SRI NISARGADATTA MAHARAJ
"Hade födelse och död varit verkliga hade jag haft kännedom om dem. Jag hade vetat om dem."
Översättningar ur "I Am That"
- Vem är Nisargadatta Maharaj
- Kapitel 1, Vetskapen "jag Är"
- Kapitel 7, Sinnet
- Kapitel 25, Håll fast vid "jag är"
- Kapitel 34, Sinnet är rastlösheten själv
- Kapitel 60, Lev efter fakta, inte fantasier
Översättningar ur "I Am That"
- Vem är Nisargadatta Maharaj
- Kapitel 1, Vetskapen "jag Är"
- Kapitel 7, Sinnet
- Kapitel 25, Håll fast vid "jag är"
- Kapitel 34, Sinnet är rastlösheten själv
- Kapitel 60, Lev efter fakta, inte fantasier
Kapitel 25 - Håll fast vid "jag är"
Frågeställare: Är du någonsin glad eller ledsen? Känner du till glädje och sorg?
Maharaj: Kalla dem vad du vill. För mig är de bara sinnestillstånd, och jag är inte sinnet.
F: Är kärlek ett sinnestillstånd?
M: Det beror på vad du menar med kärlek. Begär är, givetvis, ett sinnestillstånd. Men insikten att allt är ett är inte i sinnet. För mig existerar ingenting på egen hand. Allt är Självet, allt är jag själv. Att se mig själv i alla och alla i mig själv är med all säkerhet kärlek.
F: Exakt vem, är det som vill ha det sinnet begär? Är det Självet eller sinnet?
M: Frågan är felaktigt ställd. Det finns ingen ”vem”. Det finns begär, rädsla, ilska, och sinnet säger – det här är jag, det här är mitt. Det finns inget som kan kallas ”mig” eller ”mitt”. Begär är ett sinnestillstånd, förnummet och skapat av sinnet. Var finns begäret utan sinnets förnimmelse och skapelse?
F: Men finns det något sådant som förnimmelse utan skapelse?
M: Givetvis. Skapelse kan inte gå bortom sinnet, medan förnimmelse är medvetandet självt.
F: Exakt vad är det som sker när någon dör?
M: Ingenting sker. Någonting blir ingenting. Ingenting fanns, ingenting blir kvar.
F: Säkerligen är det en skillnad mellan att leva och att dö. Du talar om det levande som dött och det döda som levande.
M: Varför grämer du dig över en mans död men bryr dig lite om de miljoner som dör varje dag? Hela universum imploderar och exploderar i varje stund – skall jag gråta över dem? En sak är tämligen klar för mig: allt som finns, lever och finns, har sitt varande i medvetandet och jag är bortom medvetandet. Jag finns i det som vittnet. Jag är bortom det som Varande.
F: Med all säkerhet bryr du dig om ditt barn när det är sjukt, eller hur?
M: Jag blir inte frustrerad. Jag bara gör det som behöver göras. Jag oroar mig inte inför framtiden. Ett rätt gensvar till varje situation ligger i min natur. Jag stannar inte för att tänka efter vad jag skall göra. Jag agerar och fortsätter. Resultat påverkar inte mig. Jag bryr mig inte ens om de är goda eller dåliga. Vad de än är, är de – om de kommer tillbaka till mig tar jag itu med dem på en gång. Eller, snarare, jag finner mig ta itu med dem på en gång. Det finns ingen känsla av syfte i någonting jag gör. Saker sker som de sker – inte för att jag gör så att de sker, men det är för att JAG ÄR som de sker. I verkligheten sker ingenting.
När sinnet är rastlöst, dansar Shiva, såsom månen dansar i det oroliga vattnet. Det är allt ett framträdande beroende på felaktiga idéer.
F: Men du är medveten om många saker och rättar dig efter deras natur. Du behandlar ett barn som ett barn och en vuxen som en vuxen.
M: Såsom smaken av salt genomtränger det stora havet och varje enskild droppe havsvatten bär samma smak, så ger mig varje upplevelse en smak av verkligheten, den evigt fräscha upplysningen om mitt eget varande.
F: Existerar jag i din värld så som du existerar i min?
