa ”fria” medborgare grävde en djup brunn och upp ur den sandiga jorden uppstod en liten sötvattensjö i den annars så vattenlösa terrängen. Fyndet var så extraordinärt att många hundra bybor från byar långt därifrån kom gående för att med egna ögon se undret som den märkliga utlänningen klädd i munkkläder åstadkommit. Och Swatantrapur fortsatte att vara en fristad långt efter att Frydman gått vidare till andra projekt.
     Runt denna tid träffade Frydman Umadevi, en anhängare till Ramana Maharshi som man kan läsa om i Talks (se Talks sid 278 och 450). Umadevi, tidigare Wanda Dynowska, föddes i St Petersburg och hade polska föräldrar. Hon var författare, översättare och samhällsaktivist som hade kommit till Indien några år innan Frydman. De två etablerade det polsk-indiska biblioteket i Madras och tog sig an uppgiften att översätta ett femtiotal heliga skrifter (inklusive Bhagavadgita), indisk poesi och litteratur från sanskrit och andra indiska språk till polska. De översatte även stora polska poeter till engelska och olika indiska språk.
     Det var under denna period som Frydman och Umadevi så framgånsrikt säkrade frigivandet av ett stort antal polska föräldralösa barn som hade tvångsförflyttats efter att sovjet invaderat Polen 1939 och fängslats i Sibirien. Genom dessa två utlandsstationerade polackers insatser, tog sig tusentals polska fångar från Sibirien till Iran och vidare till Indien innan de efter krigets slut fördes tillbaka till Polen. (Se Day by Day with Bhagavan 11-10-46, där det återges hur Umadevi besöker Bhagavan med 25 flickor från lägret i Kolhapur där 5000 polska flyktingar levde.)
 

Översättningana som gjorts för det polsk-indiska biblioteket hade religiösa teman och skulle ha varit förbjudna i det kommunistiska Polen. Böckerna smugglades därför in i landet. Det var en uppgift som ålades de polska föräldralösa barnen och krigsfångarna när de återigen begav sig hemåt vid mitten av 1940-talet . Frydmans brev var ”nyckeln” som befriade hans landsmän, en förberedande träning i statsmannakomst som senare skulle visa sig ha stor betydelse för en mycket större flyktinggrupp – de Tibetanska flyktingarna.
     År 1959 i samband med den kinesiska invasionen av Tibet, började 100 000-tals människor strömma in i Indien, bland dem Dalai Lama och många tibetanska präster. Jawaharlal Nehru visste inte hur situationen skulle hanteras. Relationen mellan Indien och Kina höll på att bryta samman och att låta flyktingarna bo nära den indiska-tibetanska gränsen kom inte på fråga då kina hade många spioner i området. Att öppet bjuda in tibetanerna att stanna kvar i Indien skulle ytterligare späda på den fientligt inställda attityden mellan de två länderna. När Frydman såg den svåra situationen som de hemlösa och utfattiga tibetanerna befann sig i sammanställde han en skrivelse och begav sig till Nehru. Därefter barrikaderade han sig på premiärministerns kontor, till dess denne gick med på att författa vädjanden till olika delstatsregeringar om att bidra med mark till flyktingarna. Med dessa brev i sin hand reste Frydman i två långa år i Indien och sökte lämpliga platser för de statslösa tibetanerna.  1960 beviljade regeringen i Mysore (numera Karnataka) 6000 hektar mark där de första landsflyktingarna kunde bosätta sig. Med tiden kom Frydman och Umadevi att etablera ytterligare fyra platser, däribland Dalai Lamas hem Dharmasala, där Umadevi hjälpte till att organisera skolor och en samhällelig infrastruktur.
     Den historiska betydelsen dessa insatser haft kan inte skattas nog. Pekings intolerans till ett religiöst liv under decennierna som följde kunde ha gjort att ett kulturarv gått förlorat. Istället kunde de tibetanska flyktingarna ta del av den demokratiska friheten och yttrandefriheten som livet i Indien innebar, och de fick även fick möjlighet att göra sin röst hörd i världen. Dessutom bevarades tibetanernas kultur och religiösa tänkande till eftervärlden.

