• Hem
  • Nisargadatta Maharaj
  • Ramana Maharshi
  • Exponenter
  • Tao Te Ching
  • Ashtavakra Gita
  • Blog
  Advaita.se

Avadhuta Gita

11/2/2026

0 Kommentarer

 
Picture
Your browser does not support viewing this document. Click here to download the document.
0 Kommentarer

En dag med Maharaj

11/1/2026

0 Kommentarer

 
Picture

Av Milo Clark

För mig var ”Maharaj” bara en världslig titel för en indisk furste, tills jag mötte denne bärare av en andlig titel [inom Navnath-sampradayan]. I just hans fall antyder titeln ingenting kungligt: den omfattar inga egendomar och ger honom inget herravälde. Hans materiella omständigheter är mycket enkla, men han tycks inte sakna någonting. Huvuddelen av hans tillvaro är förlagd till ett litet rum, kanske tre gånger fyra och en halv meter, fyllt med föremål som hör samman med hans liv som Sri Nisargadatta Maharaj. Titeln har inte fört med sig några manér, bara några föremål med anknytning till den tradition han själv inte sökte upp. Liksom de andra hyresgästerna i Vanmali Bhavan (byggnaden på Tenth Lane i stadsdelen Khetwadi i Bombay, där Maharaj bor med sin familj) går han längs den långa korridoren till byggnadens bortre ände för att använda den gemensamma toaletten. Med ett okynnigt glitter, som sällan saknas i hans ovanligt klara ögon, fnyser han åt allt ståhej och all yttre prakt kring gurus. Med en svepande handrörelse säger han att när han går ut är han bara en gammal man på promenad. Därför besvärar ingen honom och han kan gå vart han vill.

Maharaj, som de flesta västerlänningarna i hans närhet kallar honom, håller audiens i sitt lilla rum stora delar av dagen och kvällen. Man når rummet via en liten, brant stege som påminner om en hopfällbar vindsstege från den indiska motsvarigheten till Sears Roebuck. Han sitter nära stegens övre ände – på höger sida på morgonen och på vänster senare under dagen. När man närmar sig en andlig mästare inom en hinduisk tradition brukar man visa respekt för traditionsbäraren genom att böja sig tills huvudet vidrör golvet. Med tanke på det trånga utrymmet och Maharajs omedelbara närhet till stegens topp krävs det en ganska skicklig manöver för att göra detta med någon som helst grace. Besökaren lär sig att hålla benen kvar i trappöppningen och utföra bugningen medan han kliver upp. Varje annan metod kräver en ryggrad lika böjlig som hos en mätarlarv.

Utrymmet är inte mer än omkring 1,80 meter högt. Det skapades för många år sedan genom att det främre rummet i denna tvårumslägenhet delades på höjden. Här finns gott om tillfällen att slå huvudet i något vasst. En kraftig takbjälke i mitten, åtminstone femton gånger femton centimeter, har tre stora krokar för att hänga upp stora klockor under ceremonierna. På den sida av bjälken som vetter mot Tenth Lane finns en metallstång, kanske drygt en centimeter i diameter, som sträcker sig från den ena sidan av rummet till den andra. Längst åt öster, mot Vanmali Bhavans yttervägg, hänger en tung mässingsklocka från stången, med en diameter vid öppningen på omkring femton centimeter. Den klockan skulle fylla bröstet med stolthet hos vilken respektabel sjöman som helst. Vi ska få höra mer om den senare.

Jag vet inte hur länge Maharaj har vistats i det här utrymmet, men det känns som mycket länge. Kanske så länge som femtio år, eftersom det också är här hans beedie-butik låg. Den är numera igenbommad på våningen nedanför och var hans verksamhet före hans andliga uppvaknande och, såvitt jag förstår, även några år efteråt. Beedies är mycket starka indiska cigaretter med en skarp och rent av vidrig röklukt. De tillverkas genom att man rullar in söndersmulad tobak i ett litet blad och knyter ihop det med en färgad tråd, som samtidigt hjälper den beroende rökaren att se vilken ände som ska tändas. Till minne av sitt tidigare yrke – eller kanske snarare som ett vittnesbörd om beediens beroendeframkallande kraft – kedjeröker Maharaj dessa små djävlar. Det antyddes att han fortfarande hjälper till att rulla beedies då och då. Hans son driver familjens verksamhet vidare i en pytteliten butiksalkov en bit österut i gränden, före tebutiken på hörnet.

Maharaj uppger sin ålder (vid tiden för mitt besök) som åttiotvå år av lidande i denna kropp. Han säger det – eller rättare sagt, det är så hans ord på modersmålet marathi översätts – med ett snett leende och ett lyft på ögonbrynen, vilket antyder att det kanske inte har varit fullt så illa.

Rummet har en patina och glans som kommer av att föremål och ytor ständigt gnuggats och torkats av. Golvet täcks av en samling mattor som ser ut att komma från fyndhörnan i en secondhandbutik. Ändå misstänker jag att en slipad matthandlare skulle bli förtjust över några av dem.

Det finns två lågt placerade fönster, ett åt söder mot Tenth Lane och ett annat i den östra väggen, omkring två tredjedelar in i rummet. Det senare vetter mot ett smalt mellanrum mellan byggnaderna. Utsikten omfattar en bit sönderrostad korrugerad takplåt som fallit från grannhuset, murverk som håller på att vittra sönder och diverse armeringsjärn prydda med tygtrasor av obestämt ursprung och med okänd historia. På insidan är fönstren täckta av kraftigt stålnät. Båda väggarna, i den mån de är synliga, och näten har en gång målats i samma sjukligt gröna färg som förr var så omtyckt på amerikanska sjukhus. På rummets motsatta långväggar, ungefär en meter från den främre väggen, sitter två speglar som ser mycket gamla ut men en gång måste ha varit fina. Deras spegelbeläggning har börjat lossna här och där. Om man placerar sig omsorgsfullt kan man få se en mängd spegelbilder av sig själv.

Längst in i rummet står ett träskåp och en byrå, fullastade med betydelsefullt utseende föremål och försedda med hemliga fack som innehåller saker för ceremonier och Maharajs personliga behov. Vid sidan av och ovanför de låga fönstren finns en uppsättning dynor, ett ryggstöd och två vikta djurhudar fodrade med sammet. Jag såg aldrig dessa föremål användas under mina besök och fick en känsla av att de togs fram vid sena kvällssammankomster, som främst besöktes av Maharajs indiska hängivna och hölls på marathi utan översättning.

Ungefär mitt på väggen, även det ovanpå det nyss nämnda skåpet, finns ett för dessa förhållanden påkostat altare. Bakom det står ett stort silverinramat porträtt av en sträng indisk man som uppenbarligen var betydelsefull, klädd i en rikt utsmyckad uniform av västerländskt snitt. Jag fick intrycket att han var en tidigare bärare av den andliga titel som Nisargadatta nu innehar. Själva altaret har många silverföremål i olika storlekar och former. En liten låga brinner ständigt i en hög hållare mitt framför bilden. Två imponerande lejon står vakt på var sin sida om altaret, och tunga draperier löper längs ramens kanter. Sockeln och panelerna är av silver med djupt präglade, invecklade mönster och reliefer. Det råder inget tvivel om att detta altare betyder mycket för dem som regelbundet besöker Maharaj här.

Runt rummets väggar, där speglarna, altaret och sittdynorna inte tar plats, löper en bröstpanel på ungefär 1,20 meters höjd. Ja visst, jag måste också nämna två imponerande oljemålningar av den nuvarande Maharaj. Den ena hänger på insidan om altaret. Under detta porträtt, mellan altarskåpet och ett stort, mörkt träskåp, finns en liten golvyta som blev min tillflyktsort och mitt stöd under de smärtsamma timmarna på det hårda golvet. Det andra porträttet hänger på den inre, västra väggen mellan spegeln och den främre väggen. Mot den motsatta väggen ligger en hög dynor. På och ovanför bröstpanelen finns en samling inramade avbildningar av människors ansikten och kroppar, mestadels fotografier från skilda tider. Jag kände igen flera föreställande Maharaj och ett av Ramana Maharshi. Ett annat, snarare en teckning än ett fotografi (men vem kan veta säkert?), gav intryck av att föreställa Babaji, den avatar som står Yogananda (grundaren av Self-Realization Fellowship) så nära. De andra var okända för mig och sträckte sig från ytterligare gestalter i praktfull dräkt, liknande den förnäme herrn över altaret, till personer i enkla dhotis eller höftskynken, avbildade i olika yogaställningar med ansikten försänkta i samadhi eller andlig vila. Under en lugn stund vågade jag fråga översättaren vilka några av ansiktena föreställde. Maharaj (som påstår sig inte kunna engelska) viftade då strängt med fingret mot mig, fixerade mig med en av sina mörka, djupt betydelsefulla blickar och utbrast i en ström av ord som översattes: ”När du vet vem du är, kommer du att veta vilka de är!” Omedelbart efteråt – om inte rent av samtidigt, så snabbt skiftar hans uttryck – kom den glada glimten som den gamle jultomten sägs ha haft när han lade fingret mot näsan och försvann upp genom skorstenen med ett ”God jul till alla, och till alla en god natt.”

Små detaljer finns överallt. Det finns en fallucka med motvikt som kan fällas upp mot innerväggen. Ovanför luckan sitter ett litet räcke som varnar den ouppmärksamme. Vid stegens översta steg, högt uppe på väggen alldeles under mittbjälken, sitter en rund dörrklocksknapp i mässingshölje. När man trycker på den ljuder en summer nere i bostadsdelen. När Maharaj skulle inleda bhajans (sångceremonierna) brukade han gå fram och tillbaka i rummet, slå kraftigt på sina cymbaler och stirra uppfordrande mot stegens översta del i förväntan på att familjen skulle infinna sig. De visade sig nästan aldrig, men Maharaj rynkade pannan och gick gång på gång bort för att trycka på knappen. Ibland kom hans [sist kvarvarande] dotter upp och deltog, och då återgick Maharaj, nöjd, till sin intensiva koncentration på cymbalerna.