M: Självklart, du är och jag är. Men bara som punkter i medvetandet; vi är ingenting skilt från medvetandet. Detta måste förstås: världen hänger på tråden av medvetenhet; ingen medvetenhet, ingen värld.
F: Det finns många punkter i medvetandet, finns det lika många världar?
M: Ta drömmen som ett exempel. I ett sjukhus kan det finnas många patienter, alla i sömn, var och en drömmer sin privata dröm, orelaterad till de andra, men de har en faktor gemensamt – sjukdom. Likadant har vi i vår inbillning skilt oss själva från den äkta världen av gemensam upplevelse och stängt in oss själva i ett moln av personliga begär och rädslor, bilder och tankar, idéer och koncept.
F: Det kan jag förstå. Men vad är orsaken till de många variationer av personliga världar?
M: Variationen är inte så stor. Alla drömmar handlar om en gemensam värld. Till viss del formar och influerar de varandra. Den grundläggande enheten verkar trots allt i alla. I roten av allt ligger självglömska; att inte veta vem jag är.
F: För att glömma måste man veta. Visste jag vem jag är innan jag glömde det?
M: Självklart. Självglömska är inneboende i självkännedom. Omedvetenhet och medvetenhet är två aspekter av ett liv. De samverkar. För att känna världen glömmer du självet – för att känna självet glömmer du världen. Vad är världen när allt kommer omkring? En samling minnen. Håll fast vid en sak som är av vikt, håll fast vid ”jag är” och släpp det andra. Detta är sadhana. Inom självförverkligande finns det inget att hålla fast vid och inget att glömma. Allt vets, ingenting är ihågkommet.
F: Vad är orsaken till självglömska?
M: Det finns ingen orsak eftersom det inte finns någon glömska. Mentala tillstånd avlöser varandra, och varje tillstånd utplånar det föregående. Att minnas och att glömma självet är båda mentala tillstånd. De växelverkar som dag och natt. Verkligheten är bortom båda.
F: Säkerligen måste det finnas en skillnad mellan att glömma och att inte veta. Att inte veta behöver ingen orsak. Att glömma förutsätter en tidigare vetskap och även tendensen eller förmågan att glömma. Jag medger att jag inte vet skälet för ovetskap, men glömska måste ha en grund.
M: Det finns inte någonting sådant som ovetskap. Det finns bara glömska. Vad är det för fel med att glömma? Det är lika lätt att glömma som att komma ihåg.
F: Är det inte en olycka att glömma sig själv?
M: Det är lika dåligt som att påminna sig om sig själv hela tiden. Det finns ett tillstånd bortom att glömma och att minnas – det naturliga tillståndet. Att minnas, att glömma – dessa är alla sinnestillstånd, tanke-bundna, ord-bundna. Ta till exempel idén om att vara född. Det har sagts att jag är född. Jag kommer inte ihåg det. Det har sagts att jag kommer att dö. Jag förväntar mig inte det. Du säger att jag har glömt eller har brist på fantasi. Men jag kan bara inte komma ihåg vad som har hänt, inte heller förväntar jag mig det omöjliga. Kroppar föds och kroppar dör men vad rör det mig? I medvetandet uppkommer och försvinner kroppar, och medvetandet självt har sitt ursprung i mig. Jag är livet och kroppen och sinnet tillhör mig.
F: Du säger att världen har uppkommit på grund av självglömska. För att glömma måste jag ha kommit ihåg. Vad glömde jag att komma ihåg? Jag har inte glömt att jag är.
M: Denna ”jag är” kan vara en del av illusionen.
F: Hur kan det vara så? Du kan inte bevisa för mig att jag inte är. Även då jag har övertygats om att jag inte är – är jag.
M: Verkligheten kan varken bevisas eller motbevisas. Inom sinnet kan du inte, bortom sinnet behöver du inte. I det verkliga dyker inte frågan ”vad är verkligt?” upp. Det manifesterade (saguna) och det omanifesterade (nirguna) är inte olika.
F: Men då är allt verkligt.
M: Jag är allt. I mig själv är allt verkligt. Avsides mig är inget verkligt.
F: Jag känner inte att världen är resultatet av ett misstag.