Maurice Frydman anlände till Ramanashram bara sex månader efter att han kommit till Indien. Detta första besök varade i tre dagar och började med att han befann sig i hallen innan Bhagavan hade infunnit sig. Han hade ännu inte lärt sig de indiska sederna och höll hatten i handen och behöll skorna på. Han var mycket angelägen att lära sig om Bagavans tillstånd och frågade varför det påstås att den individuella själen är illusorisk om den är identisk med det Högsta. En anhängare berättar om samtalet som följde:
     Bhagavan gav honom det vanliga svaret och började sedan att tugga betelblad. Frydman berättade om sina funderingar för Bhagavan med stora gestikuleringar, han ville veta om inte det bästa vore att förgöra egot en gång för alla för att återfinna den högsta Friden. Maharshi slutade tugga sina betelblad och log. Sedan brast han ut i skratt och bad frågeställaren att visa honom sitt ego så att Maharshi kunde förgöra det. Alla i salen skrattade, inklusive Frydman, och när alla slutat skratta sa Frydman till Maharshi: ”Ja, nu förstår jag.” (Ur Mountain Path, april 1981, sid 69)
     Trots att Frydman var en blyg person fick han mod att tala i hallen direkt när han anlänt, och en behaglig atmosfär uppstod mellan honom och Bhagavan. En annan anhängare skildrar följande humoristiska anekdot:
     En gång dök Maurice Frydman upp i hallen med ett stort glas juice och erbjöd det till Bhagavan. Bhagavan sa då: ”Det räcker inte.” Frydman tänkte att Bhagavan nog ville ha mer juice och sa: ”Drick detta så hämtar jag mer sen.” ”Bra. Kommer du att ge alla i hallen ett lika stort glas juice?” Frydman svarade: ”De behöver inte det.” ”Bhagavans svar blev då: ”Det behöver inte jag heller.” Frydman envisades: ”Men du är så blek!” Bhagavan svarade: ”Du är mycket blekare än jag, drick det själv!” Alla skrattade. Så blekansiktet Frydman tog Mästarens ord bokstavligt och gick till ett hörn och drack hela glaset själv. (Ur Mountain Path, januari 1985, sid 32)
     Det var under de år som han var bosatt på ashramet som han började att skriva ned Bhagavans svar till de förfrågningar anhängarna kom med. Dessa meningsutbyten skulle sedermera utgöra innehållet till ”Maharshis gospel” och delar av Talks with Ramana Maharshi. Frydman var en av Bhagavans favoriter och det sägs att när någon kommenterade briljansen i Frydmans frågor till Bhagavan svarade Bhagavan att Frydman egentligen inte ställde dem för sin egen skull utan för andras skull. Bhagavans uppskattning till Frydmans osjälviska beteende var stor.
     Mötet med Bhagavan föranledde att Frydman beslutade sig för att ändra sina levnadsvanor och att på fullt allvar ge sig in på den andliga vägen. Han bad Bhagavan att få sannyasa diksha men som alltid vägrade Bhagavan: jag har inga orangea kläder till dig, för du behöver inga! Men Frydman missade ordens djupa innebörd och genomförde det ändå och tog vid slutet av 1930 sannyasa hos Swami Ramdas. När han senare mötte Gandhiji, började denne att kalla honom Bharatananda (Bliss of India), ett erkännande om Frydmans kärlek till sitt valda land i en orolig tid. Men som företagschef hade Frydman svårt att få ett erkännande för sin sannyasa. Denna konflikt blev mer påtaglig då Frydman började gå tiggarrundor på kvällarna då han ofta gick till de egna anställdas hushåll. Apa Pant skriver:
     När det rapporterades till Sir Mirza Ismail att hans högt begåvade ingenjör hade rakat huvudet och tagit sannyasa och gick till arbetet i orangea kläder, tiggde till sig sina måltider och gav bort sin lön (3000 Rs per månad) till de fattiga och behövande blev företagets VD rasande. Han bad Mr Frydman inställa sig för att påminna honom att han var anställd som ingenjör, inte som sannyasi och förbjöd honom hädanefter att bära orangea kläder. Maurice bad då genast att få lämna företaget. Ingen skulle bestämma vad eller hur han skulle äta. Det var hans sak, och han var fri att välja det sätt han ville leva sitt liv på, så länge berörda parter var nöjda med kvalitén på hans arbete, som ingenjör och som chef. Slutligen nåddes en kompromiss; Maurice var tvungen att bära europeiska kläder eller delstatens dräkter, bara när höjdare besökte fabriken.  