Längst fram till vänster finns några små hyllor med hushållssaker. Du bör också veta att Maharaj sover i detta rum. Högen av dynor i det östra hörnet döljer sängkläder och en sängstomme som hans dotter tar fram och sätter ihop för eftermiddagsvilan och nattsömnen. På de två fönsterbrädorna, båda omkring tjugo centimeter djupa (samma som väggarnas tjocklek), står blomvaser, vattenkannor, metallställ, brickor och askkoppar. Ja, heliga askkoppar (det låter som något ur serietidningarna om Lilla föräldralösa Annie eller Batman). Maharajs ändlösa följd av beedies kommer från en silverask som han har intill sig. Silvret tycks nästan ha nötts bort ända ner till askens trä. Det verkar som om han nästan jämt håller på att tända en beedie eller en ny rökelsesticka. Han använde en butantändare av den typ Ronson tillverkade för soffbord, som någon beundrare hade gett honom. Han var barnsligt fascinerad av dess mekanik men hanterade den ändå med ledig självklarhet. Jag fick veta att jag var där under en bättre del av året, men luften i Bombay nådde åtminstone under mitt besök i genomsnitt en smognivå som enligt Los Angeles mått skulle ha motsvarat varningsnivå två. Maharaj ser omsorgsfullt till att minst tio rökelsestickor brinner i hans sju rökelsehållare. Hans favoriter verkade vara ”pacholi” och ”Everest”. Vid andra tillfällen än föredragen – alltså under bhajans, textläsningar och puja (dyrkan) – tändes ytterligare rökelse framför altaret och på andra platser i rummet. Som om det inte räckte brändes rituell kamfer minst tre gånger om dagen. Allt detta bidrar rikligt till den patina som ständigt avsätts och plikttroget gnuggas in. Det behöver knappast sägas att lukten från Maharajs ständigt närvarande beedies därmed kamouflerades väl.

Maharajs dag börjar mycket tidigt med ortodoxa hinduiska ceremonier som främst besöks av hans indiska hängivna. Vid åttatiden på morgonen leder han meditation i en till en och en halv timme. Sedan kommer dagens första bhajans. Kvinnor och män skiljs åt efter några osynliga gränser som Maharaj själv upprättar för tillfället. Han ser med härsklystna gester och kroppsrörelser till att alla hamnar där han vill ha dem. Rummet är hans territorium, och det ska ingen glömma. Efter en tid står det dock klart att han ofta ändrar reglerna för att passa omständigheterna så som han uppfattar dem.

Bhajans börjar med att man sjunger utvalda stycken ur en liten bok på [...] marathi. Jag har hört rytmerna förut och känner då och då igen några välbekanta fraser, så att jag kan delta med ord och inte bara ljud. Därefter följer läsningar, först ur en mycket tjock gammal skinninbunden bok, sedan ur en något mindre volym och slutligen ur en liten, mycket tunn bok med pappersomslag, av det slag ett skolbarn kunde använda. Läsningarna är mycket behagliga att lyssna till, och avsikten är tydlig även när orden inte är det. Efter läsningarna följer mer sång. Under sången sitter kvinnorna samlade längst bak i rummet och får delta ur minnet. De får varken tillgång till böckerna eller den imponerande samling cymbaler som tas fram ur en kista dold av sängstommen och delas ut till männen.

Bhajans med Maharaj var en djupt gripande upplevelse. Föreställ dig detta lilla rum med sitt sotiga, låga tak och sina tjugo centimeter tjocka väggar, proppfullt med människor som sjunger för full hals och slår kraftigt på cymbaler och klockor. Det växande ljudtrycket tvingar fram något väsentligt. Glöm inte den stora klockan som hänger från mittbjälken och de tre stora krokarna som är infällda mot den. Under bhajans hängs en mycket större mässingsklocka upp i en av krokarna. Ur kistan tas också några stora mässingsplattor fram, som man slår på med klubbor under ritualen för att förstärka helheten.

Och så börjar vi. Sång, handcymbaler och rytmer som leds av några av de indiska hängivna och accentueras av Maharaj, som har de största cymbalerna. Efter att vi tagit oss igenom ett antal kraftfulla verser, då och då avbrutna av ett häftigt ”Jai Guru” [”Hell Gurun!”], tar någon ifrån Maharaj hans stora cymbaler och ersätter dem med de allra största. Samtidigt hissas den stora klockan upp, och två framstående hängivna börjar med stor entusiasm arbeta som om de skulle lotsa Queen Mary genom tät dimma. Olika gonggonger och andra slaginstrument ansluter sig till den underbara kakofonin. Något exploderar mitt i min skalle och raketen lyfter. Finalen i Beethovens nia på högsta volym kommer knappt i närheten av detta mäktiga ljudsamspel, som äger rum tre gånger om dagen i Maharajs lilla rum.

Men under en dag med Maharaj inträffar också andra stunder som inte är mindre vördnadsbjudande. Samtalen börjar med att Maharaj pekar ett befallande finger mot något olyckligt offer. Men först måste vi möblera om rummet igen, vilket tar ganska lång tid mellan samlingarna. På morgonen rensas golvet från allting utom en vas med höga blommor som placeras ungefär två tredjedelar framåt i rummet – på männens område. Framför det bakre sidofönstret ställs också ett silverställ med bokstöd och några andra föremål. Böcker staplas vid sidan av. Den som läser sitter på en lägre silverplattform mellan skåpet och bordet med bokstödet. Maharajs sju rökelsehållare och deras bricka står också här.

Under den tidiga delen av morgonens bhajans går Maharaj ofta ner för att läsa tidningen eller ägna sig åt vad det nu är som upptar honom medan texterna läses. När han kommer tillbaka far han omkring och ser till altaret och de sju rökelsehållarna, putsar veken i oljelampan framför det stora porträttet över altaret, byter skålar och pysslar med det ena och det andra tills han är nöjd. När tiden är inne går han bort till dörrklocksknappen vid falluckans övre kant och trycker på en annan knapp som ger ifrån sig fyra höga signaler. Sedan går han tillbaka över rummet, tar fram det mindre paret av sina allra största cymbaler och sätter igång.

Om någon har en blomsterkrans åt honom är det nu den ska överlämnas. Några går också fram och lägger blommor mellan hans tår och kysser eller vidrör hans fötter i en klassisk hinduisk vördnadsgest. Maharaj står under allt detta med ett lätt ogillande uttryck. Vid andra tillfällen säger han att han följer de ortodoxa hinduiska ritualerna eftersom det är sedvänjan och han tillhör traditionen. Kransarna tas vanligen av omedelbart och lämnas till någon av medhjälparna, samtidigt som en gest anger vilket porträtt som ska smyckas med gåvan. När det är gjort tar bhajans fart på allvar.

Efter morgonens bhajans blir det en halvtimmes paus för att ställa om rummet inför morgonsamtalen, en stund av undervisning, frågor och svar, demonstrationer och förklaringar med Maharaj. Under den tiden brukar västerlänningarna samlas i tebutiken på hörnet för att dricka cha, eller chai, den indiska brygd som består av teskördens bottensats blandad med mjölk och rikligt med socker. Cha förhåller sig till engelskt frukostte ungefär som en beedie förhåller sig till en Pall Mall.

När vi kommer tillbaka är golvet tömt och Maharaj sitter på sin morgonplats under spegeln på innerväggen, vänd mot öster, alldeles intill öppningen till falluckan där människor går upp och ner under samtalen. Översättaren sitter som regel bredvid honom, ännu närmare öppningen, även om översättarna ibland sitter längre fram på den östra sidan. Männen har placerats i väster och kvinnorna i öster, eller tvärtom, beroende på vilken logik som för tillfället råder. Sedan börjar samtalen. Fingret pekar ut någon.

Maharajs budskap är alltid detsamma. Maharaj säger att han och Krishna är ett och detsamma. I sitt sammanhang innebär uttalandet att det han har att säga redan har uttryckts på otaliga sätt och därefter tolkats, analyserats och kommenterats långt bortom intellektets förmåga att tillgodogöra sig det. När man väl överger tankens lekar kommer man att veta allt man behöver veta. Även om budskapet är detsamma varierar vägen dit beroende på vem som valts ut för stundens spel. Maharaj älskar att leka med ord, personligheter och språk. Han är livlig och talar i regel mycket snabbt. Ibland håller han långa utläggningar. Andra gånger gestikulerar han, pekar, studsar upp och ner, grimaserar, småskrattar, harklar sig, muttrar, hostar eller griper tag i något – eller någon – inom räckhåll för att illustrera vad han menar. Denna fulländade skådespelares förråd av knep och hans uttrycksregister tycks gränslösa.

Hans översättare är olika skickliga, men nästan alltid finns där någon som behärskar engelska riktigt bra. Den största skillnaden ligger i vilken sorts engelska de talar. Högst på min begriplighetsskala står två översättare, en man och en kvinna, som med stor lätthet kan använda idiom och uttal från både amerikansk och brittisk engelska. Sedan följer flera andra vars förmåga begränsar sig till indisk engelska. Det tar ett tag att vänja sig, särskilt eftersom den talas mycket snabbt och med ett underbart grötigt uttal. Det finns tydliga tecken på en rangordning bland översättarna. De två som språkligt sett är mest kompetenta betraktas tydligen också i övrigt som de skickligaste av Maharaj, eftersom han ger dem betydande frihet att tolka hans kommentarer. Andra utsätts för kritiska kommentarer och rättelser från Maharaj, som verkar förstå engelska mycket väl men vägrar att säga ett enda ord på språket. Åhörarnas internationella sammansättning leder också till täta utflykter till andra språk. En kommentar kan vandra från marathi till engelska, vidare till spanska, franska, italienska och polska innan den har nått runt i rummet, även om det sällan går så långt. Då och då uppstår långa ordväxlingar på lokala språk som inte översätts utan bara sammanfattas.

Maharajs lantliga uppväxt och hans tidigare vuxenår som beediehandlare i detta kvarter har enligt förtroliga upplysningar färgat hans språk med ett jordnära och rentav oanständigt tonfall. Efter ett tag började glimten i hans ögon och de snabba färgskiftningarna i översättarnas ansikten antyda hur drastiska hans kommentarer kunde vara, trots deras mörka indiska hy. Översättarna svalde hårt och letade febrilt efter något sätt att oskadliggöra anmärkningen innan de förmedlade den vidare. Maharajs frispråkiga stil påminner om kontrasten mellan den nutida, ytterst puritanska hinduismens Krishna och de sinnliga berättelserna om gopierna, fulla av hämningslöshet och livsglädje, i den äldre hinduiska traditionen. När allt kommer omkring, säger han med den där fräcka glimten, är han och Krishna ett.