M: Du kan endast säga så efter en full undersökning, inte innan. Givetvis, då du urskiljer och släpper det overkliga, vad som kvarstannar är det verkliga.
F: Kvarstannar någonting?
M: Det verkliga kvarstannar. Men bli inte missled av ord!
F: Sedan tidernas begynnelse, genom otaliga födslar, har jag byggt och förbättrat och förgyllt min värld. Den är varken perfekt, inte heller är den overklig. Det är en process.
M: Du misstar dig. Världen har ingen existens avsides dig. I varje stund är den en reflektion av dig själv. Du skapar den, du förstör den.
F: Och bygger upp den igen, förbättrad.
M: För att förbättra den måste du avfärda den. Man måste dö för att leva. Det finns ingen återfödelse, förutom genom döden.
F: Ditt universum må vara perfekt. Mitt personliga universum förbättras.
M: Ditt personliga universum existerar inte på egen hand. Det är bara en begränsad och förvrängd syn av det verkliga. Det är inte universum som behöver förbättras, utan ditt synsätt.
F: Hur betraktar du det?
M: Som en scen på vilken ett världsdrama utspelar sig. Uppträdandets kvalité är allt som spelar roll; inte vad aktörerna säger eller gör, utan hur de säger det och hur de gör det.
F: Jag gillar inte den här lila (lek) idén. Jag skulle hellre jämföra världen med en arbetsplats i vilken vi är arbetarna.
M: Du tar det alltför allvarligt. Vad är det för fel med lek? Du har ett mål endast så länge du inte är fulländad (purna); tills du är fulländad är kompletterande och fullkomlighet målet. Men när du är fulländad i dig själv, helt fullständig inom och utom, då njuter du av universum; du bearbetar det inte. För de ofullständiga tycks du arbeta hårt men det är deras illusion. Idrottsmän tycks göra oerhörda ansträngningar, ändå är deras enda motiv att leka och att visa upp sin talang.
F: Menar du att Gud bara har kul? Är han inte engagerad i en målmedveten handling?
M: Gud är inte bara sann och god, han är också vacker (satyam-shivam-sundaram). Han skapar skönhet – för glädjen av det.
F: Nåväl, då är skönhet hans ändamål.
M: Varför för du in du ett ändamål? Ändamål förutsätter rörelse, förändring, en känsla av ofullkomlighet. Gud strävar inte efter skönhet – vad han än gör är skönt. Skulle du säga att en blomma försöker vara vacker? Den är vacker av sin själva natur. Likadant är Gud fullkomligheten själv, inte en strävan efter fullkomlighet.
F: Ändamålet uppfyller sig själv i skönhet.
M: Vad är skönhet? Vad helst som är förnummet lycksaligt är skönt. Lycksalighet är skönhetens essens.
F: Du talar om Sat-Chit-Ananda. Att jag är, är uppenbart. Att jag vet, är uppenbart. Att jag är lycklig är inte alls uppenbart. Var har min lycka tagit vägen?
M: Var fullständigt medveten om ditt eget varande och du kommer medvetet att vara i sällhet. Det är för att du för ditt sinne från dig själv och låter det breda ut sig i det du inte är, som du förlorar din känsla av lycka, av att må bra.
F: Det ligger två vägar framför oss – vägen av ansträngning (yoga marga), och vägen av enkelhet (bhoga marga). Båda leder till samma mål – befrielse.
M: Varför kallar du bhoga en väg? Kan enkelhet göra dig fullkomlig?
F: Den perfekta försakaren (yogi) kommer att finna verkligheten. Den perfekta njutaren (bhogi) kommer också att finna den.
M: Hur kan det vara så? Motsäger de inte varandra?
F: De extrema möts. Att vara en perfekt Bhogi är svårare än att vara en perfekt Yogi. Jag är en ödmjuk människa och vill inte favorisera någon av dessa. Både Yogin och Bhogin är när allt kommer omkring angelägna om sökandet efter lycka. Yogin vill ha den permanent, Bhogin nöjer sig med att få den ibland. Oftast strävar Bhogin mer än Yogin.
