SRI NISARGADATTA MAHARAJ
"Hade födelse och död varit verkliga hade jag haft kännedom om dem. Jag hade vetat om dem."
Översättningar ur "I Am That"
- Vem är Nisargadatta Maharaj
- Kapitel 1, Vetskapen "jag Är"
- Kapitel 7, Sinnet
- Kapitel 25, Håll fast vid "jag är"
- Kapitel 34, Sinnet är rastlösheten själv
- Kapitel 60, Lev efter fakta, inte fantasier
Översättningar ur "I Am That"
- Vem är Nisargadatta Maharaj
- Kapitel 1, Vetskapen "jag Är"
- Kapitel 7, Sinnet
- Kapitel 25, Håll fast vid "jag är"
- Kapitel 34, Sinnet är rastlösheten själv
- Kapitel 60, Lev efter fakta, inte fantasier
Kapitel 7 - Sinnet
Frågeställare: Det finns många intressanta böcker skrivna av till synes kompetenta människor, som säger att världen inte är en illusion, men de medger emellertid dess flyktighet. Enligt dem finns det en hierarki av varelser, från den lägsta till den högsta. Vid varje nivå reflekteras medvetandets djup, vidd och intensitet via organismens komplexitet. Och det tycks inte vara möjligt att kunna skönja en kulmen till den här evolutionen. En lag regerar: formernas evolution, för tillväxten och berikandet av medvetandet och manifesterandet av medvetandets oändliga potentialer.
Maharaj: Det kanske eller det kanske inte förhåller sig så. Även om det gör det, gör det endast så utifrån sinnet, men i själva verket existerar hela universum (mahadakash) i medvetandet (chidakash), medan jag har min ståndpunkt i det Absoluta (paramakash). Medvetandet uppkommer i rent varande och i medvetandet kommer och försvinner världen. Allt som finns är jag, allt som är är jag. Innan alla begynnelser, efter alla slut – är jag. Allt har sitt varande i mig, i ”jag är”, som lyser i varje levande varelse. Även icke-varande är otänkbart utan mig. Vad som än sker måste jag vara där för att bevittna det.
F: Varför förnekar du världens existens?
M: Jag förnekar inte världen. Jag ser den som ett framträdande i medvetandet, som är alla möjligheters möjlighet inom det okändas väldighet.
Det som har en början och ett slut är bara ett framträdande. Världen kan sägas vara ett framträdande men det går inte att säga att den är. Framträdandet kanske pågår väldigt länge enligt en viss tidsskala, eller väldigt kort enligt en annan tidsskala, men slutligen kommer det på ett ut. Vad som än är tidsbundet är tillfälligt och har ingen verklighet.
F: Men du måste väl se den faktiska världen som omger dig. Du tycks bete dig ganska normalt!
M: Det är så det ser ut för dig. Vad som i ditt fall ockuperar hela medvetandets fält är bara ett litet korn i mitt. Världen varar, men bara för en stund. Det är ditt minne som gör att du tror att världen har kontinuitet. Själv lever jag inte efter minnen. Jag ser världen såsom den är, ett kortvarigt framträdande i medvetandet.
F: I ditt medvetande?
M: Alla idéer om ”mig” och ”mitt”, även om ”jag är” är i medvetandet.
F: Är då ditt ”absoluta varande” (paramakash) omedvetet?
M: Idén om omedvetenhet existerar bara i medvetandet.
F: Hur vet du då att du är i det högsta tillståndet?
M: Eftersom jag är i det. Det är det enda naturliga tillståndet.
F: Kan du beskriva det?
M: Endast i nekande termer, som att vara utan orsak, utan beroende, orelaterat, odelat, osammansatt, orört, otvivelaktigt. Alla positiva definitioner kommer ur minnet och går därför inte att tillämpa. Ändå är mitt tillstånd oerhört faktiskt och därför möjligt att uppnå.
F: Är du inte bara försjunken i en abstraktion?
M: Abstraktion är mental och verbal och försvinner under sömn eller om man svimmar; det återkommer med tiden. Jag är i mitt eget tillstånd (swarupa), tidlöst i nuet. Det förflutna och framtida är enbart i sinnet – jag är nu.
F: Även världen är nu.
M: Vilken värld?
F: Världen runtomkring oss.
M: Det är din värld du tänker på, inte min. Vad vet du om mig när även mitt samtal med dig bara är i din värld? Det finns inga skäl att tro att min värld är identisk med din. Min värld är verklig, äkta, som den förnims, medan din framträder och försvinner enligt ditt egna sinnestillstånd. Din värld är något främmande och du är rädd för den. Min värld är jag själv. Jag är hemma.
F: Om du är världen, hur kan du då vara medveten om den? Är inte subjektet skild från objektet?
M: Medvetandet och världen uppkommer och försvinner samtidigt, således är de två aspekter av samma tillstånd.
F: Jag existerar inte när jag sover, men världen fortsätter att existera.
M: Hur vet du det?
F: Jag förstod det när jag vaknade. Mitt minne talade om det för mig.
M: Minnet är i sinnet. Sinnet fortsätter under sömn.
F: Det befinner sig delvis i en temporär vila.
M: Men dess bild av världen påverkas inte. Så länge som sinnet är där är din kropp och din värld där. Din värld är tillverkad av sinnet och försluten inom sinnet. Fragmentarisk, temporär, personlig, hänger den på minnets tråd.
F: Det är väl din också?
M: Oh nej. Jag lever i en verklig värld, då däremot din är en inbillad värld. Din värld är personlig, privat, fullständigt din egen. Ingen kan beträda den, se som du ser, höra som du hör, känna dina känslor och tänka dina tankar. I din värld är du ensam, innesluten i din evigt föränderliga dröm som du tar för att vara livet. Min värld är en öppen värld, gemensam för alla, tillgänglig för alla. I min värld finns det gemenskap, insikt, kärlek, äkta kvalité. Alla är en och den Enda är alla.
