Tankens och Individkänslans Uppkomst
J. Krishnamurti har utforskat ämnet om tankarnas uppkomst med en extraordinär klarhet och sagt att de uppstår där det finns en rest av osmält upplevelse med känslomässig innebörd. Naturligtvis motsvarar detta samma sak som, säg, "tankar som härrör från den interna jäsningen på ett olöst problem", förutom att den senare formuleringen kanske är något mer allmän eftersom den också täcker alla icke-psykologiska problem som sinnet själv kan ha bestämt sig för att lösa.
Denna uppfattning att tankar kommer från osmälta upplevelser är mycket kompatibel med det vi tidigare nämnt om att tanken är en cyklisk process och livnär sig på sig själv -- båda (tanken och den osmälta upplevelsen, ö.a.) är i själva verket aspekter av en och samma sak. Det har uttryckts på ett bra sätt i citatet som utgör utgångspunkten för det här kapitlet: "Efter det att tanken återgått till tystnaden, verkar något klamra sig fast vid tanken ... Detta fastklamrande verkar vara ett minne från tankeupplevelsen." Exakt så, detta är rester från en osmält, inte helt förstådd tidigare tanke, eller en aktuell tanke belyst av en upplevelse som inte helt smälts. En sådan rest, i ett sinne dräktigt med kunskaper och idéer, sätter igång en hel kedja av på varandra följande tankar, precis som en utsädeskristall i en lösning, som dränkts i ett kristalliskt ämne, för fram otaliga miljarder andra kristaller.
En upplevelse som inte förståtts är alla de upplevelser som inte passar in i våra snygga referensramar; det vill säga; de kolliderar med vår speciella uppsättning fördomar och betuttade idéer, kort sagt med våra tankars sammansättning om hur saker och ting borde vara. Vidare framkallas “individkänslan” ur det motstånd som är involverat i processen att "inordna" tanken i våra "egentillverkade" standarder. Det är frustrationen, det motstånd som upplevs, som gör att ett mer eller mindre latent ”jag” väcks till liv. Till och med en enkel förändring i bekanta rutiner kan sätta igång en konstig känsla av oro. Men så länge som allt funkar och det inte finns någon sådan motståndskänsla -- att det med andra ord inte finns någon ”störning” i den mekaniska funktionen -- är man helt fri från självmedvetande.
Ett annat sätt att beskriva detta motstånd som leder till "jag"-känslan skulle vara att säga, att det är medvetandets rotationsvirvel som uppkommer när det uppstår en plötslig men ofullständig förståelse om att någon uppsättning av de grundläggande begreppen, eller värdena, som vi har alla våra erfarenheter och tankar fästade vid, faktiskt är ogiltiga; det känns som om botten fallit ur vår lilla värld. Ändå kopplas förståelsen fortfarande ihop med en ovilja att ge upp denna felaktiga referensram (detta är ofta förenklat som en ovilja att ”avstå principer”). Och visst är det så, om insikten hade varit fullständig på alla förståelseplan, skulle de vanliga tankemönstren ha brutits ned spontant, och vi skulle ha förlorat våra små ”jag”-inriktade intressen i havet av det som är, smärtfritt och utan tvång. Följaktligen, intressant nog, är självkänslan faktiskt en biprodukt snarare än ett grundläggande psykologiskt faktum -- helt annat än vad folk tror att det är. Mer generellt kan man säga att den uppstår, vare sig den utlöses ur frustration eller i ett känsloutbrott av självförhärligande, varje gång en omvänd tankeföljd äger rum: det vill säga att egokonceptet möter sina egna begränsningar och på så sätt blir medvetet om sin fundamentala isolering från hela existensen. De som går tillräckligt djupt i utforskandet av sin självkänsla kan inse, att denna ”fundamentala isolering" måste innebära ego-konceptets ogiltighet. Men allt detta uttrycks så mycket bättre och mer kortfattat i vårt inledande citat: "något verkar hålla fast vid tanken och säger att detta är 'jag'!" med den djupare innebörden, vilket framgår i resten av stycket, att det finns bara tanke - och i slutänden bara medvetande - och inget "jag" överhuvudtaget.
