- Inledning
- Vers 1-9
- Vers 10-19
- Vers 20-29
- Vers 30-39
- Vers 40-49
- Vers 50-59
- Vers 60-69
- Vers 70-79
- Vers 80-81
Vers 30-39
30.
Vem som än litar till Tao vid styre
försöker inte att tvinga fram sin vilja
eller besegra fienden med vapnens slagkraft.
För alla krafter finns en motkraft.
Våld, även när det tycks befogat,
faller alltid tillbaka till en själv.
Mästaren gör vad som ska göras,
inte mer.
Han förstår att universum
för alltid är utom kontroll,
och att det går emot Taos natur
att försöka styra över händelserna.
Eftersom han tror på sig själv
försöker han inte övertyga andra.
Eftersom han är tillfredsställd med sig själv
behöver han inte andras godtycke.
Eftersom han accepterar världen
accepterar hela världen honom.
31.
Vapen är våldets verktyg,
alla förnuftiga människor avskyr dem.
Vapen är rädslans verktyg,
en förnuftig människa kommer att undvika dem
förutom under tvingande nödvändighet,
och kommer, om det behövs, att använda dem
ytterst återhållsamt.
Han värderar freden högst av allt.
Hur kan han vara belåten
om freden splittrats?
Hans fiender är inga demoner
utan människor som han själv.
Han vill dem inget ont.
Inte heller fröjdar han sig i seger.
Hur skulle han kunna fröjda sig i seger
och finna behag i människors massakrer?
Han träder modigt in i en strid,
med sorg och med stor medkänsla,
som om han deltog i en begravning.
32.
Tao kan inte ses.
Mindre än en elektron
rymmer den oräkneliga galaxer.
Om mäktiga män och kvinnor
kunde förbli i Tao
skulle alla ting få harmoni.
Världen skulle bli ett paradis.
Alla människor skulle bli fridfulla,
och lagarna skulle vara deras egna hjärtans sånger.
När du har namn och former,
vet att de är provisoriska.
När du har samfund,
vet var deras funktion bör upphöra.
Att veta när det räcker,
är att kunna undvika alla faror.
Alla ting slutar i Tao
så som floderna försvinner i havet.
33.
Att känna andra är intelligens,
att känna sig själv är sann visdom.
Att bemästra andra är styrka,
att bemästra sig själv är sann makt.
Om du inser att du har nog
är du i sanning rik.
Om du förblir i centret
och omfamnar döden av hela ditt hjärta,
kommer du att vara för evigt.
34.
Den mäktiga Tao flödar överallt.
Alla ting föds ur den,
ändå skapar den dem inte.
Den genomströmmar sina verk,
ändå gör den inte anspråk på dem.
Den när oändligt många världar,
ändå håller den inte fast vid dem.
Eftersom den är sammanfogad med alla ting
och gömd i deras innersta,
kan den kallas ödmjuk.
Eftersom alla ting försvinner i den
och den ensam förblir,
kan den kallas mäktig.
Den känner inte till sin makt,
således är den sannerligen mäktig.
35.
Hon som är centrerad i Tao
kan gå vart hon vill, utan fara.
Till och med under stor smärta,
ser hon den universella harmonin,
eftersom hon funnit frid i sitt hjärta.
Musik eller lukten av god mat
kan få vandraren att stanna till.
Men ord som pekar emot Tao
tycks enformiga och utan smak.
När du söker den finns det inget att se.
När du lyssnar till den finns det inget att höra.
När du använder den är den outtömlig.
36.
Om du vill krympa någonting
måste du först låta det vidgas.
Om du vill göra dig av med någonting
måste du först låta det komma.
Om du vill ta emot någonting
måste du först låta det ges.
Detta kallas den skarpa iakttagelseförmågan
av hur saker och ting är.
Det mjuka överkommer det hårda.
Det långsamma överkommer det snabba.
Låt dina gärningar förbli ett mysterium.
Bara visa människor resultatet.
37.
Tao gör aldrig någonting,
ändå blir allting gjort genom det.
Om mäktiga män och kvinnor
kunde öppna sig inför det
skulle världen forma sig själv,
i sin egen takt.
Människor skulle bli nöjda
med sina enkla vardagliga liv,
i harmoni, och fria från begär.
Utan begär
är allt lugnt och fridfullt.
38.
Mästaren försöker inte vara mäktig,
således är han sannerligen mäktig.
Den ovisa försöker få makt,
således kan han aldrig få nog.
Mästaren gör ingenting,
ändå lämnar han ingenting ogjort.
Den ovisa gör alltid en massa saker,
ändå finns mycket mer att göra.
Den hjälpsamma människan hjälper till,
ändå förblir många ohjälpta.
Den rättvisa människan säger vad som är rätt och fel,
och ingen blir nöjd med det som är.
Den moraliska människan kräver disciplin,
men när ingen reagerar
kavlar han upp ärmarna och använder våld.
När Tao går förlorad, kommer godhet.
När godhet går förlorad, kommer moral.
När moral går förlorad, kommer ritual.
Ritual är den sanna trons yttre skal,
kaosets begynnelse.
Därför är Mästaren angelägen
om djupet och inte om ytan,
om frukten och inte om blomman.
Han har ingen egen vilja.
Han uppehåller sig i verkligheten,
och låter alla illusioner försvinna.
39.
I harmoni med Tao,
är himlen klar och fri,
jorden ren och hel,
alla trivs och frodas tillsammans,
belåtna med sig själva,
för evigt återupprepade,
för evigt förnyade.
När människan går emot Tao
blir himlen smutsig,
jorden blir uttömd,
balansen blir rubbad,
varelser blir utrotade.
Mästaren ser detta med medlidande
eftersom han förstår helheten.
Hans oavbrutna praktik är ödmjukhet.