Maharaj har en fantastisk humor och älskar små ordlekar och upptåg. Hans nästan tandlösa ansikte lyser upp och mörknar på ett ögonblick. Han gör fler miner än någon clown eller mimare skulle kunna åstadkomma. Han kan arbeta med någon som är döv, stum och blind med medkännande tålamod, som han gjorde med en amerikansk kvinna vars pilgrimsfärd till Indien tycktes kräva att hon föreläste för Maharaj om subtila detaljer inom sanskrit och hinduisk lära. Varje mening hon yttrade började med ”Ja, men ...”. Han fortsatte tålmodigt att arbeta med henne, följde varje tankebana hon slog in på och återvände alltid till samma enkla kärnpunkt i Advaita, själva essensen i hans undervisning. Med andra går han rakt på sak och med stor kraft om han inte gillar svaret. Han väntar inte ens på översättningen. Under mina första dagar hos honom frågade han mig ofta om jag hade några frågor. En gång sa han att jag borde vara som flinta mot stål i mötet med honom, för ur den sortens friktion föds en gnista, och han tycker om gnistor.

Hans sätt att ta emot människor som dök upp var lärorikt. Varje gång ett nytt huvud visade sig över stegens kant brukade Maharaj fråga vad som hade fört personen dit. Svaren varierade förstås men innehöll vanligen någon variant av ”Jag kom för att träffa dig.” Vid mer än ett tillfälle svarade han kort: ”Nu har du träffat mig. Du kan gå.” Andra fick höra att de skulle stanna tills han sade att de kunde lämna honom, eller att de borde vara kvar två, fem, femton eller något annat antal dagar. Allteftersom min vistelse utan bestämt slutdatum drog ut på tiden fann jag min plats mellan altarskåpet och det stora skåpet och slog mig ner där för att meditera över ”Allt detta är Självet, och jag är Det”. Jag ägnade allt mindre uppmärksamhet åt själva översättningarna och allt mer åt Maharajs väsen.

Då och då chockade han mig ur mitt tillstånd genom att kalla fram mig för att bli utfrågad och undervisad om någon särskild punkt. Jag läste Bhagavad Gita varje dag. Utan undantag brukade han tala direkt om de verser som jag hade arbetat med just den dagen. Andra berättade om samma sak. Han talade direkt om vad de råkade studera för tillfället.
Varje dag, året runt, år efter år, följde Maharaj en rutin som tog honom från tidig morgon till sen kväll i undervisningens tjänst. Ändå verkade han inom denna rutin alltid öppen, alltid rörlig och obunden. Kvällen på juldagen 1978 var mycket annorlunda och ändå helt i samklang med hans sätt att vara. På det hela taget var det en öppen, förhållandevis ostrukturerad sammankomst. Få indier var närvarande, och de som fanns där var välbekanta ansikten. Där var Jenny, australiensiska men mestadels bosatt i England de senaste fem åren; Jean, fransman; jag själv; ett yngre indiskt par som var mycket avslappnat och otvunget med Maharaj; en äldre, pratsam indisk herre och ytterligare en äldre indisk herre som jag kallade ”Trons väktare”. Den yngre indiske mannen översatte med viss hjälp av sin hustru, som Maharaj uppenbarligen var mycket förtjust i, medan den äldre pratsamme indiske herrn då och då kom med häftiga inpass.

Tidigt under sammankomsten kom en grupp indier, två par och en liten pojke. De hade inte varit där tidigare och var väl närmast på upptäcktsfärd, antar jag. Den lille pojken betedde sig som små pojkar brukar göra utan att vara till besvär, men översättaren föreslog att han skulle tas med ner. Strax därefter gjorde sig gruppen redo att gå, med rituella bugningar, vidröranden av fötter och liknande, något Maharaj nätt och jämnt stod ut med. Männen började leta efter pengar i fickorna att lämna efter sig. När de hade bestämt sig för ett belopp de ansåg lämpligt räckte de fram en bunt sedlar till Maharaj. Han rynkade pannan, viftade föraktfullt med händerna, tog pengarna och tryckte tillbaka dem i händerna på besökarna. Ett ögonblick av fullständig förvirring och bestörtning följde, medan översättaren bestämt förklarade att Maharaj aldrig tog emot pengar bara för att människor befann sig där. Besökarna tog därför tillbaka pengarna och lämnade platsen i oordning.

Därefter förändrades sammankomstens karaktär radikalt. Den ganska unge översättaren tycktes åtnjuta Maharajs fulla förtroende och, som jag redan nämnt, var hans mycket vackra hustru (Radha förkroppsligad) en av Maharajs favoriter. Båda var fria att göra tolkningar och kommentarer utan att han ingrep. Diskussionen övergick långsamt från frågor och svar mellan Maharaj och enskilda personer till ett öppet samtal inom gruppen, som Maharaj ledde och uppenbarligen njöt mycket av. Jean kämpade hårt med att ta sig från marathi via engelska till franska. Jenny och jag försökte föreslå franska ord, och Maharaj markerade vilka han tyckte passade. Han kunde plötsligt leverera en kraftfull ström av ord och peka på den ena eller andra personen för att låta oss försöka översätta direkt till engelska eller franska, utan översättarens hjälp. Sedan vägledde han oss som i en charadlek. Tiden flög förbi, och de äldre indiska herrarna blev alltmer uppjagade i diskussionerna med Jean, med intensivt gestikulerande, pekande, rasande snabb indisk engelska (som nästan måste räknas som ett tredje språk), skratt och handgripliga gester. Alla drogs in i det, och Maharaj deltog med liv och lust. Under tiden blev Trons väktare nervös över att tiden för bhajans höll på att passera. Maharaj ignorerade honom noggrant. Enligt min plan skulle jag åka till Madras nästa morgon (utan att veta att jag fyra dagar senare skulle vara tillbaka i Bombay för mitt andra och längre besök hos Maharaj). Jag berättade för översättaren hur mycket jag beundrade de stora fartygsklockorna och att jag samlade på klockor hemma.

När Trons väktare senare till sist fick sin vilja igenom och den lilla gruppen började med bhajans var stämningen helt annorlunda. Jean, som vanligtvis håller sig i bakgrunden under bhajans, deltog nu med full kraft och började samspela med Maharaj om hur rytmerna skulle läggas upp. Vi fick till en del synkoper. Trons väktare rynkade pannan djupt men gav sedan efter för rytmen. När tiden var inne att ringa i klockorna gav Maharaj mig uppdraget att sköta den större mässingsklockan. Trons väktare blev förfärad, men med honom som ledare vid den andra stora klockan fick vi upp ett mäktigt ljud, och än en gång upptäckte han att han njöt av alltsammans. Den kvällen sjöng vi igenom bhajans två gånger, och aldrig mer ska jag ha svårt att försätta mig i Bhakti ananda (hängivenhetens sällhet).

En annan händelse tidigare samma kväll säger, tycker jag, mycket om Maharaj. Under min första vistelse hade jag snart lagt mig till med vanan att stanna vid ett stånd på väg till Tenth Lane och köpa frukt eller blommor att överlämna som gåva. Så hade jag förstått den hinduiska traditionen: att hedra gurun med blommor och bidra med något till prasad, den välsignade gåvan. Rummet är fullt av blommor och blomsterkransar, så det måste uppenbarligen glädja människor att ge dem. Han tar emot blommorna, gör ett litet väsen av dem (mycket litet) och lämnar dem sedan till sin dotter eller någon av indierna med instruktioner om vilken vas eller plats de ska ställas på. Logiken bakom detta kan jag inte urskilja, om det nu finns någon. Inför kvällssamlingen på juldagen, som jag trodde skulle bli min sista dag hos honom, letade jag efter något mer personligt att ge, något som skulle betyda mer för mig själv. Jag fick syn på ett litet stoppat hjärta som en kär vän hade skickat till mig som julklapp under min tid i Indien och som hade berört mig djupt. Jag var säker på att avsändaren skulle vara lika glad över att ge det till Maharaj som jag. Jag inbillade mig inte att gåvan verkligen skulle göra någon skillnad för Maharaj; skillnaden fanns bara hos mig. Jag ville hur som helst göra så liten sak av det som möjligt och bara smyga över hjärtat till honom när jag skulle gå. Jag köpte också lite sockergodis till prasad.

När jag kom fram hade ingen annan anlänt. Vi var ensamma där. Jag gav honom sockergodiset till prasad och hjärtat. Han tog emot båda delarna och frågade med en gest om godiset var avsett som prasad, vilket jag bekräftade. Hjärtat vände han på åt alla håll och kramade lite på innan han lade det på sitt lilla bord bredvid beedieasken och tändaren. Senare, när det unga paret som skulle översätta hade kommit, plockade han upp hjärtat och yttrade en lång harang på marathi, som översattes: ”Han frågar: Vad är det här?” Jag svarade: ”Det är bara ett hjärta.” Radha förkroppsligad frågade: ”Är det ditt?” och jag sade: ”Naturligtvis.” Hon förklarade då att allt är likvärdigt för Maharaj, men att han förstår att alla saker som ges till honom inte är likvärdiga för givaren. När givaren själv ser dem som likvärdiga har han eller hon kommit närmare förverkligandet av JAG ÄR-medvetandet. Jag förstod.

Det finns en käck liten dam, kanske elva år gammal, som är Maharajs sondotter eller dotterdotter. Varje gång hon kommer upp tänds ett särskilt ljus i hans ögon. Hon ger honom order om det ena och det andra, och han fogar sig med spelad ödmjukhet i en liten lek som bara de två delar. Nästa gång hon stack upp huvudet genom falluckan kallade han henne till sig och gav henne hjärtat. Hon verkade tycka mycket om det, och för mig slöts därmed cirkeln på ett mycket fint sätt.