F: Är din värld full av saker och människor som min är?
M: Nej, den är full av mig själv.
F: Men du ser och hör som vi gör?
M: Ja, jag tycks se och höra och prata och agera, men för mig sker det bara, som din matsmältning eller ditt svettande sker. Kropp-sinne-apparaturen ser efter sig själv men lämnar mig utanför. På samma sätt som du inte behöver bekymra dig om ditt växande hår, behöver inte jag bekymra mig om ord och handlingar. De sker och lämnar mig obekymrad, för i min värld går aldrig något på tok.
Maharaj: Det kanske eller det kanske inte förhåller sig så. Även om det gör det, gör det endast så utifrån sinnet, men i själva verket existerar hela universum (mahadakash) i medvetandet (chidakash), medan jag har min ståndpunkt i det Absoluta (paramakash). Medvetandet uppkommer i rent varande och i medvetandet kommer och försvinner världen. Allt som finns är jag, allt som är är jag. Innan alla begynnelser, efter alla slut – är jag. Allt har sitt varande i mig, i ”jag är”, som lyser i varje levande varelse. Även icke-varande är otänkbart utan mig. Vad som än sker måste jag vara där för att bevittna det.
F: Varför förnekar du världens existens?
M: Jag förnekar inte världen. Jag ser den som ett framträdande i medvetandet, som är alla möjligheters möjlighet inom det okändas väldighet.
Det som har en början och ett slut är bara ett framträdande. Världen kan sägas vara ett framträdande men det går inte att säga att den är. Framträdandet kanske pågår väldigt länge enligt en viss tidsskala, eller väldigt kort enligt en annan tidsskala, men slutligen kommer det på ett ut. Vad som än är tidsbundet är tillfälligt och har ingen verklighet.
F: Men du måste väl se den faktiska världen som omger dig. Du tycks bete dig ganska normalt!
M: Det är så det ser ut för dig. Vad som i ditt fall ockuperar hela medvetandets fält är bara ett litet korn i mitt. Världen varar, men bara för en stund. Det är ditt minne som gör att du tror att världen har kontinuitet. Själv lever jag inte efter minnen. Jag ser världen såsom den är, ett kortvarigt framträdande i medvetandet.
F: I ditt medvetande?
M: Alla idéer om ”mig” och ”mitt”, även om ”jag är” är i medvetandet.
F: Är då ditt ”absoluta varande” (paramakash) omedvetet?
M: Idén om omedvetenhet existerar bara i medvetandet.
F: Hur vet du då att du är i det högsta tillståndet?
M: Eftersom jag är i det. Det är det enda naturliga tillståndet.
F: Kan du beskriva det?
M: Endast i nekande termer, som att vara utan orsak, utan beroende, orelaterat, odelat, osammansatt, orört, otvivelaktigt. Alla positiva definitioner kommer ur minnet och går därför inte att tillämpa. Ändå är mitt tillstånd oerhört faktiskt och därför möjligt att uppnå.
F: Är du inte bara försjunken i en abstraktion?
M: Abstraktion är mental och verbal och försvinner under sömn eller om man svimmar; det återkommer med tiden. Jag är i mitt eget tillstånd (swarupa), tidlöst i nuet. Det förflutna och framtida är enbart i sinnet – jag är nu.
F: Även världen är nu.
M: Vilken värld?
F: Världen runtomkring oss.
M: Det är din värld du tänker på, inte min. Vad vet du om mig när även mitt samtal med dig bara är i din värld? Det finns inga skäl att tro att min värld är identisk med din. Min värld är verklig, äkta, som den förnims, medan din framträder och försvinner enligt ditt egna sinnestillstånd. Din värld är något främmande och du är rädd för den. Min värld är jag själv. Jag är hemma.
F: Om du är världen, hur kan du då vara medveten om den? Är inte subjektet skild från objektet?
M: Medvetandet och världen uppkommer och försvinner samtidigt, således är de två aspekter av samma tillstånd.
F: Jag existerar inte när jag sover, men världen fortsätter att existera.
M: Hur vet du det?
F: Jag förstod det när jag vaknade. Mitt minne talade om det för mig.
M: Minnet är i sinnet. Sinnet fortsätter under sömn.
F: Det befinner sig delvis i en temporär vila.
M: Men dess bild av världen påverkas inte. Så länge som sinnet är där är din kropp och din värld där. Din värld är tillverkad av sinnet och försluten inom sinnet. Fragmentarisk, temporär, personlig, hänger den på minnets tråd.
F: Det är väl din också?
M: Oh nej. Jag lever i en verklig värld, då däremot din är en inbillad värld. Din värld är personlig, privat, fullständigt din egen. Ingen kan beträda den, se som du ser, höra som du hör, känna dina känslor och tänka dina tankar. I din värld är du ensam, innesluten i din evigt föränderliga dröm som du tar för att vara livet. Min värld är en öppen värld, gemensam för alla, tillgänglig för alla. I min värld finns det gemenskap, insikt, kärlek, äkta kvalité. Alla är en och den Enda är alla.
F: Är din värld full av saker och människor som min är?
M: Nej, den är full av mig själv.
F: Men du ser och hör som vi gör?
M: Ja, jag tycks se och höra och prata och agera, men för mig sker det bara, som din matsmältning eller ditt svettande sker. Kropp-sinne-apparaturen ser efter sig själv men lämnar mig utanför. På samma sätt som du inte behöver bekymra dig om ditt växande hår, behöver inte jag bekymra mig om ord och handlingar. De sker och lämnar mig obekymrad, för i min värld går aldrig något på tok.