M: Vad är din lycka värd när du måste sträva och arbeta för den? Sann lycka är spontan och ansträngningslös.
F: Alla varelser söker efter lycka. De olika tillvägagångssätten till lycka är det enda som skiljer dem åt. En del söker inom sig själva och kallas därför Yogis; en del söker utanför sig och benämns Bhogis. Ändå behöver de varandra.
M: Behag och obehag alternerar. Lyckan är bergfast. Vad du kan söka och finna är inte det verkliga. Finn vad du aldrig har förlorat, finn det du aldrig kan mista.
Maharaj: Kalla dem vad du vill. För mig är de bara sinnestillstånd, och jag är inte sinnet.
F: Är kärlek ett sinnestillstånd?
M: Det beror på vad du menar med kärlek. Begär är, givetvis, ett sinnestillstånd. Men insikten att allt är ett är inte i sinnet. För mig existerar ingenting på egen hand. Allt är Självet, allt är jag själv. Att se mig själv i alla och alla i mig själv är med all säkerhet kärlek.
F: Exakt vem, är det som vill ha det sinnet begär? Är det Självet eller sinnet?
M: Frågan är felaktigt ställd. Det finns ingen ”vem”. Det finns begär, rädsla, ilska, och sinnet säger – det här är jag, det här är mitt. Det finns inget som kan kallas ”mig” eller ”mitt”. Begär är ett sinnestillstånd, förnummet och skapat av sinnet. Var finns begäret utan sinnets förnimmelse och skapelse?
F: Men finns det något sådant som förnimmelse utan skapelse?
M: Givetvis. Skapelse kan inte gå bortom sinnet, medan förnimmelse är medvetandet självt.
F: Exakt vad är det som sker när någon dör?
M: Ingenting sker. Någonting blir ingenting. Ingenting fanns, ingenting blir kvar.
F: Säkerligen är det en skillnad mellan att leva och att dö. Du talar om det levande som dött och det döda som levande.
M: Varför grämer du dig över en mans död men bryr dig lite om de miljoner som dör varje dag? Hela universum imploderar och exploderar i varje stund – skall jag gråta över dem? En sak är tämligen klar för mig: allt som finns, lever och finns, har sitt varande i medvetandet och jag är bortom medvetandet. Jag finns i det som vittnet. Jag är bortom det som Varande.
F: Med all säkerhet bryr du dig om ditt barn när det är sjukt, eller hur?
M: Jag blir inte frustrerad. Jag bara gör det som behöver göras. Jag oroar mig inte inför framtiden. Ett rätt gensvar till varje situation ligger i min natur. Jag stannar inte för att tänka efter vad jag skall göra. Jag agerar och fortsätter. Resultat påverkar inte mig. Jag bryr mig inte ens om de är goda eller dåliga. Vad de än är, är de – om de kommer tillbaka till mig tar jag itu med dem på en gång. Eller, snarare, jag finner mig ta itu med dem på en gång. Det finns ingen känsla av syfte i någonting jag gör. Saker sker som de sker – inte för att jag gör så att de sker, men det är för att JAG ÄR som de sker. I verkligheten sker ingenting.
När sinnet är rastlöst, dansar Shiva, såsom månen dansar i det oroliga vattnet. Det är allt ett framträdande beroende på felaktiga idéer.
F: Men du är medveten om många saker och rättar dig efter deras natur. Du behandlar ett barn som ett barn och en vuxen som en vuxen.
M: Såsom smaken av salt genomtränger det stora havet och varje enskild droppe havsvatten bär samma smak, så ger mig varje upplevelse en smak av verkligheten, den evigt fräscha upplysningen om mitt eget varande.
F: Existerar jag i din värld så som du existerar i min?
M: Självklart, du är och jag är. Men bara som punkter i medvetandet; vi är ingenting skilt från medvetandet. Detta måste förstås: världen hänger på tråden av medvetenhet; ingen medvetenhet, ingen värld.
F: Det finns många punkter i medvetandet, finns det lika många världar?