Som sagt visste jag inte att jag snart skulle komma tillbaka för mer. Under den andra, mycket längre vistelsen slutade jag försöka fästa uppmärksamheten vid begrepp eller sätta symboler till de översatta orden. Jag stämde helt enkelt in mig på det som skedde, och tankarna fick uppstå och försvinna som de ville. Då och då bekräftade han var jag befann mig och lät mig gå igenom det som behövdes med tanke på den okunnighet jag för tillfället befann mig i.

En kväll slog insikten ner som en blixt. Mycket föll på plats, och under resten av min tid där var jag stadigt koncentrerad på mitt ”mantra”: Allt detta är Självet, och jag är Det.

Maharaj säger att han aldrig har sett Gud och inte vet någonting om allt det som religionerna gör så stor sak av. För honom är sanningen sanningen, oavsett vilken dräkt den bär, och han hyser inga föreställningar om Gud, bara verkligheten i ”Jag är Det”. Ändå kan han på en fråga svara med långa utläggningar fulla av begrepp och sanskritnamn. När han med begreppens hjälp fullständigt har rivit ner både frågan och frågeställaren berättar han en historia eller ger ett exempel som river ner också honom själv och de begrepp han nyss förespråkade. Budskapet är alltid tydligt: Det finns ingenting annat än det som är. Och det som är för dig är vad ditt sinne och din kropp skapar för sig själva så länge du vägrar släppa taget om alltsammans. Han säger att när du väl känner dig själv och varken är fäst vid eller tar avstånd från dina handlingar, kommer allt du gör att vara rätt.

Jag förstår.



Rajiv Agarwal · 2nd Nov 1979
0 Kommentarer

Lyckan och Varandets Konst: En introduktion till Bhagavan Sri Ramanas andliga undervisning i filosofi och praktik

3/10/2025

0 Kommentarer

 
Picture
Lyckan är vår sanna natur, vårt grundläggande väsen. Den flyktiga lycka som vi tycks hämta från yttre upplevelser framträder i själva verket enbart ur vårt inre. Vi upplever den på grund av att det uppstår ett tillfälligt lugn i vårt sinne när någon av våra önskningar uppfylls. Vi kan aldrig uppleva fullkomlig, bestående och obegränsad lycka så länge vårt sinne är utåtriktat och ägnar sig åt något annat än vårt eget grundläggande självmedvetna varande. För att uppleva sann och evig lycka måste vi uppnå sann självkännedom, ett absolut klart medvetande om vårt eget grundläggande varande, "jag är". Detta är den sanning som Bhagavan Sri Ramana har uppenbarat.

Sri Ramanas filosofi kommer uteslutande ur hans upplevelse av sann, absolut, icke-dual självkännedom, en upplevelse som överskrider allt tänkande, rationellt såväl som irrationellt. Men eftersom vi föreställer oss existensen av dualitet, mångfald och relativitet, tycks vi sakna icke-dual och absolut kunskap om vårt eget grundläggande självmedvetna varande, det som Sri Ramana upplevde som sitt naturliga tillstånd. Han presenterade därför sin filosofi för oss i form av en rationell och logisk analys av vår nuvarande upplevelse som ett begränsat individuellt medvetande, för att möjliggöra för oss att bli fast övertygade om den absoluta verklighet som ligger till grund för och understöder detta begränsade medvetande som vi nu misstar för att vara vi själv.

Sri Ramanas andliga läror är emellertid inte bara en rationell filosofi, utan också en exakt vetenskap och konst. Han avsåg sin filosofi att endast vara den teoretiska grunden för att praktisera den empiriska vetenskapen om självundersökande (
ātma-vicāra), den skarpt självuppmärksamma, fulländade och från tänkande fria konsten att vara.

Denna bok,
Lyckan och Varandets Konst, är ett djupgående utforskande av Sri Ramanas andliga läror i filosofi och praktik.

Författaren till denna bok, Michael James, tillbringade mer än åtta år med att i detalj studera de tamilska originaltexterna av Sri Ramana och hans främste lärjunge, Sri Muruganar, under klar vägledning av en annan nära lärjunge, Sri Sadhu Om. Han har sedan dess fortsatt att studera och praktisera den andliga väg som Sri Ramana lärde ut.
Köp boken HÄR
0 Kommentarer

Satsang i Stockholm 30 okt - 01 nov 2020

10/26/2020

0 Kommentarer

 

Upptäck INRE FRID!

Unik chans att träffa den berömda mästaren Madhukar.

30.10. - 1.11.20 i Stockholm.

https://madhukar.org/event/stockholm-sweden/
Bild
0 Kommentarer

Paul Brunton nyutkomna böcker

7/24/2020

0 Kommentarer

 
Bild

Verkligheten bortom yoga

Vår verklighet har två dimensioner. Den ena, den objektiva fysiska, är mät- och vägbar och studeras vetenskapligt. Den andra, den subjektiva, kan bara utforskas av oss själva men gömmer många av livets stora skatter såsom källan till vårt medvetande och känsloliv, vår förståelse, meningen med det hela och vår själ. Paul Brunton var en stigfinnare i den inre dimensionen, men stod också stadigt på jorden och tog vetenskapen till hjälp. I Verkligheten bortom yoga visar han hur de båda dimensionerna hänger samman och hur var och en av oss kan lära känna de subjektiva existentiella djupen. Paul Brunton tog vara på vårt mänskliga visdomsarv från olika delar av världen, men tillhör själv ingen etablerad religion eller skola. Kanske det förklarar hans praktiska metod och klara blick, en modern upptäcktsresande i varje tum, i verklighetens subjektiva, mest svår nåbara dimension. Vi gläds åt att ge ut hans Opus Magnum på svenska i Sverige, ett av de mest sekulära länderna i världen. Den här nyutgåvan har uppdaterats för att inkludera författarens slutliga revideringar och inkluderar såväl ett förord av översättaren Anna Bornstein samt en introduktion av redaktörerna vid Paul Brunton Philosophic Foundation.

Själens visdom

Vi vet alla hur undanglidande och svårfattbara våra djupaste tankar och inre bilder är. Hur kan det då vara möjligt att kartlägga vår tillvaros subjektiva inre dimension och dess obanade stigar så att vi moderna människor kan förstå? Hur hänger allt ihop? Paul Brunton tog sig an uppgiften med mycket på fötterna, sin praktiska läggning, ingående kunskap om våra visdomstraditioner och vetenskapens landvinningar, och – viktigast av allt – ivern och modet att själv uppleva. Han stod fri gentemot etablerade religioner och skolor och var en inre hjälte av stora mått. Inom kvantfysiken talar man i dag om den inre subjektiva dimensionen av tillvaron som en oändlig potential lika verklig som den fysiska världen, och tillskriver den en matematisk intelligens. Paul Brunton dök djupare, för honom blev den potentialen Världsmedvetandet, världens, medvetandets och allt livs upphov. Vi gläds åt att ge ut hans Opus Magnum på svenska i Sverige, ett av de mest sekulära länderna i världen. Själens Visdom är en bok för alla som grubblar över de stora livsfrågorna; Vem är jag innerst inne? Liv och död? Vad är meningen? Och – kan jag också bli en inre hjälte och utforska den inre verkligheten?
0 Kommentarer

Robert Powell - Utdrag ur boken "Life: The Exquisite Art of Meaningfulness".

2/13/2020

0 Kommentarer

 
Bild

Tankens och Individkänslans Uppkomst

J. Krishnamurti har utforskat ämnet om tankarnas uppkomst med en extraordinär klarhet och sagt att de uppstår där det finns en rest av osmält upplevelse med känslomässig innebörd. Naturligtvis motsvarar detta samma sak som, säg, "tankar som härrör från den interna jäsningen på ett olöst problem", förutom att den senare formuleringen kanske är något mer allmän eftersom den också täcker alla icke-psykologiska problem som sinnet själv kan ha bestämt sig för att lösa.

Denna uppfattning att tankar kommer från osmälta upplevelser är mycket kompatibel med det vi tidigare nämnt om att tanken är en cyklisk process och livnär sig på sig själv -- båda (tanken och den osmälta upplevelsen, ö.a.) är i själva verket aspekter av en och samma sak. Det har uttryckts på ett bra sätt i citatet som utgör utgångspunkten för det här kapitlet: "Efter det att tanken återgått till tystnaden, verkar något klamra sig fast vid tanken ... Detta fastklamrande verkar vara ett minne från tankeupplevelsen." Exakt så, detta är rester från en osmält, inte helt förstådd tidigare tanke, eller en aktuell tanke belyst av en upplevelse som inte helt smälts. En sådan rest, i ett sinne dräktigt med kunskaper och idéer, sätter igång en hel kedja av på varandra följande tankar, precis som en utsädeskristall i en lösning, som dränkts i ett kristalliskt ämne, för fram otaliga miljarder andra kristaller.