Han glittrar inte som en juvel
utan låter sig formas av Tao,
lika skrovlig och enkel som en sten.
Vem som än litar till Tao vid styre
försöker inte att tvinga fram sin vilja
eller besegra fienden med vapnens slagkraft.
För alla krafter finns en motkraft.
Våld, även när det tycks befogat,
faller alltid tillbaka till en själv.
Mästaren gör vad som ska göras,
inte mer.
Han förstår att universum
för alltid är utom kontroll,
och att det går emot Taos natur
att försöka styra över händelserna.
Eftersom han tror på sig själv
försöker han inte övertyga andra.
Eftersom han är tillfredsställd med sig själv
behöver han inte andras godtycke.
Eftersom han accepterar världen
accepterar hela världen honom.
31.
Vapen är våldets verktyg,
alla förnuftiga människor avskyr dem.
Vapen är rädslans verktyg,
en förnuftig människa kommer att undvika dem
förutom under tvingande nödvändighet,
och kommer, om det behövs, att använda dem
ytterst återhållsamt.
Han värderar freden högst av allt.
Hur kan han vara belåten
om freden splittrats?
Hans fiender är inga demoner
utan människor som han själv.
Han vill dem inget ont.
Inte heller fröjdar han sig i seger.
Hur skulle han kunna fröjda sig i seger
och finna behag i människors massakrer?
Han träder modigt in i en strid,
med sorg och med stor medkänsla,
som om han deltog i en begravning.
32.
Tao kan inte ses.
Mindre än en elektron
rymmer den oräkneliga galaxer.
Om mäktiga män och kvinnor
kunde förbli i Tao
skulle alla ting få harmoni.
Världen skulle bli ett paradis.
Alla människor skulle bli fridfulla,
och lagarna skulle vara deras egna hjärtans sånger.
När du har namn och former,
vet att de är provisoriska.
När du har samfund,
vet var deras funktion bör upphöra.
Att veta när det räcker,
är att kunna undvika alla faror.
Alla ting slutar i Tao
så som floderna försvinner i havet.
33.
Att känna andra är intelligens,
att känna sig själv är sann visdom.
Att bemästra andra är styrka,
att bemästra sig själv är sann makt.
Om du inser att du har nog
är du i sanning rik.
Om du förblir i centret
och omfamnar döden av hela ditt hjärta,
kommer du att vara för evigt.
34.
Den mäktiga Tao flödar överallt.
Alla ting föds ur den,
ändå skapar den dem inte.
Den genomströmmar sina verk,
ändå gör den inte anspråk på dem.
Den när oändligt många världar,
ändå håller den inte fast vid dem.
Eftersom den är sammanfogad med alla ting
och gömd i deras innersta,
kan den kallas ödmjuk.
Eftersom alla ting försvinner i den
och den ensam förblir,
kan den kallas mäktig.
Den känner inte till sin makt,
således är den sannerligen mäktig.
35.
Hon som är centrerad i Tao
kan gå vart hon vill, utan fara.
Till och med under stor smärta,
ser hon den universella harmonin,
eftersom hon funnit frid i sitt hjärta.
Musik eller lukten av god mat
kan få vandraren att stanna till.
Men ord som pekar emot Tao
tycks enformiga och utan smak.
När du söker den finns det inget att se.
När du lyssnar till den finns det inget att höra.
När du använder den är den outtömlig.
36.
Om du vill krympa någonting
måste du först låta det vidgas.
Om du vill göra dig av med någonting
måste du först låta det komma.
Om du vill ta emot någonting
måste du först låta det ges.
Detta kallas den skarpa iakttagelseförmågan
av hur saker och ting är.
Det mjuka överkommer det hårda.
Det långsamma överkommer det snabba.
Låt dina gärningar förbli ett mysterium.
Bara visa människor resultatet.
37.
Tao gör aldrig någonting,
ändå blir allting gjort genom det.
Om mäktiga män och kvinnor
kunde öppna sig inför det
skulle världen forma sig själv,
i sin egen takt.
Människor skulle bli nöjda
med sina enkla vardagliga liv,
i harmoni, och fria från begär.
Utan begär
är allt lugnt och fridfullt.
38.
Mästaren försöker inte vara mäktig,
således är han sannerligen mäktig.
Den ovisa försöker få makt,
således kan han aldrig få nog.
Mästaren gör ingenting,
ändå lämnar han ingenting ogjort.
Den ovisa gör alltid en massa saker,
ändå finns mycket mer att göra.
Den hjälpsamma människan hjälper till,
ändå förblir många ohjälpta.
Den rättvisa människan säger vad som är rätt och fel,
och ingen blir nöjd med det som är.
Den moraliska människan kräver disciplin,
men när ingen reagerar
kavlar han upp ärmarna och använder våld.
När Tao går förlorad, kommer godhet.
När godhet går förlorad, kommer moral.
När moral går förlorad, kommer ritual.
Ritual är den sanna trons yttre skal,
kaosets begynnelse.
Därför är Mästaren angelägen
om djupet och inte om ytan,
om frukten och inte om blomman.
Han har ingen egen vilja.
Han uppehåller sig i verkligheten,
och låter alla illusioner försvinna.
39.
I harmoni med Tao,
är himlen klar och fri,
jorden ren och hel,
alla trivs och frodas tillsammans,
belåtna med sig själva,
för evigt återupprepade,
för evigt förnyade.
När människan går emot Tao
blir himlen smutsig,
jorden blir uttömd,
balansen blir rubbad,
varelser blir utrotade.
Mästaren ser detta med medlidande
eftersom han förstår helheten.
Hans oavbrutna praktik är ödmjukhet.
Han glittrar inte som en juvel
utan låter sig formas av Tao,
lika skrovlig och enkel som en sten.