Denna uppfattning att tankar kommer från osmälta upplevelser är mycket kompatibel med det vi tidigare nämnt om att tanken är en cyklisk process och livnär sig på sig själv -- båda (tanken och den osmälta upplevelsen, ö.a.) är i själva verket aspekter av en och samma sak. Det har uttryckts på ett bra sätt i citatet som utgör utgångspunkten för det här kapitlet: "Efter det att tanken återgått till tystnaden, verkar något klamra sig fast vid tanken ... Detta fastklamrande verkar vara ett minne från tankeupplevelsen." Exakt så, detta är rester från en osmält, inte helt förstådd tidigare tanke, eller en aktuell tanke belyst av en upplevelse som inte helt smälts. En sådan rest, i ett sinne dräktigt med kunskaper och idéer, sätter igång en hel kedja av på varandra följande tankar, precis som en utsädeskristall i en lösning, som dränkts i ett kristalliskt ämne, för fram otaliga miljarder andra kristaller.
En upplevelse som inte förståtts är alla de upplevelser som inte passar in i våra snygga referensramar; det vill säga; de kolliderar med vår speciella uppsättning fördomar och betuttade idéer, kort sagt med våra tankars sammansättning om hur saker och ting borde vara. Vidare framkallas “individkänslan” ur det motstånd som är involverat i processen att "inordna" tanken i våra "egentillverkade" standarder. Det är frustrationen, det motstånd som upplevs, som gör att ett mer eller mindre latent ”jag” väcks till liv. Till och med en enkel förändring i bekanta rutiner kan sätta igång en konstig känsla av oro. Men så länge som allt funkar och det inte finns någon sådan motståndskänsla -- att det med andra ord inte finns någon ”störning” i den mekaniska funktionen -- är man helt fri från självmedvetande.
Ett annat sätt att beskriva detta motstånd som leder till "jag"-känslan skulle vara att säga, att det är medvetandets rotationsvirvel som uppkommer när det uppstår en plötslig men ofullständig förståelse om att någon uppsättning av de grundläggande begreppen, eller värdena, som vi har alla våra erfarenheter och tankar fästade vid, faktiskt är ogiltiga; det känns som om botten fallit ur vår lilla värld. Ändå kopplas förståelsen fortfarande ihop med en ovilja att ge upp denna felaktiga referensram (detta är ofta förenklat som en ovilja att ”avstå principer”). Och visst är det så, om insikten hade varit fullständig på alla förståelseplan, skulle de vanliga tankemönstren ha brutits ned spontant, och vi skulle ha förlorat våra små ”jag”-inriktade intressen i havet av det som är, smärtfritt och utan tvång. Följaktligen, intressant nog, är självkänslan faktiskt en biprodukt snarare än ett grundläggande psykologiskt faktum -- helt annat än vad folk tror att det är. Mer generellt kan man säga att den uppstår, vare sig den utlöses ur frustration eller i ett känsloutbrott av självförhärligande, varje gång en omvänd tankeföljd äger rum: det vill säga att egokonceptet möter sina egna begränsningar och på så sätt blir medvetet om sin fundamentala isolering från hela existensen. De som går tillräckligt djupt i utforskandet av sin självkänsla kan inse, att denna ”fundamentala isolering" måste innebära ego-konceptets ogiltighet. Men allt detta uttrycks så mycket bättre och mer kortfattat i vårt inledande citat: "något verkar hålla fast vid tanken och säger att detta är 'jag'!" med den djupare innebörden, vilket framgår i resten av stycket, att det finns bara tanke - och i slutänden bara medvetande - och inget "jag" överhuvudtaget.
John Blofeld, Wei Wu Wei, Robert Powell, Douglas Harding, Natalie Margaret Imeretinsky.
RSS-flöde