En upplevelse som inte förståtts är alla de upplevelser som inte passar in i våra snygga referensramar; det vill säga; de kolliderar med vår speciella uppsättning fördomar och betuttade idéer, kort sagt med våra tankars sammansättning om hur saker och ting borde vara. Vidare framkallas “individkänslan” ur det motstånd som är involverat i processen att "inordna" tanken i våra "egentillverkade" standarder. Det är frustrationen, det motstånd som upplevs, som gör att ett mer eller mindre latent ”jag” väcks till liv. Till och med en enkel förändring i bekanta rutiner kan sätta igång en konstig känsla av oro. Men så länge som allt funkar och det inte finns någon sådan motståndskänsla -- att det med andra ord inte finns någon ”störning” i den mekaniska funktionen -- är man helt fri från självmedvetande.
​

Ett annat sätt att beskriva detta motstånd som leder till "jag"-känslan skulle vara att säga, att det är medvetandets rotationsvirvel som uppkommer när det uppstår en plötslig men ofullständig förståelse om att någon uppsättning av de grundläggande begreppen, eller värdena, som vi har alla våra erfarenheter och tankar fästade vid, faktiskt är ogiltiga; det känns som om botten fallit ur vår lilla värld. Ändå kopplas förståelsen fortfarande ihop med en ovilja att ge upp denna felaktiga referensram (detta är ofta förenklat som en ovilja att ”avstå principer”). Och visst är det så, om insikten hade varit fullständig på alla förståelseplan, skulle de vanliga tankemönstren ha brutits ned spontant, och vi skulle ha förlorat våra små ”jag”-inriktade intressen i havet av det som är, smärtfritt och utan tvång. Följaktligen, intressant nog, är självkänslan faktiskt en biprodukt snarare än ett grundläggande psykologiskt faktum -- helt annat än vad folk tror att det är. Mer generellt kan man säga att den uppstår, vare sig den utlöses ur frustration eller i ett känsloutbrott av självförhärligande, varje gång en omvänd tankeföljd äger rum: det vill säga att egokonceptet möter sina egna begränsningar och på så sätt blir medvetet om sin fundamentala isolering från hela existensen. De som går tillräckligt djupt i utforskandet av sin självkänsla kan inse, att denna ”fundamentala isolering" måste innebära ego-konceptets ogiltighet. Men allt detta uttrycks så mycket bättre och mer kortfattat i vårt inledande citat: "något verkar hålla fast vid tanken och säger att detta är 'jag'!" med den djupare innebörden, vilket framgår i resten av stycket, att det finns bara tanke - och i slutänden bara medvetande - och inget "jag" överhuvudtaget.
Bild
John Blofeld, Wei Wu Wei, Robert Powell, Douglas Harding, Natalie Margaret Imeretinsky.
0 Kommentarer

Dasbodh -- Samartha Ramdas

12/5/2019

0 Kommentarer

 
Bild
  • Genom utforskande och introspektion blir intellektet fixerat i den stilla Verkligheten, och allt fulländas.
  • Den som begrundar stillheten, blir den stilla Verkligheten.
  • När det Ursprungliga Självet söks och därigenom inses, blir det rörliga orörligt och tvåfaldigheten mellan Gud och den hängivna försvinner.
  • När man genom introspektion får veta att alla yttre fenomen är helt igenom oäkta, försvinner all rädsla på ett ögonblick.
Dasbodh -- Facebook
0 Kommentarer

PAPAJI - Jump Into Eternal Peace (Full Compilation)

12/1/2019

0 Kommentarer

 
0 Kommentarer

Thomas Merton

6/23/2018

0 Kommentarer

 
Bild
​Ur Wikipedia: Thomas Merton, född 31 januari 1915, död 10 december 1968, var en amerikansk trappistmunk och författare.

Merton, som var av brittiskt ursprung, tillbringade en relativt stormig ungdom i USA innan han 1941 inträdde i trappistklostret Gethsemani nära Bardstown, Kentucky. Trots sin dragning till eremitlivet blev han en ytterst produktiv författare och brevskrivare, och hans böcker har utgivits i stora upplagor.

Merton förenade en monastisk spiritualitet med ett vaket öga för samtidens kulturella och sociala frågor. Han utövade estetisk kritik och ett intresse för österländska religioner, sufism och speciellt zen. Han skrev flera böcker om bön som aktualiserade det monastiska livets värden i en sekulariserad västerländskt miljö. Hans intresse för österländska religioner förde honom på en resa i Östasien där han omkom i Bangkok genom en olyckshändelse.

​https://www.facebook.com/ThomasMertonDailyQuotes/
0 Kommentarer

Varats Glädje med Michael James

11/5/2017

0 Kommentarer

 

En av de få som skippar allt nonsens och går direkt till kärnan. Unikt och värdefullt.

0 Kommentarer

A meeting with Madhukar

9/15/2017

4 Kommentarer

 

Ur Madhukars bok "Oneness"

Hej, mitt namn är Joel. Jag känner till det här enkla varat och vet hur man använder det. Men ett tag nu har jag inte kunnat göra det. Jag har en sådan otrolig rastlöshet i mig och jag finner ingen utväg.

MADHUKAR: Lyckligtvis har du nu mött en expert på rastlöshet. Även jag led av denna sjukdom. Varför. Eftersom jag inte var tillfredsställd med allt det som kom i min väg. Det finns något i dig som jag insåg: Det finns ett medvetande som ser alla dessa tankar, begär, planer, njutning och smärta, glädje och terror, alla dessa aktiviteter och förpliktelser, alla dessa besvikelser. Kan du se detta?
 
Ja.

MADHUKAR: Så det är nödvändigt att återvända igen och igen till medvetandet, denna närvaro, när än du förvillar dig i denna rastlöshet, i att vara här eller där, i att vara detta eller det. Bara återvänd till själva medvetandet. Bli medveten om själva medvetandet.
      I början kan det verka som att det görs en extra insats från dig, som om det vore en aktivitet. Varför. Eftersom du först orienterar ditt sinne, ditt rastlösa sinne. Sedan kommer det plötsligt att ske av sig själv eftersom du har känt igen dig själv som medvetandet. Och då är du inte längre ett program, produkten av alla dina inbillningar och projektioner. Sri Ramana Maharshi såg att detta problem fanns hos alla människor och därför formulerade han denna mycket effektiva fråga: "Vem är jag?" Han visste att alla tappat bort sig själva i en person. För en del är det som en dröm som söver dem. För dig var det en rastlös dröm. Men det är ett faktum att det var en dröm. Men vem är du?
      Atma-Vichara är som en yxa som hugger igenom alla inbillningar med ett enda hugg. Jag lägger denna yxa i dina händer. Och jag har vässat den. Den är vass som ett knivblad. Du behöver inte vässa den själv. Men att använda den är upp till dig. Jag kan inte tvinga dig att vara lycklig.
    Sedan jag accepterade gåvan min mästare gett mig, även innan jag började se honom som min mästare – eftersom jag visste att det han sa var sant – och sedan jag använde gåvan igen och igen trots all smärta som den orsakade, alla besvikelser, vet jag att det även är möjligt för dig. Jag ser ingen skillnad på dig och mig. Jag började själv använda Atma-Vichara under många år av mitt liv och framförallt i min mästares närvaro, och senare ställde jag frågor till honom som klargjorde mina sista tvivel. Men du har möjligheten att klargöra dina tvivel eller frågor nu meddetsamma. För det finns ett brådskande i dig. Inte ett brådskande som ska leda till stress utan till konsistens. Ett beslut som skulle göra alla gott.

4 Kommentarer

Ganga Mira

4/25/2016

2 Kommentarer

 
http://www.gangamirasatsang.com/
2 Kommentarer

Robert Powell another tribute

2/12/2016

1 Kommentar

 
1 Kommentar

Ramesh Balsekar - Gut Schermau 2000-07-26

9/17/2014

0 Kommentarer

 
0 Kommentarer

Upplysningar från Sunyata

4/7/2013

2 Kommentarer

 
Picture
Tidigt förstod Alfred Julius Emmanuel Sørensen (October 27, 1890 – August 13, 1984) att hans medvetande var olikt andras. Och att det han var tvungen att lära sig i skolan mera blockerade de finare medvetandetillstånden han upplevde. När han gick till skolan gick han förbi en stor sten och mediterade på den. Samma sak när han gick hem. Så att friden kunde förbli intakt och utökas. Emmanuel trivdes bäst i naturen, ensam och i tystnad.

När han var 14 år sålde hans föräldrar gården i Århus i Danmark. Han flyttade senare till Frankrike och Italien där han jobbade som trädgårdsarbetare. Till sist hamnade han i England. Där jobbade han som trädgårdsmästare och där mötte han den Indiske mystikern och poeten Rabindranath Tagore som befann sig i Dartington Hall i Devonshire där Emmanuel jobbade. Han såg Emmanuel beskära rosor i trädgården och gick fram till honom och de började samtala om många olika saker. Emmanuel spelade bl a Beethovens verk för Rabindranath.

Emmanuel, en enkel trädgårdsmästare. Men Rabindranath tyckte sig i honom se kvaliteter som bara upplysta personer hade. Rabindranath föreslog att Emmanuel skulle besöka honom på sitt center Santiniketan nära Calcutta. "Kom och lär andra vad tystnad är," sa han.

Emmanuel åkte och stannade först i Santiniketan men började efter ett tag resa och i 18 månader reste han runt i landet. Efter en tid träffade han en Amerikan som var på väg hem efter att ha bott många år i Indien. Amerikanen var en anhängare till Ramana Maharshi och Emmanuel såg på honom att Ramana Maharshis visdom hade haft stor verkan. Han återvände till Europa för att reda ut en del ouppklarade saker, och reste sedan tillbaka till Indien, antog indisk klädsel, och blev kvar där i mer än 40 år. Han läste Paul Bruntons böcker om Ramana och Arunachala och träffade faktiskt snart därefter Paul Brunton. Och 1936 ordnade P.B. så att Emmanuel fick möta Ramana Maharshi. Mellan 1936 och 1946 gjorde Emmanuel fyra resor till Ramanas Ashram i Tiruvannamalai. När Emmanuel kom andra gången till Ramana talade P.B. om för honom att Ramana pratat om honom och sagt att han var janam-siddha - "född mystiker". Det var under sitt tredje besök som han under meditation i Maharshis närvaro fick ett slags telepatiskt budskap: "Vi är alltid närvarande sunyata." Dessa ord verkade komma från den djupaste källa och berörde Emmanuels innersta. Han tog orden som ett erkännande och de blev hans mantra. Han antog även namnet Sunyata.

Sunyata ordnade så att han kunde bo i ett träd vid floden Ganges. Många kom och simmade ut till ön och han kom ned för att tala till dem. Slutligen flyttade han till Almora, omkring 2000 meter upp i bergen nära gränsen till Nepal och Tibet. Familjen Nehru hade också ett hus i samma område. Sunyata var under en tid deras trädgårdsmästare och han förblev en nära vän till familjen under hela sin livstid. Efter några år fick han en bit mark av staten och byggde sig en stenhydda där han bodde för sig själv, en "grotta" utan elektricitet eller vatten.

Picture
Från den stunden jobbade han aldrig mer. Den indiska staten accepterade honom som en sadhu, en kringvandrande munk, och han kunde livnära sig på det som hans trädgård gav. Han bad aldrig om något; det gavs till honom. Han erbjöds 20 rupier per månad av staten men godtog endast 5. Han var helt och hållet ointresserad av pengar.