     Med tiden började Frydman att omvärdera sannyasans yttre aspekter och de måsten en sådan identitet ofta medför. Kanske blev han påmind om Bhagavans tidigare vägran att ge honom kläder, och han beslutade sig för att gå tillbaka till en normal klädsel. Men i sitt hjärta behöll han den verkliga sannyasan, försakelse och osjälviska handlingar, medan han utåt smälte in i mängden. Men från denna stund till dess han slutade på företaget vägrade han att ta emot sin månadslön trots att ledningen insisterade. De ville spara hans lön så att han kunde få den den dag han slutade. Och när Frydman så småningom lämnade fabriken tog han emot pengarna och fördelade hela summan till arbetarna.

Efter Bhagavans Mahanirvana åtog sig Maurice ett flertal verksamheter runt om i landet. 1970 bodde han i Mumbai och tillbringade en stor del av sin tid tillsammans med Nisargadatta Maharaj. Bland annat översatte och redigerade han samtal som spelats in mellan Nisargadatta och besökare. De publicerades sedan under titeln I AM THAT och blev med tiden en nutida advaita-klassiker.
År 1976, mot slutet av sitt liv när han var sjuk och sängliggandes i sin lägenhet i Bombay dök en okänd kvinna upp vid hans dörr. Hon presenterade sig och förklarade att hon var en legitimerad sjuksköterska och att hon hade fått i uppdrag av en man i en dröm att komma och erbjuda Maurice vård. Drömmen hade upprepats och när hon fick drömmen för tredje gången bestämde hon sig för att agera. Maurice var tveksam till hennes berättelse men hennes uppriktighet och öppenhet gjorde att han välkomnade henne in. När hon steg in sökte sig hennes ögon till ett foto på väggen, hon kände inte till namnet på mannen, men hon utbrast: ”Det är mannen som kom till mig i min dröm!” Fotografiet föreställde Bhagavan.
     Apa Pant har följande berättelse att berätta om Maurice Frydmans sista dagar: ”En dag fick jag ett telefonsamtal från Bombay. ’Maurice håller på att dö’, viskade en sorgsen röst stilla, ’han ber dig, kom så fort du kan’. Min fru och jag gav oss genast av, ihop med vår yngsta son som Frydman tyckte väldigt mycket om. När vi kom fram möttes vi av en läkare och en gammal vän till Frydman, Hilla Petit, samt hennes adopterade dotter, Babulal, som sa att Maurice vägrade att äta eller att ta sin medicin. Hilla och Babulal grät. De bad mig att få Maurice att äta och ta sin medicin, som om någon någonsin skulle få honom att göra något som han inte ville göra! Maurice sa till mig: ’Apa, vem är det som kan dö?’
     Nästa dag körde han ut alla ur rummet, så att vi två kunde vara ensamma. Och så sa han: ’Apa. Jag hör musiken. Jag ser ljuset. Vem dör? Ingen dör. Den här sjukliga kroppen håller mig borta från harmonin och skönheten. Tvinga mig inte att förbli i den här kroppen. Gå nu i frid.’
     Nästa dag satt Sri Nisargadatta Maharaj och vi andra vid hans säng. Under hans tre sista andetag kunde vi svagt höra honom viska dessa ord: Hari Om!”

Hej! Hoppas ni gillar hemsidan och att översättningarna kan göra nytta för er!
     Idag den 27e september 2009 känns som en bra dag att sjösätta advaita.se, trots att materialet inte är färdigt. Jag fick ett mejl idag, med rubriken "Ramesh S. Balsekar  May 25, 1917 - September 27, 2009". Något sa mig att materialet skulle ut. /Daniel