M: Ta drömmen som ett exempel. I ett sjukhus kan det finnas många patienter, alla i sömn, var och en drömmer sin privata dröm, orelaterad till de andra, men de har en faktor gemensamt – sjukdom. Likadant har vi i vår inbillning skilt oss själva från den äkta världen av gemensam upplevelse och stängt in oss själva i ett moln av personliga begär och rädslor, bilder och tankar, idéer och koncept.
F: Det kan jag förstå. Men vad är orsaken till de många variationer av personliga världar?
M: Variationen är inte så stor. Alla drömmar handlar om en gemensam värld. Till viss del formar och influerar de varandra. Den grundläggande enheten verkar trots allt i alla. I roten av allt ligger självglömska; att inte veta vem jag är.
F: För att glömma måste man veta. Visste jag vem jag är innan jag glömde det?
M: Självklart. Självglömska är inneboende i självkännedom. Omedvetenhet och medvetenhet är två aspekter av ett liv. De samverkar. För att känna världen glömmer du självet – för att känna självet glömmer du världen. Vad är världen när allt kommer omkring? En samling minnen. Håll fast vid en sak som är av vikt, håll fast vid ”jag är” och släpp det andra. Detta är sadhana. Inom självförverkligande finns det inget att hålla fast vid och inget att glömma. Allt vets, ingenting är ihågkommet.
F: Vad är orsaken till självglömska?
M: Det finns ingen orsak eftersom det inte finns någon glömska. Mentala tillstånd avlöser varandra, och varje tillstånd utplånar det föregående. Att minnas och att glömma självet är båda mentala tillstånd. De växelverkar som dag och natt. Verkligheten är bortom båda.
F: Säkerligen måste det finnas en skillnad mellan att glömma och att inte veta. Att inte veta behöver ingen orsak. Att glömma förutsätter en tidigare vetskap och även tendensen eller förmågan att glömma. Jag medger att jag inte vet skälet för ovetskap, men glömska måste ha en grund.
M: Det finns inte någonting sådant som ovetskap. Det finns bara glömska. Vad är det för fel med att glömma? Det är lika lätt att glömma som att komma ihåg.
F: Är det inte en olycka att glömma sig själv?
M: Det är lika dåligt som att påminna sig om sig själv hela tiden. Det finns ett tillstånd bortom att glömma och att minnas – det naturliga tillståndet. Att minnas, att glömma – dessa är alla sinnestillstånd, tanke-bundna, ord-bundna. Ta till exempel idén om att vara född. Det har sagts att jag är född. Jag kommer inte ihåg det. Det har sagts att jag kommer att dö. Jag förväntar mig inte det. Du säger att jag har glömt eller har brist på fantasi. Men jag kan bara inte komma ihåg vad som har hänt, inte heller förväntar jag mig det omöjliga. Kroppar föds och kroppar dör men vad rör det mig? I medvetandet uppkommer och försvinner kroppar, och medvetandet självt har sitt ursprung i mig. Jag är livet och kroppen och sinnet tillhör mig.
F: Du säger att världen har uppkommit på grund av självglömska. För att glömma måste jag ha kommit ihåg. Vad glömde jag att komma ihåg? Jag har inte glömt att jag är.
M: Denna ”jag är” kan vara en del av illusionen.
F: Hur kan det vara så? Du kan inte bevisa för mig att jag inte är. Även då jag har övertygats om att jag inte är – är jag.
M: Verkligheten kan varken bevisas eller motbevisas. Inom sinnet kan du inte, bortom sinnet behöver du inte. I det verkliga dyker inte frågan ”vad är verkligt?” upp. Det manifesterade (saguna) och det omanifesterade (nirguna) är inte olika.
F: Men då är allt verkligt.
M: Jag är allt. I mig själv är allt verkligt. Avsides mig är inget verkligt.
F: Jag känner inte att världen är resultatet av ett misstag.
M: Du kan endast säga så efter en full undersökning, inte innan. Givetvis, då du urskiljer och släpper det overkliga, vad som kvarstannar är det verkliga.
F: Kvarstannar någonting?
M: Det verkliga kvarstannar. Men bli inte missled av ord!
F: Sedan tidernas begynnelse, genom otaliga födslar, har jag byggt och förbättrat och förgyllt min värld. Den är varken perfekt, inte heller är den overklig. Det är en process.