Utanför stenhyddan fanns en skylt med texten: INGA BESÖKARE. TYSTNAD. Om skylten inte avskräckte besökaren och denne istället knackade på dörren så välkomnades han mer än gärna in till Sunyatas "grotta". Almora var hans hem men under de kyliga vintermånaderna reste han ibland till värmen längre söderut och besökte vänner och ashrams.

Han träffade många berömda personligheter och kungligheter men Sunyata själv var aldrig angelägen om att bli berömd. Och hans texter vittnar om en levd sanning. Vilket är mycket sällsynt.

Sunyata upplyser oss:
Den verkliga tystnaden är inte frånvaron av ljud eller samtal,
utan kommer av att vara fri från begär.
Att vara fri från begär betyder inte att
begären inte kommer att komma,
utan mer att du inte kommer att styras av dem.
Fastän du inte nödvändigtvis är fri från begär,
kan du vara fri i begären.

Sök inte efter någons välsignelse.
Den verkliga Gurun är ingen människa.
Alla välsignelser kommer inifrån.
Du är själv den du söker.

Kom ihåg ditt urpsrungliga utseende,
det du hade innan du föddes.

Ljuset som leder en ut på villovägar,
kommer också från himmelen.

Det verkliga kan aldrig dö.

När du en gång förstår och erfar att världen
är din egen framställning,
är du fri från den (och i den).

Min passiva mottaglighet och min ovilja
att söka förklaringar på saker och ting var i min
ungdom fantastiska egenskaper. Men de
hade också en skenbild som fick mig att framstå som svag.
Så det blev ofta smärre korsfästelser när jag kom i kontakt med andra människor.
Men såren, det sargade, det som hånats, läkte ofta när
jag befann mig i ensamheten där Dr Harmoni och Sri Tystnad
härskade.

Bli medveten om det faktum att du är upplyst
och alltid har varit det.

Var ärlig och tålmodig - och bejaka självet.
Allt elände kommer ur glömska om självet.

Allt som sker, bara sker -
jag bedömer inget som gott eller ont,
och önskar inte att det vore annorlunda.
Allt som verkar helt felaktigt är korrekt.

Ego-liv är en slags död i sig, som stänger oss
ute både från livets helhet och vårt sanna själv.
Det tycks som att det bara är ett fåtal som växer
ur det och som faller ur den ödesdrigra illusionen
om mig-själv och andra. Som tröttnat på
att stoltsera: Jag! Jag! Jag!

Det som sker måste få ske.
Det enda vi kan göra är att
ändra vår attityd till det som sker.
Att accepterar eller inte acceptera saker
gör hela skillnaden.

Den som söker sanningen kommer aldrig att finna den.
Sanningen är allt som ÄR och det är dess skönhet.
I samma stund som du skapar en idé om den,
och sedan jagar efter den idén,
så blir du frustrerad,
och den som kämpar förstår inte att vi måste vara stilla
för att erfara DET.
JAG ÄR är alltid närvarande.
2 Kommentarer

Maurice Frydman - En Tillbakablick

3/7/2012

3 Kommentarer

 
Picture
När Nisargadatta Maharaj en gång fick frågan om hur många som verkligen förstått vad det är han försöker förmedla i sina samtal svarade han: ”En. Maurice Frydman.” Ramesh Balsekar ställde samma fråga några år efter, strax innan Nisargadatta gick bort, och fick då svaret att två eller kanske tre hade förstått. Detta efter att han under 30 år, två gånger per dag, hade försökt att förmedla sin upplevelse. Det visar på hur sällsynt uppvaknandet ur ”livets dröm” är.
När Maurice Frydman låg för döden fanns Nisargadatta Maharaj vid hans sida. De två var nära vänner. Några år tidigare hade Frydman översatt I AM THAT från Maharathi till engelska vilket gjort att de västerländska sökarna hade börjat strömma till hans lilla loft.

De fyra senaste nyhetsbreven från Ramanashram, Saranghathi newsletter, innehåller följande spännande berättelse om denna man:

Maurice Frydman - En Tillbakablick

De flesta känner till Maurice Frydman som mannen som vid slutet av 1930 gav ut ”Maharshis Gospel”, en liten bok med frågor och svar mellan besökare och Bhagavan. Men alla känner inte till att denna anspråkslösa och ödmjuka man intar en stor plats i den indiska historien. Frydman var en mångsysslare och hans intressen och talanger var så olika att många av hans bekanta och kollegor inte kände till allt han åstadkommit.
     Frydman föddes 1901 i Warsava i Polen och var den äldsta sonen till en fattig judisk familj. Hans far jobbade i synagogan och hade alltid hoppats att hans son skulle bli en Rabbhi. Pojkens intellektuella begåvning var tydlig redan i unga år. Hans förmåga att lära sig saker snabbt var anmärkningsvärd och i skolan studerade han Kyrilliska, Rumänska, Tyska, Ryska, Franska, Engelska och Hebreiska. De sista tre behärskade han vid tio års ålder. Vid 20 års ålder hade han patent på ca hundra uppfinningar och vid 25 hade han redan rest mycket i Europa och bland annat arbetat på Tyska, Holländska och Danska industrier.
     Men vid 25 års ålder tog hans livslånga strävan överhanden - att ”se Gud”. Han hade studerat Talmud och andra judiska skrifter, men Judendomen kunde inte tillfredsställa hans skarpa intellekt. Han konverterade till den Ryska ortodox kyrkan och levde som munk i ett enskilt kloster i karpaterna i södra Polen. Men runt 1926 tröttnade han på de ortodoxa regelverken och fann sin väg till Annie Besant och J. Krishnamurti. 1928 flyttade han till Paris på jakt efter ett jobb och ”nya äventyr”.
     Han kom att studera vid Sorbonne där han tog examen inom elektronik. Efter examen började han jobba som forskningsingenjör på en stor tillverkningsfirma i Paris. Det var under denna period som han mötte Sir Mirza Ismail, mannen som regerade provinsen Mysore, ett möte som kom att bli avgörande för hans kommande liv i Indien. Frydman var väldigt nyfiken på Indien och frågade ut Dewanen om landet. Sir Mirza föreslog att Frydman skulle resa dit och leda ett statligt elektronikföretag i Bangalore. Frydman accepterade erbjudandet och befann sig snart i Indien där han kom att verka som ledare för Mysore Electrical Industries Ltd. Det var i Indien som hans längtan efter andlighet verkligen infann sig och det var under denna period, några år efter att han fyllt trettio, som han träffade Ghandi-ji och började tillbringa tid I Ghandis ashram i delstaten Wharda i Maharashtra i västra Indien. Frydman använde sin tekniska begåvning i att hjälpa Mahatma att tillverka nya sorters charkas (spinnrockar) som skulle vara effektiva och billiga att tillverka. Det var Gandhi som gav Frydman namnet ”Bharatananda” (efter att Frydman tog sannyas), och det var det namnet han var känd som i Gandhis kretsar.
     I september 1935 kom Frydman till Tiruvannamalai för att träffa Bhagavan för första gången. Han blev genast mycket tagen och blev en regelbunden besökare och bosatte sig även i Ashramet under tre år. Många av de frågor som publicerats i ”Maharshi’s Gospel” (som även återfinns i ”Talks with Sri Ramana Maharshi”) ställdes av Frydman personligen, och Bahagavan tycks ha varit förtjust i att få besvara frågor från en som hade en så stark mottaglighet och genomträngande inblick i läran.
     Det var också under denna period som flera av de yngre boende på Ashramet, bland annat TK Sundaresa lyer’s son, började arbeta på Frydmans firma i Bangalore. Frydman åkte till Ashramet på lördagen och åkte tillbaka till Bangalore följande dag i sin jeep tillsammans med Ashramets ungdomar som arbetade hos honom. En gång när han fick frågan varför han spenderade så mycket pengar på att resa varje vecka (istället för att åka en gång i månaden), svarade han: ”Vad kan jag göra? Mitt batteri varar bara en vecka, sedan sinar det. Jag måste åka till Bhagavan för att ladda om det!”
     1937, efter att ha mött Apa Pant, sonen till Maharajan av Aundh, och fört honom till Bhagavan, blev Frydman inbjuden att besöka Apa Pants fars furstliga hem för att träffa Maharajan. Väl där, beslöt de tre (mycket pga. revolutionen som Gandhi satt igång) att Maharajan skulle ge sitt rike tillbaka till folket. Frydman verkade som administratör till detta. 1938 utarbetade han en deklaration som Maharajan och hans son presenterade för Gandhi i Wardha. Utifrån detta antog Mahatma en ny konstitution för Aundh som skulle göra att överlämnandet till folket 1939 gick så problemfritt som möjligt.
Picture
K. Ramaswamy såg omedelbart en förändring i Maurice Frydman efter att han träffat Bhagavan. Han började t ex att klä sig enklare och åt vad som fanns till hands och delade med sig av sin mat till arbetarna på fabriken. Frydman berättade för Ramaswamy att förändringen var Bhagavans förtjänst och uppmanade honom att följa med till Ramanasramaman någon helg. Frydman inbjöd även många andra att upptäcka Bhagavan. Vad gäller Ramaswamy, så antog han Frydmans inbjudan och blev en livslång anhängare till Bhagavan.
     Prins Apa B. Pant som tillbringat fyra år i Oxford träffade Maurice Frydman första gången på fabriken i Bangalore. De två blev snabbt vänner och Frydman tog Pant till Tiruvannamalai för hans första Darshan hos Bhagavan, vilket skulle visa sig att bli livsförändrande för Pant. Senare vädjade prinsen hos Sir Mirza Ismail, Mysores regent, som hade anställt Frydman för att driva sin fabrik om han kunde ”låna” Maurice i sex månader för att hjälpa hans far att utarbeta en plan för byborna i Aundh. Sir Mirza vägrade. Men inte långt efter dök Maurice upp i Aundh med sina kläder hängandes i en påk över axeln och sa: ”Sir Mirza kan inte kommendera mig. Jag är ingens slav. Jag har lämnat Mysore för att stanna hos er för gott. Låt oss sätta igång!”
     Frydman visste att Maharajan av Aundh hyste stora känslor för Gandhi så han frågade Maharajan:” Raja Saheb, varför tillkännager du inte offentligt till Mahatma Gandhi att du ger all din makt till folket? Om du gör det kommer det att vara ett stort bidrag i frihetskampen.”
     Och det skulle visa sig att det var Maurice Frydmans penna som formaliserade de tre männens idéer för en decentraliserad demokrati i Aundh. Ett beslut som inte var särskilt populärt, varken hos britterna eller hos de styrande i de angränsande staterna, som nöjde sig med att upprätthålla sitt imperialistiska styre, men som fick Gandhijis godkännande. Snart befann sig Maurice i en lerhydda och satt ansikte mot ansikte med Mahatma Gandhi som sa till honom: ”Så du har lyckats övertala den arma Rajan av Aundh men lämnat den rika i Mysore åt sitt öde?”

Picture
H.H. Meherban Shrimant Raja Bhavan Rao
Pant, Pratinidhi of Aundh (1868–1951)

Picture
Sir Mirza Muhammad Ismail (1883-1959)
Efter att ha återvänt från sitt möte med Gandhi gick Frydman till fots genom Aundhs öken och besökte alla dess 75 byar för att inrätta ett slags ”lag-kontor” i varje by. Enligt Apa Pant förlitade sig Frydman på skuggan av akacia träd för att skydda sig från solen i det extremt ogästvänliga klimatet i västa Maharashtra där temperaturen ibland nådde 50 grader celsius. På vinternätterna kunde temperaturen sjunka till -5 celsius. Frydman använde sig av bambumattor och grovt vävda ullfiltar för att få värme. Under dessa ogynnsamma omständigheter, som en asketisk munk och som sändebud åt Rajan av Aundh, tillbringade Frydman 3 år i att försöka implementera sina stadgar. Till att börja med tvingade han Rajan att avskaffa dödstraffet och när Swarajförfattningen blev lag 1939 upprättade han det första ”öppna fängelset” i Indien. Till Swatantrapur, eller ”Den Fria Staden”, skickades de fångar som skött sig väl i andra fängelser. Men Swatantrapur hade ändå de farligaste invånarna i Aundh. Dessa ”fria” medborgare grävde en djup brunn och upp ur den sandiga jorden uppstod en liten sötvattensjö i den annars så vattenlösa terrängen. Fyndet var så extraordinärt att många hundra bybor från byar långt därifrån kom gående för att med egna ögon se undret som den märkliga utlänningen klädd i munkkläder åstadkommit. Och Swatantrapur fortsatte att vara en fristad långt efter att Frydman gått vidare till andra projekt.
     Runt denna tid träffade Frydman Umadevi, en anhängare till Ramana Maharshi som man kan läsa om i Talks (se Talks sid 278 och 450). Umadevi, tidigare Wanda Dynowska, föddes i St Petersburg och hade polska föräldrar. Hon var författare, översättare och samhällsaktivist som hade kommit till Indien några år innan Frydman. De två etablerade det polsk-indiska biblioteket i Madras och tog sig an uppgiften att översätta ett femtiotal heliga skrifter (inklusive Bhagavadgita), indisk poesi och litteratur från sanskrit och andra indiska språk till polska. De översatte även stora polska poeter till engelska och olika indiska språk.
     Det var under denna period som Frydman och Umadevi så framgånsrikt säkrade frigivandet av ett stort antal polska föräldralösa barn som hade tvångsförflyttats efter att sovjet invaderat Polen 1939 och fängslats i Sibirien. Genom dessa två utlandsstationerade polackers insatser, tog sig tusentals polska fångar från Sibirien till Iran och vidare till Indien innan de efter krigets slut fördes tillbaka till Polen. (Se Day by Day with Bhagavan 11-10-46, där det återges hur Umadevi besöker Bhagavan med 25 flickor från lägret i Kolhapur där 5000 polska flyktingar levde.)
 
Picture
Mahatma Gandhi
(1869-1948)
 
Picture
Pandit Nehru (1889-1964)
och H.H. Dalai Lama

 
Picture
Wanda Dynowska (Umadevi)(1888-1971)
Picture
Apa Pant, diplimat, Prins av Aundh (1918-1992)
Översättningana som gjorts för det polsk-indiska biblioteket hade religiösa teman och skulle ha varit förbjudna i det kommunistiska Polen. Böckerna smugglades därför in i landet. Det var en uppgift som ålades de polska föräldralösa barnen och krigsfångarna när de återigen begav sig hemåt vid mitten av 1940-talet . Frydmans brev var ”nyckeln” som befriade hans landsmän, en förberedande träning i statsmannakomst som senare skulle visa sig ha stor betydelse för en mycket större flyktinggrupp – de Tibetanska flyktingarna.
     År 1959 i samband med den kinesiska invasionen av Tibet, började 100 000-tals människor strömma in i Indien, bland dem Dalai Lama och många tibetanska präster. Jawaharlal Nehru visste inte hur situationen skulle hanteras. Relationen mellan Indien och Kina höll på att bryta samman och att låta flyktingarna bo nära den indiska-tibetanska gränsen kom inte på fråga då kina hade många spioner i området. Att öppet bjuda in tibetanerna att stanna kvar i Indien skulle ytterligare späda på den fientligt inställda attityden mellan de två länderna. När Frydman såg den svåra situationen som de hemlösa och utfattiga tibetanerna befann sig i sammanställde han en skrivelse och begav sig till Nehru. Därefter barrikaderade han sig på premiärministerns kontor, till dess denne gick med på att författa vädjanden till olika delstatsregeringar om att bidra med mark till flyktingarna. Med dessa brev i sin hand reste Frydman i två långa år i Indien och sökte lämpliga platser för de statslösa tibetanerna.  1960 beviljade regeringen i Mysore (numera Karnataka) 6000 hektar mark där de första landsflyktingarna kunde bosätta sig. Med tiden kom Frydman och Umadevi att etablera ytterligare fyra platser, däribland Dalai Lamas hem Dharmasala, där Umadevi hjälpte till att organisera skolor och en samhällelig infrastruktur.
     Den historiska betydelsen dessa insatser haft kan inte skattas nog. Pekings intolerans till ett religiöst liv under decennierna som följde kunde ha gjort att ett kulturarv gått förlorat. Istället kunde de tibetanska flyktingarna ta del av den demokratiska friheten och yttrandefriheten som livet i Indien innebar, och de fick även fick möjlighet att göra sin röst hörd i världen. Dessutom bevarades tibetanernas kultur och religiösa tänkande till eftervärlden.
Picture
Bhagavan och anhängare vid slutet av 1930. Maurice Frydman
sitter tre platser till vänster om Bahagvan.
Maurice Frydman anlände till Ramanashram bara sex månader efter att han kommit till Indien. Detta första besök varade i tre dagar och började med att han befann sig i hallen innan Bhagavan hade infunnit sig. Han hade ännu inte lärt sig de indiska sederna och höll hatten i handen och behöll skorna på. Han var mycket angelägen att lära sig om Bagavans tillstånd och frågade varför det påstås att den individuella själen är illusorisk om den är identisk med det Högsta. En anhängare berättar om samtalet som följde:
     Bhagavan gav honom det vanliga svaret och började sedan att tugga betelblad. Frydman berättade om sina funderingar för Bhagavan med stora gestikuleringar, han ville veta om inte det bästa vore att förgöra egot en gång för alla för att återfinna den högsta Friden. Maharshi slutade tugga sina betelblad och log. Sedan brast han ut i skratt och bad frågeställaren att visa honom sitt ego så att Maharshi kunde förgöra det. Alla i salen skrattade, inklusive Frydman, och när alla slutat skratta sa Frydman till Maharshi: ”Ja, nu förstår jag.” (Ur Mountain Path, april 1981, sid 69)
     Trots att Frydman var en blyg person fick han mod att tala i hallen direkt när han anlänt, och en behaglig atmosfär uppstod mellan honom och Bhagavan. En annan anhängare skildrar följande humoristiska anekdot:
     En gång dök Maurice Frydman upp i hallen med ett stort glas juice och erbjöd det till Bhagavan. Bhagavan sa då: ”Det räcker inte.” Frydman tänkte att Bhagavan nog ville ha mer juice och sa: ”Drick detta så hämtar jag mer sen.” ”Bra. Kommer du att ge alla i hallen ett lika stort glas juice?” Frydman svarade: ”De behöver inte det.” ”Bhagavans svar blev då: ”Det behöver inte jag heller.” Frydman envisades: ”Men du är så blek!” Bhagavan svarade: ”Du är mycket blekare än jag, drick det själv!” Alla skrattade. Så blekansiktet Frydman tog Mästarens ord bokstavligt och gick till ett hörn och drack hela glaset själv. (Ur Mountain Path, januari 1985, sid 32)
     Det var under de år som han var bosatt på ashramet som han började att skriva ned Bhagavans svar till de förfrågningar anhängarna kom med. Dessa meningsutbyten skulle sedermera utgöra innehållet till ”Maharshis gospel” och delar av Talks with Ramana Maharshi. Frydman var en av Bhagavans favoriter och det sägs att när någon kommenterade briljansen i Frydmans frågor till Bhagavan svarade Bhagavan att Frydman egentligen inte ställde dem för sin egen skull utan för andras skull. Bhagavans uppskattning till Frydmans osjälviska beteende var stor.
     Mötet med Bhagavan föranledde att Frydman beslutade sig för att ändra sina levnadsvanor och att på fullt allvar ge sig in på den andliga vägen. Han bad Bhagavan att få sannyasa diksha men som alltid vägrade Bhagavan: jag har inga orangea kläder till dig, för du behöver inga! Men Frydman missade ordens djupa innebörd och genomförde det ändå och tog vid slutet av 1930 sannyasa hos Swami Ramdas. När han senare mötte Gandhiji, började denne att kalla honom Bharatananda (Bliss of India), ett erkännande om Frydmans kärlek till sitt valda land i en orolig tid. Men som företagschef hade Frydman svårt att få ett erkännande för sin sannyasa. Denna konflikt blev mer påtaglig då Frydman började gå tiggarrundor på kvällarna då han ofta gick till de egna anställdas hushåll. Apa Pant skriver:
     När det rapporterades till Sir Mirza Ismail att hans högt begåvade ingenjör hade rakat huvudet och tagit sannyasa och gick till arbetet i orangea kläder, tiggde till sig sina måltider och gav bort sin lön (3000 Rs per månad) till de fattiga och behövande blev företagets VD rasande. Han bad Mr Frydman inställa sig för att påminna honom att han var anställd som ingenjör, inte som sannyasi och förbjöd honom hädanefter att bära orangea kläder. Maurice bad då genast att få lämna företaget. Ingen skulle bestämma vad eller hur han skulle äta. Det var hans sak, och han var fri att välja det sätt han ville leva sitt liv på, så länge berörda parter var nöjda med kvalitén på hans arbete, som ingenjör och som chef. Slutligen nåddes en kompromiss; Maurice var tvungen att bära europeiska kläder eller delstatens dräkter, bara när höjdare besökte fabriken.  
     Med tiden började Frydman att omvärdera sannyasans yttre aspekter och de måsten en sådan identitet ofta medför. Kanske blev han påmind om Bhagavans tidigare vägran att ge honom kläder, och han beslutade sig för att gå tillbaka till en normal klädsel. Men i sitt hjärta behöll han den verkliga sannyasan, försakelse och osjälviska handlingar, medan han utåt smälte in i mängden. Men från denna stund till dess han slutade på företaget vägrade han att ta emot sin månadslön trots att ledningen insisterade. De ville spara hans lön så att han kunde få den den dag han slutade. Och när Frydman så småningom lämnade fabriken tog han emot pengarna och fördelade hela summan till arbetarna.
Picture
Picture
Nisargadatta Maharaj tillsammans med Maurice Frydman i Mumbai
Efter Bhagavans Mahanirvana åtog sig Maurice ett flertal verksamheter runt om i landet. 1970 bodde han i Mumbai och tillbringade en stor del av sin tid tillsammans med Nisargadatta Maharaj. Bland annat översatte och redigerade han samtal som spelats in mellan Nisargadatta och besökare. De publicerades sedan under titeln I AM THAT och blev med tiden en nutida advaita-klassiker.
År 1976, mot slutet av sitt liv när han var sjuk och sängliggandes i sin lägenhet i Bombay dök en okänd kvinna upp vid hans dörr. Hon presenterade sig och förklarade att hon var en legitimerad sjuksköterska och att hon hade fått i uppdrag av en man i en dröm att komma och erbjuda Maurice vård. Drömmen hade upprepats och när hon fick drömmen för tredje gången bestämde hon sig för att agera. Maurice var tveksam till hennes berättelse men hennes uppriktighet och öppenhet gjorde att han välkomnade henne in. När hon steg in sökte sig hennes ögon till ett foto på väggen, hon kände inte till namnet på mannen, men hon utbrast: ”Det är mannen som kom till mig i min dröm!” Fotografiet föreställde Bhagavan.
     Apa Pant har följande berättelse att berätta om Maurice Frydmans sista dagar: ”En dag fick jag ett telefonsamtal från Bombay. ’Maurice håller på att dö’, viskade en sorgsen röst stilla, ’han ber dig, kom så fort du kan’. Min fru och jag gav oss genast av, ihop med vår yngsta son som Frydman tyckte väldigt mycket om. När vi kom fram möttes vi av en läkare och en gammal vän till Frydman, Hilla Petit, samt hennes adopterade dotter, Babulal, som sa att Maurice vägrade att äta eller att ta sin medicin. Hilla och Babulal grät. De bad mig att få Maurice att äta och ta sin medicin, som om någon någonsin skulle få honom att göra något som han inte ville göra! Maurice sa till mig: ’Apa, vem är det som kan dö?’
     Nästa dag körde han ut alla ur rummet, så att vi två kunde vara ensamma. Och så sa han: ’Apa. Jag hör musiken. Jag ser ljuset. Vem dör? Ingen dör. Den här sjukliga kroppen håller mig borta från harmonin och skönheten. Tvinga mig inte att förbli i den här kroppen. Gå nu i frid.’
     Nästa dag satt Sri Nisargadatta Maharaj och vi andra vid hans säng. Under hans tre sista andetag kunde vi svagt höra honom viska dessa ord: Hari Om!”
3 Kommentarer