M: Du misstar dig. Världen har ingen existens avsides dig. I varje stund är den en reflektion av dig själv. Du skapar den, du förstör den.
F: Och bygger upp den igen, förbättrad.
M: För att förbättra den måste du avfärda den. Man måste dö för att leva. Det finns ingen återfödelse, förutom genom döden.
F: Ditt universum må vara perfekt. Mitt personliga universum förbättras.
M: Ditt personliga universum existerar inte på egen hand. Det är bara en begränsad och förvrängd syn av det verkliga. Det är inte universum som behöver förbättras, utan ditt synsätt.
F: Hur betraktar du det?
M: Som en scen på vilken ett världsdrama utspelar sig. Uppträdandets kvalité är allt som spelar roll; inte vad aktörerna säger eller gör, utan hur de säger det och hur de gör det.
F: Jag gillar inte den här lila (lek) idén. Jag skulle hellre jämföra världen med en arbetsplats i vilken vi är arbetarna.
M: Du tar det alltför allvarligt. Vad är det för fel med lek? Du har ett mål endast så länge du inte är fulländad (purna); tills du är fulländad är kompletterande och fullkomlighet målet. Men när du är fulländad i dig själv, helt fullständig inom och utom, då njuter du av universum; du bearbetar det inte. För de ofullständiga tycks du arbeta hårt men det är deras illusion. Idrottsmän tycks göra oerhörda ansträngningar, ändå är deras enda motiv att leka och att visa upp sin talang.
F: Menar du att Gud bara har kul? Är han inte engagerad i en målmedveten handling?
M: Gud är inte bara sann och god, han är också vacker (satyam-shivam-sundaram). Han skapar skönhet – för glädjen av det.
F: Nåväl, då är skönhet hans ändamål.
M: Varför för du in du ett ändamål? Ändamål förutsätter rörelse, förändring, en känsla av ofullkomlighet. Gud strävar inte efter skönhet – vad han än gör är skönt. Skulle du säga att en blomma försöker vara vacker? Den är vacker av sin själva natur. Likadant är Gud fullkomligheten själv, inte en strävan efter fullkomlighet.
F: Ändamålet uppfyller sig själv i skönhet.
M: Vad är skönhet? Vad helst som är förnummet lycksaligt är skönt. Lycksalighet är skönhetens essens.
F: Du talar om Sat-Chit-Ananda. Att jag är, är uppenbart. Att jag vet, är uppenbart. Att jag är lycklig är inte alls uppenbart. Var har min lycka tagit vägen?
M: Var fullständigt medveten om ditt eget varande och du kommer medvetet att vara i sällhet. Det är för att du för ditt sinne från dig själv och låter det breda ut sig i det du inte är, som du förlorar din känsla av lycka, av att må bra.
F: Det ligger två vägar framför oss – vägen av ansträngning (yoga marga), och vägen av enkelhet (bhoga marga). Båda leder till samma mål – befrielse.
M: Varför kallar du bhoga en väg? Kan enkelhet göra dig fullkomlig?
F: Den perfekta försakaren (yogi) kommer att finna verkligheten. Den perfekta njutaren (bhogi) kommer också att finna den.
M: Hur kan det vara så? Motsäger de inte varandra?
F: De extrema möts. Att vara en perfekt Bhogi är svårare än att vara en perfekt Yogi. Jag är en ödmjuk människa och vill inte favorisera någon av dessa. Både Yogin och Bhogin är när allt kommer omkring angelägna om sökandet efter lycka. Yogin vill ha den permanent, Bhogin nöjer sig med att få den ibland. Oftast strävar Bhogin mer än Yogin.
M: Vad är din lycka värd när du måste sträva och arbeta för den? Sann lycka är spontan och ansträngningslös.
F: Alla varelser söker efter lycka. De olika tillvägagångssätten till lycka är det enda som skiljer dem åt. En del söker inom sig själva och kallas därför Yogis; en del söker utanför sig och benämns Bhogis. Ändå behöver de varandra.
M: Behag och obehag alternerar. Lyckan är bergfast. Vad du kan söka och finna är inte det verkliga. Finn vad du aldrig har förlorat, finn det du aldrig kan mista.