PER WESTIN (SRI RAMANAGIRI)

7/13/2011

4 Kommentarer

 
Picture
David Godman skriver i sin blogg:
"En europeisk anhängare till Bhagavan ligger begravd nära byn Vadippatti, som ligger ca 25 km från Madurai. Hans namn är Ramana Giri. Det finns en Shiva Lingam uppsatt över hans Samadhi (begravningsplats) och ett litet tempel byggt runt den. Jag brukade besöka denna plats på väg till Madurai, som ligger vid ett lugnt ställe vid foten till en liten bergskedja. Mannen som ansvarade för platsen gav följande information om Sri Ramana Giri:

Hans ursprungliga namn var Per Westin. Han var släkt med den kungliga familjen i sitt hemland Sverige. Han kom till Indien för att studera sanskrit vid Banaras Hindu University. Han mötte Bhagavan och återvände aldrig till sitt hemland. Bhagavan gav honom en liten tiggarskål gjord av en kokosnöt av honom själv. De kommande dagarna kunde han inte få tillräckligt med mat och klagade till Bhagavan om det. Bhagavan berättade att han därefter inte behövde tigga efter mat eftersom det automatiskt skulle komma till honom. Och från den stunden behövde han inte längre bry sig om sin mat. Han reste sedan runt till olika platser och bosatte sig till sist på denna plats, som ligger intill en liten flod nära djungeln. Tiggarskålen av kokosskal som Bhagavan tillverkade förvaras säkert i ett smyckeskrin, tillsammans med andra tillhörigheter till Sri Ramana Giri. Jag fick se den. Den har tillverkats genom att dela kokosnöten vertikalt. Och trots att den är liten är den helt oval och fint polerad. Jag höll den i mina händer och jag överväldigades av känslor. Som ett minne fick jag ett av Sri Ramana Giris gamla visitkort med hans ursprungliga namn. På kortet har han sitt gamla namn och adressen "Djursholm". Hittills har jag inte stött på Sri Ramana Giri i någon skrift rörande Bhagavans liv."

Jag har försökt att ta reda på mer om vem denna man var men har inte lyckats hitta någon information om honom. Den store danske mystikern Alfred Emanuel Sørensen (Sunyata) som också tillbringade mycket tid tillsammans med Ramana Maharshi kände Ramanagiri väl och skriver om honom i sin bok "Dancing with the Void", och i de skrifter som finns att läsa på sidan http://www.meditation.dk/sunyata.htm. Hur de båda levde och tillbringade sin tid tillsammans med Ramana och i Himalaya är rörande. Nedan finns flera länkar där man kan läsa mer om Ramanagiri. Och förhoppningsvis hittar jag snart mer information om honom i de svenska arkiven.

http://www.sriramanamaharshi.org/mountainpath.html (1994 - July)
http://sriramanagiriswamigal.com/
http://sri-ramana-maharshi.blogspot.com/2009/01/swami-ramanagiri.html

/Daniel
4 Kommentarer

paulbruntondailynote.se

10/3/2010

0 Kommentarer

 
Picture
Den 10 oktober 2010 öppnas en ny andlig-filosofisk service på internet. Välkommen att besöka paulbruntondailynote.se

Varje dag, fr.o.m. 101010, presenteras en ny, inspirerande text som är hämtad från The Notebooks of Paul Brunton och översatt till många språk.

Dr. Paul Brunton (1898 -1981) var upplyst. Han levde i obruten kontakt med den universella närvaron och var en av vår tids mest dynamiska andliga författare med fler än 30 utgivna böcker. Hans filosofiska mästerverk i 16 tjocka band, The Notebooks of Paul Brunton, innehåller 34.000 texter som behandlar alla aspekter av det andliga sökandet.

Många dras till denna tidlösa, universella livsåskådning som karakteriseras av djup och klarhet, enkelhet och förmåga att inspirera människor till ett rikare liv. Men många, många fler (miljarder människor runt om i världen, inte minst i den yngre generationen) har aldrig hört talas om den. De vet inte att denna visdomskälla, som utstrålar så mycket kärlek och hopp, existerar. Därför öppnas nu den här hemsidan.

Förhoppningen är att det så småningom ska bli möjligt för alla människor på jorden, att på sitt eget språk låta sig inspireras av dessa visdomsord, som bidrar med så mycket skönhet, glädje och mening i våra liv - och till en fredlig framtid för mänskligheten.

Den 10 oktober kommer det att finnas 15 olika språk att välja emellan. Många fler kommer att presenteras efter hand. Klicka dig fram till det språk som du vill läsa!

Mot slutet av sitt liv skrev Paul Brunton:

”Den dag närmar sig obevekligt då denna penna inte längre kommer att röra sig över papperet. Till gagn för dem som kommer efter mig vill jag därför lämna ett högtidligt och heligt vittnesbörd: Jag vet - lika säkert som jag vet att jag inte är den penna med vars hjälp dessa rader skrivs - att det finns ett gudomligt väsen, kärleksfullt, beskyddande och vist i varje människas hjärta. Jag kallar det Överjag, andra kallar det Själ. Därför att Överjaget finns hos alla kan det upptäckas av alla... Gudomens närvaro i människans eget innersta säkerställer att hon kommer att söka och finna den.”

0 Kommentarer

Nisargadatta Mahasamadhi bilder

9/8/2010

0 Kommentarer

 
Picture
0 Kommentarer

Välkomna

9/27/2009

4 Kommentarer

 
Picture
Hej! Hoppas ni gillar hemsidan och att översättningarna kan göra nytta för er!
     Idag den 27e september 2009 känns som en bra dag att sjösätta advaita.se, trots att materialet inte är färdigt. Jag fick ett mejl idag, med rubriken "Ramesh S. Balsekar  May 25, 1917 - September 27, 2009". Något sa mig att materialet skulle ut. /Daniel

4 Kommentarer

     

    Blogg rörande Bhagavan Sri Ramana Maharshi och Advaita.

    Archives

    November 2026
    March 2025
    October 2020
    July 2020
    February 2020
    December 2019
    June 2018
    November 2017
    September 2017
    April 2016
    February 2016
    September 2014
    April 2013
    March 2012
    July 2011
    October 2010
    September 2010
    September 2009

    Categories

    All

    RSS Feed

Powered by Create your own unique website with customizable templates.